Att filmhistoriens soptipp är full av gömda skatter som kan återvinnas i nya kontexter, det har postmodernismens filmskapare gjort oss varse om sedan många år tillbaka. Ibland fungerar det, ibland inte. Under en lång period i mina något yngre år finkammade jag 60- och 70-talets exploitation, skräck, gialli och kultrullar, mycket för inmundigandet av dess ständigt fantastiska soundtrack. För varje film stärktes devisen att allt var verkligen bättre förr, särskilt filmmusiken. Ett av mina absoluta favoritspår var Stelvio Ciprianis bombastiska och lekfulla tema till den annars ganska medelmåttiga giallon What have they done to your daughters? från 1974.

Klipp till 2009 och jag kollar en screener av den experimentella giallo-hyllningen Amer. Fullständigt betagen av denna kraftfulla och medvetna debut som när jag ser den känns som om den är gjord för mig, bara mig. Och där smyger sig musiken sakta fram och visar sin vackra nuna. Allt för att försvinna plötsligt… Jag stelnar till. Vänta! Det var ju den! Den underbara låten! Scenen fortsätter i förväntansfull utdragen tystnad…och precis när jag skall spola tillbaka för att lyssna på de inledande tonerna igen, briserar Ciprianis basuner ur högtalarna och njutningen är total.

Samma år hade vi Världspremiär av Amer på Fantastisk Filmfestival och filmens regissörer, paret Hélène Cattet och Bruno Forzani visade sig vara lika genuina som sitt förstlingsverk.

Lars Diurlin är doktorand i filmvetenskap och styrelseordförande för Fantastisk Filmfestival.

Decembernumret av FLM innehåller ett samtal om filmmusikens tillstånd. I ljudkalendern väljer 24 personer från film- och musikfälten sitt bästa filmmusikklipp.