När Harmony Korine började göra reklamfilm för något år sedan var det på något sätt både naturligt och helt fel. Korine har alltid gått sin egen väg och vägrat göra det som förväntas av honom. Steget över till reklamens värld ledde också till en hel del upprörda fans. Samtidigt kändes Korine tillbaka på banan med den livsbejakande Mister Lonely, efter år av missbruk och problem.

De första försöken, för bland annat Budweiser och banken First Mutual, var trevande. Med Act da fool, en film på fyra minuter för klädmärket Proenza Scheuler, känns dock Korine på hemmaplan. Mötet är inte heller så långsökt som det kan verka. Modebranschen är akut medveten om sin yta och lånar gärna relevans från annat håll. När allt redan gjorts är Korines bilder åtminstone något nytt. Kan man inte sälja på det vackra får man sälja på det fula.

Korines reklamproduktion har föga förvånande dömts ut som misslyckad eller falsk subversion (hans koppling till Larry Clark anses besvärande i detta sammanhang). Så är det ofta med Korine. Förutfattade meningar, enkla tolkningar och gärna snabba utdömanden. En återkommande åsikt är att hans produktion är en enda serie av provokationer, något som inte minst hördes om hans senaste långfilm, Trash humpersfrån 2009. Jag menar, en film om människor som juckar på soptunnor, kom igen liksom. Analysen går sällan längre än så.

Men Korine är tematiskt konsekvent i sin kritiska betraktelse av det amerikanska, med fokus på samhällets utkanter. Trash humpers ska se ut som en sliten gammal vhsinspelning och känns också som övergivet filmmaterial någon hittat på en soptipp. Mycket av filmen präglas av en absurd humor, men det balanseras med övervakningskamerans kalla estetik. Voyeurismen har sina lockelser, men också ett inbyggt hot. Snart får de maskerade huvudrollernas envist gnälliga replik ”Make it. Make it. Don’t fake it.” en helt annan och betydligt mörkare innebörd.

Werner Herzog har sagt att han förstod att Korine var en stor filmskapare när han såg att det var stekt bacon fastspikad på väggen i en scen i Gummo. Det är typisk herzogiana och kanske mest ett utslag av två särlingar som funnit varandra, men där finns också en poäng. Det är få regissörer förunnat att på samma sätt som Harmony Korine hitta skönheten i det groteska.