Motståndets tid har mötts av tämligen bra kritik, även om det verkar råda delade meningar om hur bra Andres Veiels film skildrar efterkrigstidens Tyskland.

Sydsvenskans Annika Gustafsson ser en välgjord film där händelserna i Tyskland sätts in i en större kontext. ”Miljön och tidsbilden är träffsäker. Inte minst när händelserna närmar sig 60-talets Berlin. Det märks att Veivel har en bakgrund som dokumentärfilmare. Så länge historien håller sig kring Vesper och Ensslin är den ett alldeles utmärkt drama med psykologisk trovärdighet. Alla inklippta dokumentära bilder från Eichmann-rättegången till massdemonstrationer mot Vietnamkriget ger det politiska sammanhanget som ofta saknas i liknande verk. Men när Andreas Baader dyker upp, går det för snabbt och han blir bara en skissartad figur. Ändå är Motståndets tid en viktig film för den som vill försöka förstå hur en radikal politisk rörelse kantrar och övergår i terrorism, eftersom den lägger ytterligare en pusselbit till mönstret.”

Jan Söderqvist tycker också om filmen, men skriver i SvD att behovet av att visa tidsandan gör att filmen fastnar i ett ”redovisningstvång som gör den en aning diffust schematisk.” Han beskriver också hur filmen lyckas med sina porträtt på bade bra och mindre bra vis. ”Den lyckas bäst med att spegla något av Ensslins motsägelsefullhet. Hon är å ena sidan en handlingsmänniska som berusar sig på kompromisslöshet, å andra sidan en osjälvständig kameleontsjäl som tar färg av pojkvännen för stunden: litterär resonör med Vesper, dogmatisk desperado tillsammans med den aggressive Andreas Baader, Vesper själv förblir en fotnot utan skarpa konturer. Han sugs ut ur skeendet och in i en drogdimma som här mest framstår som en dramaturgisk fiffighet.”

DN:s Helena Lindblad tycker att Motståndets tid snarare kompletterar den tidigare historieskrivningen. ”Det spännande med den välgjorda Motståndets tid är inte bara att den lägger till nya aspekter och rollfigurer till den välkända historieskrivningen men också att den har ett så tydligt psykologiserande perspektiv. Veiel lägger sig tätt intill det kämpande kärleksparet Vesper/Ensslin som brottas med allt från traumatiska uppväxtminnen från nazitiden till depressioner, otrohet, drogmissbruk och självskadebeteenden. För att inte tala om en brinnande, gemensam önskan om att skapa ett nytt samhälle.” Även solen har dock sina fläckar. ”Visuellt är Motståndets tid väl bleksiktig och bruket av melankoliskt pianoklink är lite enerverande. Men den engagerande blandningen av dokumentära tidsbilder (andra världskriget, Vietnam) och dramatiserad fiktion skapar en stark dynamik.”

Emma Engström på GP är mindre begeistrad, men verkar tycka om filmens valda perspektiv. ”Om Baader Meinhof komplex (2008) gjorde historien till ett spännande drama med actionladdning, är Motståndets tid mer intresserad av att ställa upp moraliska frågeställningar och söka förklaring.” Hon fortsätter. ”Motståndets tid är konventionellt berättad och allt för symmetrisk – en liksidig triangel för att använda en återkommande symbol i filmen. Men jämfört med föregångarna känns den ärligare och vägrar att göra underhållning av fanatismen.”