I En dag i Oslo [har senare fått de nya svenska titeln Oslo 31 augusti], Joachim Triers nya film efter den prisade debuten Reprise, följer vi den före detta narkomanen Anders när han två veckor innan avslutad behandling får lämna avvänjningskliniken.
Anders börjar dagen med ett självmordsförsök, men ångrar sig. En stund senare befinner han sig i gruppterapi. En person berättar om det svarta tomrummet som är tillbaka, en annan att han är skiträdd för framtiden. När turen kommer till Anders så berättar han att han inte haft några starka känslor, i vare sig den ena eller andra riktningen. Jag har varit trött, säger han, men det är för att jag har sovit dåligt.
Anders promenerar runt i Oslo – uppsöker gamla vänner, går på en jobbintervju, ligger i en park – och lyssnar till ekot av ett liv. Ekot av gamla drömmar, ekot av relationer. Den enda han egentligen pratar med är före detta flickvännens telefonsvarare.
En dag i Oslo är inte en film om knark, det är inga pulserande abstinensbesvär eller blinkande rus. Inte ens förvivlan, ångest, begär eller lust – bara tomhet. Det är en existentiellt obehaglig film om vad knarket lämnar efter sig efter att ha kidnappat en människas känslor och tagit vänner och familj som gisslan.
