”Sam Peckinpahs Straw dogs från 1971, är en genuint obehaglig film. Den handlar om att tvingas ta till våld mot sin vilja för att visa att man inte är någon mes som låter trampa på sig”, skriver Jeanette Gentele i SvD. Hon tycker att förflyttningen av handlingen – från den engelska landsbygden till den amerikanska södern – fungerar bra, men att slutsatsen i Rod Luries nyinspelning är densamma som i originalet och fortfarande lika problematisk.
En aning mer positiv är Emma Engström i GP som emellertid ser skillnader gentemot originalet. Hon saknar Peckinpahs ”intressanta frågeställningar om manlighet, mod och ondska” och menar att bara hämndmotivet återstår. Likväl anser Engström att Straw dogs är en nyinspelning ”som inte behöver skämmas för sig”.
Michael Tapper i Sydsvenskan är inne på samma spår. ”Den nya filmen kommer i en tid när idédebatt är satt på undantag i en tidsanda av politisk uppgivenhet. Våld – särskilt hämnarvåld – har blivit en självklar grundbult i action och skräck.” Han menar att originalets ”oroande ambivalenser” har gått förlorade och att vad som återstår är en ”habil men aldrig påträngande thriller”.
