Nya vågen-regissören Shôhei Imamura kallades en gång för ”det moderna Japans entomolog”. Med en blick lika sarkastiskt vaken för människans inre frustande djur som någonsin Luis Buñuel, satte han gång på gång efterkrigstidens samhälle under luppen och fokuserade irrationella rester i de insektslika irranden som framträdde.
Hans mest ambitiöst utforskande film blev en ekonomisk katastrof för studion Nikkatsu och har påståtts vara orsaken till den japanska nya vågens insomnande. Profound desires of the gods från 1968 är ett tre timmar långt epos som utspelar sig på en soldränkt primitiv ö i närheten av Okinawa nedanför Japans södra spets. Imamura skildrar som vanligt djurlivet och invånarnas ännu mytologiskt färgade leverne med med samma nyfikna saklighet. Grisar offras, fiskar stirrar in i kameran, shinto-religionens skapelsemyter åkallas genom två syskons incestuösa förhållande. Den accelererande moderniteten tränger dock in också här, och reklamskyltar ersätter heliga träd. Sammantaget blir effekten ett ambivalent skildrande av ett förmodernt leverne, vars strukturer lever kvar i spöklika mönster i den nya civiliserade ordningen. Profound desires of the gods har länge varit så gott som omöjlig att få se i väst. Fram till nu. I juni gav cinefiletiketten Masters of Cinema ut filmen – om än tyvärr bara på blu-ray.
