Hösten 2004 visades den finske konstnären Juha van Ingens videoverk Dis(integrator) på Röda sten i Göteborg. Verket, från 1992, består av en 15 sekunder lång sekvens ur science-fiction-filmen Flugan från 1958, som spelas om och om igen. I sekvensen förklarar huvudpersonen hur föremål och människor på elektronisk väg kan plockas isär och sättas ihop igen och på så vis förflyttas långa sträckor. Han jämför med hur en tv fungerar – tv-kameran desintegrerar elektroner, som sedan integreras igen i tv-apparaten.

Det geniala med verket är att det i sig gestaltar videosignalens dekonstruktion. Van Ingen har nämligen kopierat sekvensen från en vhs-kassett till en annan och därefter upprepat processen ett dussintal gånger, hela tiden med den nyaste kopian som källa. Bild och ljud försämras på så sätt gradvis tills endast flimmer och brus återstår. I det slutliga verket placeras sedan sekvenserna efter varandra, i en fyra minuter video där åskådaren kan följa förändringen, sekvens för sekvens.

I somras visades ett närbesläktat videoverk på samma museum – den svenske konstnären Juan-Pedro Fabras elva minuter långa Ted Danson, från 2009. Här är det Rädda menige Ryan som har desintegrerats – men inte med hjälp av vhs-kopior utan i form av en misslyckad nedladdning från nätet. Videon består av lösryckta pixlade sekvenser från filmen, som stundtals lever ett eget liv. Delar av bilden lösgör sig, vilket ger en sorts 3D-effekt, och gestalter från olika scener projiceras plötsligt i samma bild, som ett slumpmässigt collage.

Med andra ord: oavsett hur tekniken utvecklas och hur vi kommer att titta på (och kopiera) film i framtiden, lär vi stöta på problem. Och hur än bild och ljud kommer att desintegreras, lär det dyka upp en bearbetning av fenomenet i ett videokonstverk på Röda sten.