Den bildade mannen som inviger den yngre kvinnan i nya kulturella universum är en ofta berättad historia, senast charmfullt repeterad i Lone Scherfigs An education, där sextonåriga Jenny bjuds på Ravelkonsert av en dubbelt så gammal solochvårare. Hon hänförs av musiken, livsstilen, förfiningen.
Den annars smeksamma An education slutar med en kolsvart replik – när Jenny träffar en ny kille känner hon att hon måste låtsas att hon aldrig varit i Paris, så att han enligt attraktionens regler ska kunna erbjuda bildningsresan på nytt.
Också i Lisa Langseths debutfilm Till det som är vackert (premiär 22/10) är det den klassiska musiken som får symbolisera finkulturell fernissa. Visserligen har Alicia Vikanders tjugoåriga arbetarklasstjej Katarina redan snubblat över Mozart på Youtube, men det är en äldre man, Samuel Frölers sensuella dirigent, som på allvar introducerar henne till musikens hela djup – bland annat genom att låta henne ljuda ”Bordjö” innan han ligger med henne i sin minimalistiskt inredda villa när frun är på Italiensemester.
Men till skillnad från Jenny suddar inte Katarina ut allt hon lärt sig när dörrarna till konserthuset stängs igen. Hon går till stadsbiblioteket, lånar en skiva med Rachmaninov ”och nåt av Kierkegaard”. Hon lyssnar i läsesalen och den bärbara cd-spelaren ser antikverad ut, men hennes kulturella kapital fortsätter att ackumuleras.
Ett halvsekel efter den emblematiska scenen i Widerbergs Barnvagnen, där Thommy Berggrens intellektuelle snygging tar med Inger Taubes fabriksarbetare till biblioteket för att lyssna på Vivaldi, påminner Lisa Langseth åter om vikten av folkhemmets kulturinstitutioner.
