Det var i Tunisien som den arabiska revolutionen fick sin tändande gnista. I grannlandet Algeriet har det varit förhållandevis lugnt. Eva af Geijerstam går på bio i Tunis och frågar sig om upprorsviljan gick att förutse i filmen.
Vi löser inte problemen med fundamentalism utan total yttrandefrihet med fullständig straffrihet – och garanterar den friheten för alla.
Nouri Bouzid, juni 2007
Omvärlden stod där med sin överraskning och sina tappade hakor. På en knapp månad tvingade den tunisiska Jasminrevolutionen Zine El Abidine Ben Ali fly landet med sin familj. I ett slag förändrades den suddiga europeiska bilden av ”araberna” och ”muslimerna” som en ansiktslös massa och ”arabvärlden” som en enda monolitisk krets. En bild inte minst formad av stereotypierna och karikatyrerna i Hollywoodfilmen, som amerikanen Jack Shaheen beskrivit i sin oundgängliga filmhistoriska genomgång Reel bad arabs och i dokumentärfilmen med samma namn.
Tunisiens despot under 23 år – efter en oblodig statskupp 1987 – avsattes den 14 januari av en folklig revolt med den tunisiska arméns passiva medgivande. I ett slag förändrades Tunisiens politiska landskap. Idag förbereder sig Tunisien för sommarens första verkligt fria val sedan självständigheten 1956. Få på vårt håll i världen förutsåg hastigheten i processen, det civiliserade, solidariska och oblodiga förhållningssättet hos revoltörerna medan tårgasen till en början böljade över demonstranterna på Avenue Habib Bourguiba i Tunis, polisen svingade batongerna och regimtrogna krypskyttar osäkrade sina vapen på taken.
Den svenska utrikesministerns uttryckte vag oro och betonade behovet av stabilitet till varje pris, som om hans utsiktspunkt hade varit en all-inclusive semesteranläggning i Sousse. Hans franska kollega Michèle Alliot-Maries avslöjande ryggradsreaktion var ett erbjudande om fransk säkerhetsexpertis till regimens hjälp som om Tunisien var en oregerlig förort till Paris. Tydligare än så kunde den forna kolonialmakten inte visa sitt generande dubbla ansikte: å ena sidan en kultiverad intellektuell och språklig samarbetspartner, å den andra en stor ekonomisk intressent som under viftande med fundamentalistspöket helst ville fortsätta resa med Ben Alis privatjet och behålla det lilla soliga Tunisien som lugnt sommarnöje. Framför allt ville man förhindra spridning till den för fransk ekonomi ännu viktigare bjässen i väster, Algeriet. Efter en storm av protester fick Alliot-Marie avgå, en månad efter revolutionen.
Startskottet till revolutionen blev, om ni minns, när grönsakshandlaren Mohammed Bouazizi strax före jul 2010 dränkte in sig med bensin och satte tändstickan till framför kommunhuset i den tunisiska landsortsstaden Sidi Bouzid. Några veckor senare dog han av sina brännskador, 26 år gammal. Han hade än en gång fått sin skottkärra och sina varor konfiskerade, förödmjukats av den lokala polisen, spottats i ansiktet av en kvinnlig tjänsteman och inte vunnit något gehör när han krävde tillbaka sina enda möjligheter till utkomst. Det var alltså inte de välutbildade tvåspråkiga intellektuella eller studenterna med dåliga framtidsutsikter i det urbana och moderna Tunis som förmådde tända gnistan, utan en av de många arbetslösa som inte ens blivit antagen i armén.
Men man måste säga att beredskapen visade sig vara extremt god. På andra sidan gränsen till Tunisien – med ungefärligen lika många invånare som Sverige – tilltog liknande algeriska protester. Dagen före Ben Alis flykt brände sig Mohsen Bouterfif till döds i algeriska Boukhadra av samma skäl: den skyhöga arbetslösheten i bägge länderna. Bostadsbristen. Korruptionen. Byråkratin. Uteblivna reformer. Livsmedelspriserna. Mediecensuren. I botten låg myndigheternas oförmåga att tillgodose medborgarnas grundläggande demokratiska rättigheter och behov men framför allt de trots ökad tillväxt allt djupare samhällsklyftorna.
Men i jämförelse med Tunisien möttes demonstrationerna med krav på förändringar i Algeriet av betydligt hårdare moteld från både militär och polis, som ju spelat en helt annan politisk roll i landets historia, från befrielsekriget. Via kväsandet av etniska minoriteters separatism till det decennielånga inbördeskriget mellan islamistiska fundamentalister och regeringen. Veteranen Abdelaziz Bouteflika är kvar som president på sitt tolfte år tack vare snabbt utfärdade reformlöften. I hans regeringsunderlag ingår flera partier, också ett moderat islamistiskt parti. Själv är han hedersordförande i FLN, Algeriets tidigare befrielserörelse, som i valen regelmässigt får runt en tredjedel av rösterna. Efter tio års blodigt inbördeskrig som inleddes 1992 härskar åter ett förhållandevis lugn i landet.
Jag vet inte hur många gånger jag fått frågan om man genom filmen kunnat förutspå utvecklingen, eller åtminstone kunnat urskilja graden och arten av opposition. I synnerhet efter att jag bara någon månad före självbränningen i Sidi Bouzid för andra gången bevistade Journées Cinematographiques de Carthage (JCC) i Tunis, vartannatårfestivalen för arabisk och afrikansk film. JCC grundades redan 1966 av den dåvarande tunisiska kulturministern Tahar Cheriaa, med den uttalade målsättningen att bli en mötesplats mellan nord och syd, mellan Maghreb och jättekontinenten söder om Sahara men också med den forna kolonialmakten, förtryckaren och den intellektuella utbytespartnern Frankrike. Svaret är både nej – och ja.
Nej, om man avser att någon profetiskt kunnat placera denna andra koloniala frigörelse till just vårvintern 2011. Även om vi under de där sena, ljumma oktoberkvällarna under JCC satt på kaféerna och restaurangerna eller sprang genom regnet mellan visningarna på de ständigt fullsatta (men med några undantag lätt bedagade) biograferna och som vanligt dryftade utsikterna för politisk förändring – överallt övervakade av stora plakat med en landsfaderligt leende Ben Ali.
Ja, om man menar att både Bildt och Michèle Alliot-Marie hade varit bättre föreberedda om de gått på bio. Filmen är demokratins barometer, som den algeriske dokumentärfilmaren Malek Bensmaïl uttrycker det. Både Tunisien och Algeriet har en traditionsrik filmproduktion som viskande eller rytande utvecklat en egen nationell identitet och tematik. Och framför allt: det senaste decenniet har bägge ländernas film alltmer frigjort sig från rollen som postkolonial, filmkulturell subaltern.
Den algeriska filmen har samtidigt med övergången från en statligt styrd filmpolitik till privatisering och ett långsamt läkande av såren efter både befrielsekrig och inbördeskrig givit utrymme för en allt frihetligare auteurfilm. Numera kan man till och med spåra kritik av FLN:s missgrepp under befrielsekriget och de första åren av självständighet.
Vässade nutidskomedier som Lyes Salems Mascarade (2008), som med humorn som vapen svingat mot generationsskillnader, en gryende konsumism, religiösa hycklare och manligt tupperi var tidigare en sällsynthet i det bittert postkoloniala Algeriet. Ja, idag finns till och med mer optimistiska algeriska barnskildringar, som Malek Bensmaïls rörande dokumentärfilm La Chine est encore loin (2007). Skolbarnen i bergsbyn Tiffelfel, där de första skotten en gång avlossades i befrielsekriget skildras inte bara som offer för krigens omständigheter. De är vanliga samtida barn i en vardaglig miljö som fyller ett algeriskt tomrum mittemellan historien och framtiden.
De muntrare coming of age-berättelserna har länge varit förbehållen den tunisiska filmen – fredlig frigörelse har sina fördelar. Som i Férid Boughédirs 60-talsskildring Halfaouine – bakom slöjan (1990). Den letade sig till och med till svenska biografer och är en numera klassisk tunisisk uppväxtskildring. Tolvårige Nura får fortfarande följa med sin mamma till dambadet och iakttar kvinnorna med den gryende pubertetens friska ögon. På gatan observerar han en annan värld, där männens och kvinnornas förhållande domineras av hyckleri, muslimska traditioner och ökat statligt förtryck.
I de tunisiska filmerna problematiseras ständigt förhållandet mellan könen, kvinnors villkor, motsättningen mellan stad och land och konflikten med traditionella värden, och då inte bara muslimska.
Varken Tunisien eller Algeriet har haft ett slags samizdat-film eller filmer som spelats in, väckt misshag och lagts på hyllan à la Sovjetunionen. Myndigheterna – i synnerhet i Algeriet – har däremot särskilt uppmuntrat och stöttat filmer som skildrat och bearbetat befrielsekriget med italienaren Gillo Pontecorvos mästerverk Slaget om Alger från 1966 i främsta rummet. Den förbjöds i Frankrike under fem år. Inte förvånande med tanke på att Algeriets blodiga befrielsekrig med uppåt en miljon algeriska offer först 1990 officiellt alls fick kallas ”krig”, i stället för ”händelser”. Såsom i en eftertankens generade blekhet belönades Mohammed Lakhdar Haminas episkt vindlande upprorsskildring De glödande åren med Guldpalmen i Cannes 1975.
Skillnaderna mellan grannarna har alltid funnits där av historiska, politiska, geografiska, och religiösa skäl. Men också likheterna i filmkulturellt intresse, med franska hjälpande händer i tidigt grundade förebildliga cinematek och filmklubbar och ständigt bibehållna kulturella band till Frankrike. Där gavs filmutbildning, produktionspengar, distribution – och migrationsmöjligheter till ett mer givmilt klimat.
”I biografen fick vi vår revolutionära bildning” säger den algeriska författaren och filmaren Karim Traïdia, numera verksam i Holland. I hans hemstad Besmes visades givetvis mängder av film från det arabiska språkets Hollywood, Egypten – men också det mesta från den övriga filmvärlden. I dag är biografen nedlagd, som så många av våra svenska.
Algeriet var ett franskt departement fram till det nästan decennielånga kriget för självständighet. Då exporterade man arbetskraft till moderlandets tunga industrier. Eller soldater utan erkännande under andra världskriget såsom fransk-algeriern Rachid Bouchareb skildrat i sin fruktansvärda Infödd soldat från 2006; å ena sidan kanonmat i moderlandets armé, å den andra föraktade sekunda medborgare.
Bouchareb (liksom Zinedine Zidane…) tillhör det som i Frankrike pejorativt kallas ”beurs”, fransmän med föräldrar från Nordafrika. Men Bouchareb har i motsats till många andra ”beurs” i filmbranschen nästan uteslutande ägnat sig åt sin historia och dubbla rötter. Alltsedan sin andra långfilm Cheb (1991) om en algerier som har svårt att finna sig tillrätta i hemlandet efter studier i Frankrike.
I Boucharebs filmer talas det både arabiska och franska. Språket har alltid spelat en avgörande roll i den kulturella frigörelsen. Yamina Bachir-Chouikhs modiga Rashida (2002) är inte bara historien om en lärarinna i Alger som fångas upp av de politiska stormarna under inbördeskriget och hotas av ett gäng terrorister. Hennes film talar på arabiska om både kvinnofrigörelse från arkaiska traditioner, smärtan i att finna sig bli en främling i sitt eget land och skräcken under Algeriets tio mörka 90-talsår.
Tunisien var tidigare ett franskt protektorat, som blev självständigt 1956 utan strider. Därav militärens ovilja mot att ställa sig på Ben Alis och hans allt dominerande parti RCD:s sida och slå ner revolutionen. Det finns visserligen naturtillgångar i landet, men de flesta är nu som då sysselsatta i jordbruket. Jämförande siffror: idag arbetar 14 procent av algerierna i jordbruket, hela 55 procent av tunisierna. Kvinnornas ställning är starkare i det sekulära Tunisien. Polygami och barnäktenskap är förbjudet sedan 1956. Aborträtten infördes 1965 och utökades 1973 och är idag i stort densamma som i Sverige. Mannens företräde i allt från skilsmässor, bestämmanderätten över hustru, barn och egendom är avskaffad: återstår gör endast arvsrätten.
De tunisiska kvinnornas jämförelsevis starka ställning i yrkeslivet och hemmet har inte minst visat sig i vårens fortsatta kvinnodemonstrationer: de kommer inte att släppa taget. I filmen har den inte bara visat sig i ett ovanligt stort antal kvinnliga regissörer, utan också genom att många manliga regissörer – ja nästan de flesta – satt kvinnor i starka huvudroller.
I Algeriet får man gå till litteraturen för de riktigt stora kvinnoskildrarna. Till Assia Djebar, född i Cherchel, Algeriet, första kvinna från Maghreb i den franska akademin och ständig Nobelpriskandidat. Eller till franskalgeriska Nina Bouraoui – bägge översatta till svenska. Modifierade sharialagar om mannens bestämmanderätt är fortfarande i kraft i Algeriet, och praktiseras i synnerhet utanför de stor urbana centrumen i Alger och Oran. Det är ett strängare samhälle.
Till att som tunisiskan Raja Amari skildra högst fysisk kvinnlig åtrå i debutfilmen Satin rouge (2002) är det ännu långt. Eller att som samma regissör i Les secrets (2009) vidareutveckla temat till att i ännu högre grad i metaforisk form spegla ett tystat samhälle, genom två systrar och deras mor som isolerar sig i en kolonial villa i Tunis närhet.
Skillnaden mellan Algeriet och Tunisien är inte minst synlig i kontrasten mellan Rachid Boucharebs och tunisiern Abtellatif Kechiches filmer. Kechiche kom som sexåring med sina föräldrar till sydfranska Nice. Han blev som vuxen skådespelare och regissör, först på teatern därpå för filmen. Mutipelt belönad har han framför allt i sina två senaste filmer Couscous (2007) och Svart Venus (2010) sammanfattat och gestaltat de fortsatt koloniala villkoren – helt enkelt återerövrat ”den konfiskerade bilden”. I Couscous på ett levande och svindlande mänskligt mikroplan i en tunisisk fiskarfamilj i sydfranska Sète, med motsättningar mellan generationerna, det omgivande samhället och – den längtansfyllt tillredda maten. I Svart Venus på ett mer allmängiltigt plan genom att berätta historien om verklighetens sydafrikanska Saartjie Baartman; utnyttjad och förödmjukad av europeerna i början av 1800-talet, uppvisad som exotisk leksak i London, sexuellt plågad av upphetsade libertiner i Paris och efter sin död dissekerad av tidens vetenskap som för att slutgiltigt frånkänna henne alla mänskliga känslor och tankeförmågor.
Den som så önskar, kan ersätta Baartmans ”artistnamn” Hottentott-Venus med ”arab” eller ”muslim”. Bara för att iaktta vilka bilder som först dyker upp.
