Det finns en historisk händelse i bakgrunden till Kelly Reichardts Meek’s cutoff. Titeln är hämtad från en faktisk vandringsrutt i Oregon, döpt efter vägvisaren Stephen Meek. Hans misslyckade guidning genom öknen ledde till runt 50 personers död 1845. Det historiska sällskapet utgjordes av tusentalet personer. Reichardts film utgör däremot snarast ett kammardrama som involverar tre familjer och deras tvivelaktige guide.
Västerngenren är oupplösligt förknippad med amerikansk nationell självbild och mytologi. Erövringen, kolonisationen och tämjandet av det vilda gränslandet. Den vite manlige hjälten som garanterar gruppens överlevnad. Våldet som nödvändig stabiliserande kraft. Det är den klassiska västernfilmens ingredienser. Som en skugga har den följts av revisionistiska västernfilmer, där andra än vita män kan få stå i centrum.
Reichardt följer upp Wendy and Lucy, hennes roadmovie med motorstopp från 2008, med en film som hör hemma i denna revisionistiska tradition. Den maskuline ledarfiguren Meek är en skrävlare vars självförhävelser vi hör från den distans sällskapets kvinnor befinner sig på. Redan i inledningen av filmen står det klart att sällskapet är vilse – detta är dock något Meek vägrar erkänna.
Emily är den rollfigur som istället tar kommandot när tillfångatagandet av en indian förändrar maktbalansen i gruppen. Motivet med våld som rening och pånyttfödelse saknas dock helt i Meek’s cutoff. Emily håller förvisso i ett gevär vid flera tillfällen men det är inte genom våld hon vinner makten, utan genom nål och tråd. Med sina sydon lagar hon indianens trasiga mockasiner och det är omsorg snarare än hot om våld som ter sig mest användbart i kampen för överlevnad i Reichardts film.
