I Jonas Cornells tv-serie Babels hus från 1981 dyker ett välbekant ansikte upp i några få bildrutor. Statistrollen som läkarstudent kastar nytt ljus över Lars von Trier.

För snart 30 år sedan, i januari 1981, startar i den äldsta av Sveriges två tv-kanaler en ny dramaserie, Babels hus, efter P.C. Jersilds uppmärksammade debattroman om svensk sjukvård. Bengt Ahlfors har skrivit manus och för regin står Jonas Cornell. Framgången är omedelbar.

Sex torsdagkvällar à 40 minuter i rad sitter folk som klistrade, skulle någon missa ett avsnitt repriseras det på söndagen, textat för hörselskadade. Diskussioner vid kaffebord på arbetsplatser över hela landet pågår en bra bit efter att det sista avsnittet har sänts i slutet av februari.

Sedan dess har serien visats ytterligare två gånger, 1989 och 2001. I år släpptes den på dvd. Babels hus står sig som potent tv-drama men nu också som tidsdokument. Detta hjälps speciellt av de många välkända skådespelarna som passerar revy.

Här syns Carl-Gustaf Lindstedt som berättelsens huvudperson Primus Svensson, pensionerad typograf som tappert valsas runt i korridorerna på det jättelika betongsjukhuset i Enskede. Ingvar Hirdwall är hans son Bernt, utbränd läkemedelskonsult med alkoholproblem. Olika läkare gestaltas av Lars Lind, Keve Hjelm och Frej Lindqvist och i sköterskeskrået återfinns Rebecca Pawlo, Gunilla Pontén och Mona Seilitz. Bland personal och patienter syns även Bertil Norström, Henric Holmberg, Siv Ericks, Ernst Günther, Håkan Serner, Ulf Brunnberg och Kjell Bergqvist. Med många flera. Kort sagt, ett rikt tvärsnitt svenskt skådespeleri vid denna tid. Många gör det bästa av sin stund på skärmen, om det så bara rör sig om en liten halvminut. Vissa är idag bortgångna legender, andra var då nya krafter, i början av sina karriärer.

I sistnämnda kategori sticker, vid senaste återseendet, ett ansikte alldeles särskilt ut. Jag tänker inte på Torsten Flincks tidiga, laddade insats som vårdaren Kenta som inte tål att se blod eller Philip Zandéns pricksäkra debut på rörlig bild som glatte, piprökande läkarkandidaten Carl Bertelskjöld eller ens Maria Hedborg i sitt stora genombrott som Martina Bosson, den blivande läkaren med den så ovanliga, och obekväma, egenskapen empati. Det är i stället en av deras kurskamrater som, smått mesmeriserande, fångar min blick.

Denne manlige med. stud. dyker upp drygt tjugo minuter in i andra avsnittet. Han sitter strax framför Zandén och Hedborg och följer med behärskad begeistring professor Keve Hjelms utläggningar om digitalisintoxikation. Något namn har man inte brytt sig om att ge honom, för det är ingen stor roll, snarare en statering. Något omnämnande i eftertexten är det därför inte heller tal om.

Statisten är här 24 år. Helt grön i branschen är han inte, redan som 11-åring har han haft en roll i en tv-serie för barn. I en intervju i samband med den serien, Hemlig sommar, har han sagt att han inte vet ifall det är just skådespelare han vill bli, han gör nämligen redan själv små filmer med sin Super 8-kamera. Men han fortsätter gärna med det här med film en dag, säger han. Och så blir det. 8-millimeterfilmerna blir så småningom till 16 och 1979 kommer han in på DDF, den danska filmskolan.

Där har han alltså, då detta beger sig, gått två mycket aktiva år på regilinjen, och bland annat hunnit göra den Tarkovskij- och Marguerite Duras-inspirerade kortfilmen Nocturne, filmfestivalprisad i München. Säkert håller han på att förbereda sin examensfilm, det stortstilat anlagda Befrielsebilder, som är klar 1982. På ett embryotiskt stadium grunnar han kanske också på sin första kommersiella långfilm, som först får arbetstiteln Folie à deux och lite senare The last tourist in Europe men som kommer att heta The element of crime när den premiärvisas i Cannes 1984.

Frågan är bara: vad fan gör Lars Trier – som det fortfarande står på hans studentleg – i en svensk tv-serie om ett sjukhus i Enskede mitt i alltihop?

***

För visst är det Lars. Det knipsluga, rebelliska rävfejset blottar icke minsta tvivel, trots de blott två sekunder han syns till. För sedan är han borta igen. Men det räcker.

Ytterligare ljus på detta vederkvickande rendezvous infinner sig emellertid snart.

Till skillnad från Trier syns nämligen i eftertexterna namnet Stig Larsson krediterat som regiassistent. Denne Larsson – riksbekant dramatiker, författare, filmregissör etc – grundade i mitten av 70-talet tidskriften Kod (senare Kris) ihop med Åke Sandgren, senare själv firad regissör. Båda sökte in på DI:s regilinje men bara Larsson kom in medan Sandgren istället hamnade på den danska filmskolan, i samma kull som Lars.

Sambandet får full bekräftelse cirka tjugo minuter in i episod fem, då Lars – nu synlig i hela tolv sekunder – för andra och sista gången bevistar aulan, denna gång med kirurgchef Sven Lindberg förevisande pankreatit medelst patient Gunnar ”Knas” Lindkvist. I auditoriebänken har Trier nu sällskap av just Åke Sandgren, kompis till regiassistent Larsson, som roddat ihop lite statister och passat på att anlita några polare, ett par av dem på studiebesök i stan. Så har det gått till i grova drag. Enkel, banal räknelära.

Desto roligare är att börja titta på Babels hus med lite nya ögon, för det kan jag inte avhålla mig från. I hur grad – om alls – kan detta högt habila men avgjort traditionella stycke tv-drama ha format den unge Triers framtida ”metod” och kommande ställning som auteur?

En del, faktiskt. Man noterar János Herskó, ungerskfödd regissör, skådespelare samt DI-lektor, som IVA-läkare och sagde Stig Larsson, stående på patologen, karvande i en hjärna. Precis samma par återkommer i The element of crime, nu som rättsmedicinare respektive assistent. Än intressantare är scenen med den förvirrade starrpatienten fru Wahlgren och hennes kringirrande i hissar och kulvertar. För att inte tala om läkarna som korsar Primus Svenssons väg. Även om ingen av dem (tyvärr) spelas av Ernst-Hugo Järegård (däremot är en annan Stellan Skarsgård) så står de inte en viss Dr Helmer långt efter. Genom ett par fritt uppfostrade unga danskögon kan dessa nitiska svenskjävlar nog ses som ganska så exotiska, kanske rentav värda att minnas för framtida bruk…

För dryga dussinet år senare gör ju också, som vi vet, Trier sin egen sjukhusserie, utspelad på ett annat skandinaviskt betongkomplex, Rigshospitalet i Köpenhamn. I intervjuerna om Riket svärmar han om David Lynchs skruvade universum i Twin peaks och om Barry Levinsons sanslösa 180-gradersbrott i Uppdrag mord, som enligt Trier har stått som stora inspirationer. Något svensk statstelevisionsdrama om bristerna i vården anno gamla Välfärdssverige nämns dock aldrig. Det borde det kanske ha gjort.

***

Hyllmeter har skrivits om Lars von Triers filmer och liv genom åren (själv sammanställde jag en intervjuantologi 2003). Hans inblandning i Babels hus står till dags dato – högst sannolikt – komplett oredovisad, inklusive hos hans främsta nedtecknare. I Stig Björkmans fullödiga samtalsbok berörs mycket riktigt ett utbytesbesök på DI i ungefärligt sammanfallande tidpunkt men i största korthet. Hos danske Peter Schepelern, Danmarks mest gedigne Trier-auktoritet, som i böckerna Lars von Triers elementer och Tvang og befrielse nagelfar de mest obskyra kuriositeter (som att Trier en gång recenserade en film i tidskriften Kosmorama, en sågning av Alan Parkers filmatisering av Pink Floyds The Wall) kammar man helt noll. Inte heller i Triers egen så kärleksfullt författade film à clef om en aspirerande filmregissörs vindlande bildningsväg, Erik Nietzsche – De unge år, tas episoden upp.

På dessa sidor, emellertid, har nu täckelset så sorgfälligt fått falla från denna triviala lilla fotnot i ett fascinerande filmarskap. Vad fan von-löse Lars Trier gör i Enskede 1981 är kanske inte något scoop à la Lenin på PUB eller Thåström i Weekend-Sex eller ens Göran Perssons gamla lumparfoto. Ändå blir det till föda för en del tankar. Tack, Lars. Det trodde du väl aldrig, om dessa 14 små, snart 40 år gamla, sekunder. Och förlåt, Lars. Livet som auteur kan inte vara lätt.