Stämmer det att kvinnor berättar på ett annat sätt än män? Hur skulle de kvinnliga filmspråken som Malena Janson efterfrågade i sin recension av Lisa Aschans Apflickorna i sådana fall se ut? Vi har frågat åtta personer med känsla för stil.

Kerstin Gezelius
Filmkritiker i Dagens Nyheter och manusförfattare

De flesta kvinnliga och manliga regissörer, Lisa Aschan inräknat, är epigoner utan egen stil. Det vi lider brist på är unika, individuella filmspråk och stilar som överskrider könsgränser, ett jag som uttrycks i bild, ljus, ljud, tonfall och energi och gör en film till ett unikt konstverk.

Det finns ett par dussin manliga regissörer vars namn man kan sätta ”sk” eller ”isk” efter för att beskriva en stil. Det finns kanske ett halvt dussin kvinnliga sådana. I takt med att allt fler kvinnor får tillfälle att regissera kommer den obalansen att jämnas ut. Såvida inte vår tids ointresse för det individuella språket (och de offer som krävs för att genomdriva det i form av hier-arkiskt strukturerat arbete, uppblåst föreställning om den egna visionens betydelse, etc) samtidigt eroderar marken så att vi aldrig kommer ikapp. Men man ska inte vara pessimist i onödan.

Däremot finns det definitivt kvinnliga berättelser och perspektiv på berättelser. Film är inte bara konst utan också berättelser som formar våra liv. Ju fler kvinnor som berättar ur sitt perspektiv, vare sig de har stil eller inte, desto vidare och djupare blir vår förståelse av världen och människan i den.

Svensk films största problem är fortfarande att vi har svårt att avgöra vad som är bra och vad som är dåligt, vad som ska tillåtas vara unikt och vad som ska drillas till bra mainstream. Istället styrs den på alla fronter av massa ängslan och – i samband med det långsamma mediet film – helt malplacerad trendkänslighet.

Svaret på frågan om det finns en kvinnlig stil är nog alltså nej.


Marianne Ahrne
Regissör

Det bisarra med många feminister är att de blir ursinniga om man säger att det finns skillnader mellan män och kvinnor, manligt och kvinnligt. Den som säger det kallas för ”biologist” – ett skällsord i deras kretsar. Men lika fel verkar det vara att påstå att det INTE finns en specifikt kvinnlig filmstil. Hur det går ihop begriper jag inte.

Vi regissörer är i regel individualister, vilket kön vi än tillhör. I bästa fall har vi en EGEN stil. Detta gäller i synnerhet auteurer. När en kvinna som Charlotte Sieling eller Lisa Siwe regisserar ett avsnitt av Bron eller när Kathrine Windfeld gör film om Guillous Hamilton finns ingen möjlighet att utifrån stilen avgöra att filmen regisserats av en kvinna. Och tur är väl det, för då kan ingen säga att kvinnor inte är förmögna att regissera action eller kriminalhistorier lika bra som män! När det gäller auteurfilmer är det lite annorlunda men inte på grund av kön utan på grund av talang, personlighet och den erfarenhet som tvingar oss att skapa. Jag kan älska eller hata eller vara likgiltig inför filmer av andra kvinnliga regissörer, men någon genomgående kvinnlig stil har jag aldrig upptäckt. Jag har min stil, Suzanne Osten sin, Agneta Fagerström eller Lisa Aschan sin.

Däremot håller jag med Malena Janson om att kvinnliga kreatörer ofta tillför något annat än de manliga. Men jag ser det inte som en identifierbar stil, snarare som att vi gärna utgår från våra erfarenheter och att de nödvändigtvis skiljer sig från männens. I mina egna filmer har jag nästan alltid haft kvinnliga huvudroller. Det har känts både viktigt och naturligt. Som långfilmskonsulent märkte jag att de flesta kvinnliga manusförfattare och regissörer var mer beredda att omedelbart ösa ur sin egen erfarenhet än de manliga kollegorna. Det tillför helt klart något nytt eftersom kvinnan ganska länge tigit i filmbranschen. Jag gläds åt varje ny kvinnlig filmbegåvning. Men ju mer olika varandra vi är, desto bättre.


Charlotta Denward
Chef för produktionsstöd på SFI

Jag tror faktiskt inte det.

Man kan påstå att det finns ”kvinnliga” berättelser, om relationer, om moderskap och om andra specifikt kvinnliga erfarenheter – men frågan är om det inte säger mer om våra föreställningar om vad som är manligt & kvinnligt än något om kvinnligt konstnärskap.

Givetvis betyder bakgrund och erfarenheter mycket för vad man vill, och kan, berätta. De erfarenheter man bär med sig är både av mer personlig art men också till en del grundade i strukturella skillnader – som klass, kön, etnicitet. Men den strukturellt betingade erfarenheten kan inte förklara hela människan och alla hennes erfarenheter, intressen, egenheter, etc.

Jag ställer mig två frågor: om jag såg tio slumpvis utvalda filmer, skulle jag då kunna peka ut vilka som regisserats av kvinnor respektive män? Och om en kvinnlig regissör regisserar ”som en man” – vad gör det henne till? Är hon då inte längre ”kvinna”?


Roger Wilson
Programledare för Kino i P1

Det är naturligt och självklart att dela in filmskapare efter kön när man diskuterar rättvisefrågor och resursfördelning. Det blir ett betydligt trubbigare och mer ineffektivt angreppssätt när man talar om konstnärlig inriktning eller uttryck. I sann intersektionell anda tror jag att vår identitet, liksom vad och hur vi kulturproducerar, har med mer än enbart könet att göra. Det finns fler aspekter i livet som formar och påverkar oss.

Å andra sidan tror jag att en filmarbetarkår som är mer blandad och jämnare fördelad än dagens också har en större chans att producera filmer med annorlunda och nya infallsvinklar och perspektiv.

För att ta några svenska exempel. I en film som Apflickorna, eller kortfilmer som Svamp och Banga inte, så finns det en tonträff och en självklarhet som känns ovanligt fräsch jämfört med det mesta som producerats inom svensk film. Avvikande röster inom den svenska filmproduktionen, helt enkelt. Men om det beror på upphovspersonernas kön, klass, sexuell praktik eller geografiskt ursprung (eller rent av en blandning av dessa) är svårare att bestämma.

Samtidigt är just Apflickorna, för att ta ett tydligt exempel, en film som vägrar att ställa upp på hur kvinnorollen brukar avbildas på film. Den går sin egen väg, precis som när huvudpersonerna Emma och Cassandra vägrar låta sig bli uppraggade av de två killarna på badet och på bara några sekunder lyckas vända på hela den klassiska situationen och bli de som har övertaget.

Jag är rädd för att den svenska filmvärlden riskerar att gå miste om fler filmer av Apflickornas kaliber om inte fler röster släpps fram. För mig är ropen på kvotering eller riktade insatser också ett sätt att öka omsättningen, öka inflödet och motverka den annars lätt inavlade känslan som man ibland kan få av den svenska kulturvärlden.

Men om det också betyder att vi kommer att få fler filmer gjorda i en kvinnlig stil? Nej, faktiskt inte. Men kanske fler, annorlunda och nya stilar jämfört med vad vi ser idag.


Andrea Östlund
Regissör, manusförfattare och ansvarig för Rookieprojektet

Svaret är ”nej” om ni med frågan menar att det finns ett kvinnligt språk som skulle tillhöra kvinnorna. Däremot tror jag att vi utifrån tradition, hävd och norm gärna ser det på det viset.

Jag tror också att det krävs mycket för att kunna se förbi sina egna fördomar och myter och att det är enklast ”att göra som man brukar”. Och det gäller både som som makthavare och som utövare, därför är jag för kvotering.

Och är det så att eftersom auteuren av tradition varit och i stor grad fortfarande är man så blir en kvinna och regissör ihopkopplad med sitt kön medan en man ytterst sällan blir det. Hur ofta läser du en recension som handlar om ett manligt bildspråk och manlig berättelse? Om det är meningsfullt att tala om manlig och kvinnlig stil? Kanske om man använder båda orden på konst gjord av både män och kvinnor. Skulle man till exempel kunna säga att Lilja 4-ever har ett kvinnligt bildspråk? Eller Harmony Korines film Julian donkey boy? Eller blir deras filmer i samma ögonblick då lite sämre?


Ingrid Ryberg
Doktorand i filmvetenskap vid Stockholms universitet

Nej, det finns inte en kvinnlig stil.

Kvinnliga regissörer använder sig av en rad olika stilar. Claire Denis, Andrea Arnold, Shirin Neshat, Susanne Bier, Catherine Breillat, Deepa Mehta och Miranda July uttrycker sig filmiskt på väldigt olika sätt.

Som det ofta framhållna exemplet Kathryn Bigelow visar så skiljer sig inte heller filmer av kvinnliga regissörer nödvändigtvis stilmässigt från filmer av manliga regissörer verksamma inom samma genre.

Däremot finns det och behövs det nya, mer mångbottnade och mindre konventionella sätt att gestalta erfarenheter av att leva som kvinna – i relation till klass, etnicitet och sexualitet. Detta bidrar valet och användningen av olika stilar till. Det vill säga, det handlar om att hitta kreativa och tankeväckande sätt att använda den verktygslådan på, bortom de sätt som ligger närmast till hands och framstår som mest begripliga inom ett medium som domineras av berättelser om och av vita heterosexuella män. Detta tycker jag att till exempel Apflickornalyckas med. Men vad som är väldigt tydligt i just den filmen är att en viss stil inte är något som kvinnor begåvas med (vare sig genom naturen eller kulturen) utan att det handlar om ett precist, medvetet och kritiskt arbete med att formulera om och tänja på vedertagna uttryckssätt. Det självmedvetna och ironiska förhållningssättet till filmiska konventioner i Apflickorna skulle snarare kunna beskrivas som ett exempel på en av flera feministiska filmstilar (som återfinns även hos till exempel Jane Campion).

Även om det inte finns en gemensam kvinnlig filmstil så gestaltar många kvinnliga regissörer andra och mindre välrepresenterade erfarenheter av hur det är att leva som könade, rasifierade och sexualiserade kroppsliga subjekt. Det handlar både om stil och om vilken eller vems historia som berättas.


Tora Mårtens
Regissör. Långfilmsdebuten med arbetstiteln Colombianos får premiär våren 2012.

Det finns en dubbelhet i att svara på en sådan fråga eftersom det lätt blir att man generaliserar, och det är såklart roligare att tala om en regissörs individuella stil, och inte i egenskap av att vara kvinna. Jag tror dock att kvinnor har gemensamma erfarenheter som gör att de är bra på att utforska vissa teman som till exempel frågor kring identitet och kön. Jag tror också att kvinnor kan vara bättre på att skildra både kvinnor och män på ett mer nyanserat sätt. Alltför ofta tycker jag mäns skildringar av kvinnor  haltar.


Björn Runge
Regissör. Aktuell med Happy end

Jag misstänker att filmer som är gjorda med total uppriktighet blir mänskliga och berörande bortom genusperspektivet. Men det mesta som produceras idag, rör sig på ytan av attityder och strukturer och fastnar i allmängiltiga klichéer, oavsett upphovsmakarens könstillhörighet. Men de filmer som får avgörande betydelse uppstår på djup individnivå. Jag tänker på regissörer som Lukas Moodysson, Andrea Arnold, Sofie Coppola och Rainer Werner Fassbinder. Är det helt givet vad som är Kvinnligt respektive Manligt i deras filmer ? Jag tror inte det. Men svaret är inte så enkelt som frågan lyder. Ett nej kräver oerhört många nyanser då det mesta som produceras av rörlig bild idag är behängt med så mycket yta, attityder och klichéer oavsett upphovsmakarnas könstillhörighet!