Den franske filosofen Gilles Deleuzes två böcker Cinéma 1: L’image-mouvement (1983) och Cinéma 2, L’image-temps (1985) är de mest inflytelserika filmteoretiska verken sedan André Bazin frågade sig vad filmen är. Deleuze följde inte sin samtids trend att applicera olika teorier på väl valda filmer, som att till exempel se den klassiska Hollywoodfilmen ur en psykoanalytisk eller lingvistisk synvinkel. För Deleuze var det viktiga vad filmerna själva kunde tillföra filosofin. Han sökte sig ofta till konsterna, och då främst filmen, för att kunna förmå sig att tänka annorlunda, med nya begrepp.
Det tog ett tag innan hans filmteoretiska arbeten uppmärksammades utanför den franskspråkiga filmvärlden, men när det väl skett har det kommit en explosionsartad mängd litteratur som vill förena filmen med filosofi i allmänhet, och Deleuzes tankar i synnerhet. Det bästa exemplet på det senare är Afterimages of Gilles Deleuze’s film philosophy. I denna nya antologi har redaktören D.N. Rodowick sammanställt texter från några av de främsta kännarna av Deleuzes filmfilosofi. John Rajchlman frågar sig hur Deleuzes tankar om ”rörelsebilder” à la Hawks och ”tidsbilder” à la Resnais har påverkat vårt sätt att se de andra visuella konsterna, och Raymond Bellour och Marie-Claire Ropars-Wuilleumier diskuterar Deleuzes relation till Henri Michaux respektive Maurice Blanchot. De utforskar Deleuzes teorier, men visar även hur en samverkan mellan dessa och andra konstfilosofiska idéer kan göra det möjligt att, för att uttrycka det med Deleuzes egna ord, ”tänka det otänkta”.
