Inburade kvinnor med skräckslagna ögon var ett återkommande inslag på Insex.com tills den stängdes efter påtryckningar från den amerikanska regeringen – samtidigt som tortyrbilderna från Abu Ghraib läckte ut i medierna. Dokumentären Graphic sexual horror utforskar de mer svårsmälta delarna av vår bildkultur.
I en hage i ett vinterlandskap fyra timmars bilfärd från New York trampar en naken kvinna runt i snön. Hon bär ett järnkoppel fastkedjat vid en påle och gråter när hon försöker hitta sätt att skydda fötterna från kölden. I en lada strax intill står en naken kvinna på tå. Kameran glider uppför hennes kropp. Ett rep är draget mellan hennes ben, runt halsen och upp till en bur som hänger ovanför hennes huvud. I buren står en annan naken kvinna och sjunger en aria ur Trollflöjten.
Dessa svårsmälta och samtidigt djupt fängslande tablåer – som hämtade ur Pasolinis Saló – kommer från bdsm-sajten Insex.com (1997-2005) vars historia skildras i den festivalturnerande dokumentären Graphic sexual horror. Anna Lorentzons och Barbara Bells film ger en djuplodande och tankeväckande analys av bdsm, och dessutom av sexualisering, deltagarkulturer på nätet och samtidens våldsamma bildkultur.
Insex.com väckte snabbt intresse för sin råa och smutsiga estetik. I filmen berättar hemsidans upphovsman, konstnären PD, om hur stilen inspirerades av japansk bondage men också av seriemördare som den ökände Boston-stryparen. Iscensättningar av förvridna och extrema kroppsställningar utmärkte den från andra bdsm-sajters mer tillrättalagda fetischestetik, och drog till sig en entusiastisk publik världen över. Estetiken ligger också, som filmtiteln antyder, nära skräckfilmen. I collage av tårdränkta ansikten med utsmetat smink och skräckslagna bedjande blickar går tankarna till den ikoniserade rädslan i Norman Bates och Peeping Toms offers ögon.
Enligt filmforskaren Carol Clover fungerar skräckfilmsögonen som en metakommentar till filmåskådarens egna kroppsliga utsatthet och sårbarhet. Hennes analys av de manliga skräckfilmsfansens kroppsliga identifikation med det kvinnliga offret (snarare än med förövaren) ligger nära till hands när man tittar på Graphic sexual horror. Inte minst eftersom Insex.com uteslutande tycks ha placerat kvinnor framför kameran – i olika sträckbänkar, burar och tortyrstolar – och män som konsumenter av dessa bilder. I filmen berättas om hur hängivna (manliga) fans upplevde sig fullständigt delaktiga i kvinnornas smärta, rädsla och njutning.
Dynamiken kompliceras dock av att Graphic sexual horrors båda regissörer själva var verksamma som producenter och fotografer på sajten och att filmen, som Bell nämner i extramaterialet, är ett resultat av deras behov av att reflektera över åren där. Trots att filmarna inte själva framträder i filmen är inifrånperspektivet påtagligt i de förtroliga intervjuerna med modellerna, PD och andra medarbetare (som till exempel smeden KGB som konstruerade skor, burar och vattentankar).
Filmen skildrar konstruktionen bakom den fantasivärld som byggdes upp under de åtta år som sajten drevs, i studion inne i New York och på lantstället utanför. En fantasivärld med ett tunt och genomträngligt gränssnitt som efter 11 september också kom att sammanblandas med en verklighet präglad av krig, tortyr och terrorism. Insex.com lades ner 2005 sedan deras bank, efter påtryckningar från regeringen, inskränkte möjligheterna till internetbetalningar. Sajten påstods använda våldsporr för att finansiera terrorism – en ypperlig ironi med tanke på att nedläggningen mer eller mindre sammanföll med spridningen av bilder på amerikanska soldaters övergrepp på misstänkta terrorister i Abu Ghraib, bilder som i sin tur förklarades med hänvisning till porrens skadliga inflytande på samtiden.
Samtidigt är det just glidningen mellan fiktion och verklighet som gör Graphic sexual horror till en så tankeväckande och fascinerande film. När Insex.com började med live-sändningar där medlemmarna kunde kommentera och påverka bdsm-scenens utformning, utvecklades sajten, som PD själv säger i filmen, till ett slags extrem reality show. Om blicken i kvinnornas ögon – i likhet med porrens cum shot – blir en konvention och markör för vad som antas vara autentiskt upplevd smärta, rädsla och njutning, så finns här också – precis som i porren – en oförneklig dokumentär dimension. Det är på riktigt som dessa kvinnor inklämda i små burar sänks ner under vatten eller uthärdar extrema kroppspositioner flera timmar i sträck.
I intervjuerna diskuteras bdsm inte lika mycket som en fråga om skräck, utan som en fråga om att tänja kroppens och psykets kapacitet och uthållighet, undersöka maktrelationer och ge upp kontroll inom en säker och trygg ram. Det handlar om att fullfölja fantasier genom minutiöst konstruerade iscensättningar. I extramaterialet instämmer Bell med en kritiker som jämför PD:s detaljerade och exakta gestaltningar med Kubricks regi.
Samtidigt synliggör filmen att drivkraften för kvinnorna som sökte sig till Insex.com inte bara var att förverkliga fantasier. Det handlade ofta också om pengar. Modellerna berättar att det under live-sändningarna både var förnedrande att behöva avbryta en scen genom att använda sitt säkerhetsord och att summor uppemot 4 000 dollar stod på spel vid varje inspelningstillfälle.
Ett av filmens huvudteman handlar om etiska principer gällande medgivande och säkerhet, men det är först två tredjedelar in i filmen som gränsdragningen mellan utnyttjande och frivillig medverkan verkligen ställs på sin spets. Det är ett smart drag. Bell och Lorentzon har fram till dess insisterat på en nyanserad framställning av Insex.com och de människor som samlades där. Det gör att kritiken bli mer komplex.
Graphic sexual horror visar hur en kvinna under en live-sändning, efter önskemål från en tittare, tar emot örfilar trots att hon varit tydlig med att hon inte vill bli slagen i ansiktet. En annan kvinna blir utan förvarning penetrerad analt utan att ha någon tidigare erfarenhet. Vissa av kvinnorna inleder privata relationer med PD och blir under perioder ”residenter” på Insex. Andra förväntas, utanför arbetstid, repetera eller inspirera PD till kommande scener.
Att PD missbrukar sin makt över och förtroendet från kvinnorna blir utan att sägas rakt ut uppenbart, men frågorna om medgivande, fri vilja, personligt ansvar och de olika drivkrafter och maktrelationer som sätter villkoren för dessa förblir mångsidiga. Genom den respektfulla bild som växer fram genom kvinnornas inbördes olika berättelser och reflektioner förvaltar Graphic sexual horror förtroendet från de medverkande desto bättre. I det spänningsfält som uppstår mellan filmskaparna, människorna knutna till Insex.com och sajtens både upprörande och upphetsande bildmaterial på gränsen mellan fantasi och verklighet skapas ett etiskt utrymme för åskådarens egna reflektioner och ställningstaganden.
