Neurovetenskapliga framsteg erbjuder nya uppslag åt framtidsfiktionen. Efter att Eddie Morra svalt pillret i Limitless klipper han sig och skaffar ett jobb. Drömmen om den maxade hjärnkapaciteten är vår tids heliga graal.
Sedan 60-talet, då nya kunskaper och teorier om vårt psyke började nå ut till allmänheten, har hjärnan och dess komplexa mekanismer varit temat för en mängd filmproduktioner. I filmer som Solaris (1972), Uppvaknanden (1990) och Open your eyes (1997), som senare gjordes om till Vanilla sky, är hjärnan själva skådeplatsen kring vilken narrativen byggs upp.
Idag har science fiction-genren sugit åt sig denna tematik på ett mycket intrikat sätt. Nutida neurologisk teknik som EEG, (f)MRI och CT vävs in i exempelvis Matrix (1999), Brainstorm (1983), Inception (2010) och Eternal sunshine of the spotless mind (2004).
Den sistnämnda beskriver fantasifullt och skissartat idéerna bakom ett helt nytt område av minnesradering som sedan dess faktiskt har etablerats i forskningscentra runt om i världen. Neurologen Todd C. Sacktor publicerade 2009 en artikel som beskrev möjligheten att radera vissa långtidsminnen helt och hållet, inte minst till nytta för personer som lider av fantomsmärtor eller posttraumatiskt stressyndrom. Visserligen påtalade han själv samtidigt att det var för tidigt att börja använda sig av tekniken på människor i större skala, så som den används av Jim Carreys karaktär i Eternal sunshine of the spotless mind, men det är svårt att inte se ett växelspel mellan hollywoodproducerad science fiction och hjärnforskningen. Dagens fiktion är möjligen morgondagens verklighet.
Hjärnan har under 2000-talet blivit ett slagfält för alla möjliga typer av idéer. Vi har sett en explosiv utveckling inom bioteknik, medicin och psykologiska behandlingsmetoder som under senare tid har möjliggjort förändringar av vad som tidigare betraktades som en sammanhållen, individuell personlighet. En idé om hjärnan som ett organ som kan modifieras hur som helst har börjat spridas i populärkulturen. Med ett sådant synsätt uppenbarar sig möjligheter att förändra egenskaper eller rentav personligheter för att kunna uppnå drömmen om det perfekta livet.
Få filmer har presenterat en sådan cynisk och kosmetisk bild av hjärnan, och i förlängningen vårt eget jag, som Limitless (2011). I den möter vi New York-losern Eddie Morra (Bradley Cooper), som saknar självkontroll och motivation och i filmens inledning verkar vara ett fall för socialen. Ända tills hans exflickväns bror öppnar en möjlighet att förändra Morras håglösa liv med ett faustiskt erbjudande. Han ställer först retoriskt frågan om Morra känner till att människan endast brukar använda 20 procent av sin hjärnkapacitet, och så skjuter han fram den moderna lösningen på alla världsproblem: ett litet piller. Med denna testade och godkända drog kan Morra bli den han innerst inne alltid velat och vetat att han kan bli. Han kommer ha tillgång till 100 procent av sin hjärnkapacitet.
Men allt är inte guld och gröna skogar i de förlovade pillrens land. Bieffekterna av det perfekta livet presenteras redan i filmens allra första scen där vi ser en välklädd Morra i färd med att ta sitt liv. Pillret i fråga, NZT-48, är dock precis vad Morra behöver – hjärnans och därmed också hela livets dörröppnare. Eddie Morras egna hänryckta ord efter att ha testat kuren under några dagar: ”Jag var blind, men nu kan jag se”.
Efter att Morra har skrivit klart sin inte ännu påbörjade roman på blott fyra dagar, lärt sig spela piano och tala italienska och dessutom hunnit göra sig en hacka på börsen blir det uppenbart vilket fängelse vår ”normala”, vardagliga liv är. Ett piller som på ett ögonblick kan dopa vår hjärna, släcka vårt trista liv och tända den amerikanska drömmen i slutet av tunneln. Varför skulle man säga nej till det?
Sedan flera år tillbaka har faktiskt en industri kallad neurokosmetika vuxit explosionsartat. Genom piller av typen Oxycodone, med opioida egenskaper, försöker människor runt om i världen göra vad Eddie Morra gör i Limitless – förbättra, förnya och förändra hjärnvågor och tankeverksamhet. En undersökning gjord 2005 i USA visade att mellan fyra och sju procent av collegestudenterna har använt ADHD-mediciner för att orka plugga sena timmar och mer intensivt.
Industrin för neurokosmetika har fått sin första propagandafilm i Limitless – att läkemedelsindustrin stöttat filmen är ibland så övertydligt att det blir pinsamt. I en scen där Carl Van Loon (Robert De Niro), en Wall street-mogul som intresserat sig för Eddie Morras berömda förmåga att dra in cash frågar rakt ut: ”Vad är din hemlighet?”, får han en säljslogan till svar: ”Medicinering”.
Problemet är att hela historien i Limitless bygger på en gammal enträgen myt om människans hjärna. De 20 procent som nämns i filmens början är inget annat än folklore. Det finns ingen procentsats som representerar hur stor del av vår hjärna vi nyttjar. Alla människor, såvida de inte har nedsatta mentala funktioner eller utsatts för allvarliga trauman, använder ständigt hela vår problemlösande fettklump. Men Limitless är mer än en historia om neuromedicin. Den är en bild av den västerländska (manliga) drömmen om total dominans över karriär, ekonomi och medmänniskor. Helst utan att behöva jobba för det.
Pillret blir en kulturell och social quickfix, där neurokosmetisk science fiction ersätter arbete och politisk och social mobilitet. I en moraliskt utjämnande gest visas även bieffekter som blackouts och ökat åldrande, men genom ett under kan Eddie Morra avsluta sin kur men ändå behålla effekterna. Detta är sannerligen den postmoderna människosynens triumf: en mirakelmedicin utan medicin.
