Under hösten har det kommit ut två biografier som porträtterar Bo Widerberg respektive Jan Troell. Filmkritikern Michael Tapper har tröttnat på genikulten som omgärdar auteurerna.
Är auteuren tillbaka?
Nja, det finns en attraktion i den här genikulten och jag tror aldrig den har försvunnit.
Vad symboliserar auteuren?
Bilden av filmregissören som en auteur är baserad på en gammal romantisk syn på den store mannen som formar världen efter sin vilja. Egentligen en ganska reaktionär idé, för att inte tala om sexistisk. Det är lite överraskande att auteuren fick sin höjdpunkt under 60-talet, ett decennium som var politiskt väldigt radikalt. Det är en märklig ohelig allians mellan kulturkonservatism och vänsterradikalism där man använde sig av auteuren som ett motstånd mot den amerikanska kulturimperialismen. Auteuren blir en gerillakrigare mot det kapitalistiska systemet.
I din kritiska recension beskrev du Kurt Mälarstedts bok om Jan Troell som en ”oförblommerad hagiografi” och ”helgonbiografi”. Gullar vi för mycket med auteuren?
Jag är inte ute efter Kurt Mälarstedt, jag har liksom inget agg mot honom. Men jag ser den här boken som ett typexempel på hur man går tillväga när man pratar om svenska filmare. Det växer upp ett hov kring vissa regissörer.
Ofta beskrivs auteuren som isolerad från en historisk kontext. Auteuren blir den som uppfinner hjulet. För att man ska bekräfta den här myten om den store mannen så måste han vara ensam. Det är en historielös syn på konst och konstskapande. Man ser framför sig Auguste Rodins staty Tänkaren. En titan som sitter där på sin bergstopp med de här stora fantastiska tankarna. I grund och botten så är det en extremt patriarkal tradition. Kvinnor och kvinnors skapande förstås nästan alltid ur ett annat perspektiv, som en del i ett kollektiv.
Behövs auteuren idag?
Nej!
Men du har ju just skrivit en bok om Clint Eastwood?
Ja, men jag är inte så intresserad av att titta på privatpersonen. Det skrivs hitan och ditan om hans knullerier, men jag tycker inte det är intressant. Jag vill förstå honom, liksom alla människor, som en del av en historia. Vi måste återknyta till sammanhangen.
Så hur ser framtiden ut för auteuren?
En del tongivande röster går och drömmer – ungefär som människor drömmer om Jesus second coming – om en ny Bergman som ska komma och frälsa oss allihopa och det är förödande att leta efter nya genier på det sättet. Istället bör man försöka odla verklig bredd. Det är det enda sättet. För man vet aldrig var talangerna finns. De kan dyka upp på de mest oväntade ställena.
