Det är inte vilka texter som helst som den modige katalanske filmskaparen Albert Serras utgått från till sina två första långfilmer: Don Quijote ligger till grund för Honor de cavalleria och Nya testamentet för El cant dels ocells. Båda är filmade med billiga dv-kameror och utan ljussättning (då filmerna nästan uteslutande utspelar sig utomhus) och har amatörskådespelare hämtade från Serras närmaste omgivning i rollerna.
Och ex-flickvännen, den gamle tennistränaren och byggnadsjobbaren utanför hans hus skulle helst vara riktigt trötta under inspelningen. De ansågs agera som bäst om de var ordentligt utmattade och inte repeterade scenerna. Manus bestod av korta utkast som sedan sällan efterföljdes. Mycket av tiden gick åt till att scouta inspelningsplatser, som oftast hittades genom Google earth.
Serras filmer är således antitesen till den konventionella filmindustrin. Trots omständigheterna och lekfullheten är det inga lätta eller slarviga filmer vi har att göra med. Vi följer Don Quijote och Sancho Panza på deras irrfärder. Vi följer de tre vise männens långa väg till Betlehem och det nyfödda Jesusbarnet. Och bilderna är bland de vackraste som har filmats med en digitalkamera.
Under höstens filmfestivaler har Serra tillsammans med argentinaren Lisandro Alonso (den av samtidens regissörer som han närmast är förbunden med) varit aktuell i projektet Videocartas, där två filmskapare korresponderar genom filmade vykort som skickas fram och tillbaka till varandra. Ett koncept som startade 2006 med ett videoutbyte mellan Abbas Kiarostami och Víctor Erice.
Vad som kommer att bli Serras nästa film är fortfarande ovisst. I intervjuer har han nämnt två uppslag: dels en film med Casanova och Dracula i huvudrollerna, dels en biopic om Fassbinder, med en fiktiv filminspelning där den tyske regissören gör en film om den exakta tidpunkt då Jesus gjorde vin av vatten.
Vilken av dessa det än blir, lär resultatet bli okonventionellt, osannolikt och oemotståndligt.
