Vi vill bli betagna och bedragna av rörliga bilder, vare sig de är trickfilmade på gammalt vis eller gjorda med den senaste digitala animationstekniken vill vi tro att det är en drake vi ser.

Det är som ett ticks: Varje gång jag ser en helt eller delvis datoranimerad film måste jag utbrista: ”Tänk om man sett det här när man var liten!” eller ännu hellre, ”Tänk om folk hade sett det här på 50-talet/1700-talet/medeltiden”. Det är väl i och för sig inte den tråkigaste tanken man kan leka med här i världen. I fantasin står en skock damer iförda krinoliner kring en platt-tv och kollar på när Gandalf slåss mot en Balrog, eller när Spindelmannen svingar sig mellan skyskraporna i New York. ”Trolltyg!” utropar damerna då.

När jag växte upp fanns det ett lättfattligt begrepp för hur man hade fått skeletten att röra sig i Jason and the argonauts från 1963: Det var trickfilmat. När skurkens ansikte smälte i Jakten på den försvunna skatten eller cyklar flög i E.T. – trickfilmat. Rök och speglar, modeller och stop motion. När Yoda slog R2D2 med en pinne så slog han verkligen R2D2 med en pinne, enligt samma princip som när kasperdockor bankade varandra i huvudet på 1200-talet.

År 2009 hängde och slängde avatarernas rastaflätor mycket övertygande i vinden, men i själva verket existerade inga flätor; inte ens någon vind. Jag vet inte hur man förklarar det konceptet för en femåring idag, än mindre för krinolindamerna i fantasin.

Fast behovet av luftslottet är väl ofta större än viljan att titta bakom kulissen. Det är nog ingen slump att Georges Méliès, skaparen av den effektspäckade sci-fi-rullen Resan till månen från 1902, hade en bakgrund som illusionist.

Filmen visar bland annat en månlandning, rymdvarelser som går upp i rök, en jorduppgång sedd från månen och en raket som störtar i havet. Detta var samma år som en dagstidning för första gången använde ordet ”bil” i Sverige, 73 år innan George Lucas grundade sitt specialeffektsbolag Industrial Light & Magic. Och endast 30 år efter att damerna hade magasinerat sina krinoliner.

Visst är det möjligt att jag hade svimmat av chocken, om jag fått titta på Harry Potter och dödsrelikerna: Del 2 när jag var sex-sju-åtta år gammal. Men jag undrar om någon, sedan biopubliken såg Resan till månen år 1902, har kunnat bli SÅ förtrollad av en specialeffekt?

Eller så är det just vad vi alltid har blivit, alltid kommer att bli – oavsett om draken rör sig med hjälp av trådar, elektronik, stop motion eller datoranimation. När film är som bäst frågar vi oss inte hur den är gjord, vi tittar bara storögt på när trollkarlen drar upp kaninen ur sin hatt, och (spoilervarning) Harry Potter besegrar ondskan ännu en gång. The oldest trick in the book.