En namnlös man i Paris vill stänga omvärlden ute och göra livet innehållslöst. Men Bernard Queysannes George Perec-adaption visar att det är en omöjlig uppgift.
En man sitter ensam på sängen i en minimal fransklägenhet. Han kokar pulver-kaffe. Han stirrar ut i tommaintet. Ibland ger han sig ut istaden, ensam i dess mitt. Enenda man som går längs ödeboulevarder, tomma vägar.Ibland återfinner vi honom ibiografens mörker, vi ser aldrigvad som sker på skärmen,bara hur ljuset flimrar överansiktets tomma duk.
Un homme qui dort (”En sovande man”), regisserad av Bernard Queysanne, är en film om att reducera existensen till ett absolut minimum. Att avsäga sig sådant som kan leda till något betydelsefullt. Studier, arbete, mellanmänskliga relationer – allt det gör sig den namnlöse mannen i Un homme qui dort av med. Han ignorerar kurskamratens ihärdiga knackningar på dörren. Det meddelande som en vän skickar in under dörren läser han inte, liksom han inte längre läser sina böcker ellerlyssnar på sina skivor. Det enda han tillåter sig är patiensens monotoni. Frustrerade slag mot pinball-maskinen.Rörelse berövad mening.
Un homme qui dort utkom1974. Idén hade tagit form redan 1971 men av finansieringsskäl hade man inte haft möjlighet att börja filma förrän 1973. I januari det året fick man äntligen igång projektet, och Queysanne och författaren Georges Perec som skrivit boken som utgjorde filmens förlaga gav sig ut i Paris för att filma. För utöver den klaustr-fobiska lilla kammare som den”sovande” mannen bebor, är detta en film om Paris. Staden har en minst lika viktig roll som filmens enda karaktär, spelad av Jacques Spiesser. Det är mellan de två den lågmälda dramatiken i filmen utspelar sig.
Inte bara försöker filmens namnlösa huvudperson avsäga sig världen, också filmen arbetar efter reduktionens principer, utan dialog, handling. Enbart denne ensamme man, hans rum, stadens rum, ett övergivet lanthus. Liksom ljudet: berättarens monotona kvinnoröst, musiken som flätas samman med stadens vibrerande hotfulla sorl.
Som bok är Un homme qui dort en betraktelse över en människa (tilltalad som Du) som en dag väljer att helt gå över till den melankoliska väg som alltid följt hans vanliga liv som en skugga. Istället för det produktiva och målinriktade reducerar han steg för steg sin tillvaro tills den består av när anog ingenting. Rent tekniskt är mycket av boken uppbyggd av citat ur andra författarskap, så att den mycket tydligt förhåller sig till grubblandets kanon av unga vilsna män.
Citatgreppet blir mindre väsentligt i filmen. Snarare än den unga mannen är det alltså själva rumsligheten som står i centrum. På så sätt är Un homme qui dort en film som passar perfekt in i en annan del av Perecs estetiska universum: Här liksom i böcker som Espèce d’espace, succén Livet en bruksanvisning och debuten Les choses får tingen stor betydelse. Affischerna i den namnlöse huvudpersonens rum, den söndriga spegeln, butiksskyltarna och de föremål som syns på skräphögarna i rivningskvarteret mot slutet av filmen. Allt bär på en dold symbolik som Perecs egen bakgrund, såsom han konstruerar den i sina texter, ger ledtrådar till.
Var kommer denna impuls till avstannande ifrån, detta försvinnande mitt i staden? I W eller minnet av barndomen, Perecs delvis självbiografiska roman från 1975 återkommer han vid ett par tillfällen till filmen Un homme qui dort. Han nämner att slutscenen spelat sin vid Rue Vilin, inte det PlaceClichy som berättarrösten och boken anger. Rue Vilin är den gata där Perec tillbringade sina allra första år, de år han fick med sina föräldrar innan fadern dog i strid under andra världskriget och mamman deporterades till koncentrationslägret Auschwitz. Själv bodde han under krigsåren i Alperna under antaget namn; här grundlades det intresse för falska identiteter och identitetslöshet som skymtar i flera av hans verk.
I slutscenen av Un homme qui dort återvänder Perec och hans ställföreträdare Jacques Spiesser alltså till ursprunget. Till en tid innan det meningslösa livet dök upp som en skugga till det dagliga produktiva livet, och innan den uppdelningen blev nödvändig för att förklara världen.
I W eller minnet av barndomen citeras David Roussets bok om koncentrationslägrens värld. Rousset menar att det som särskiljde dem från arbetsläger var att arbete här ansågs som fusk, flykt. Det enda som fick förekomma var ”idrott”, de meningslösa, meningstömda rörelserna fram och tillbaka. Meningslösheten som tortyr. Precis som duet i Un homme qui dort enbart tillåter sig själv patiensen, gåendet, springandet. En självpåtagen tortyr, den överlevandes självbestraffning.
I texten ”Rue Vilin”, en del av det större projektet Lieux, återkom Perec mellan 1969 och 1975 till sin barndomsgata, och skildrade den detaljerat. För honom var detta ett sätt att närma sig tillvaron och försöka se den ”som den är”, något han tänkte sig bara kunde uppnås genom språket. Det som skildras i ”Rue Vilin” är ett gradvist förfall, fler och fler små butiker som stängs, ett gammalt judiskt kvarters försvinnande. De rivningslotter som beskrivs påminner mycket om de som förekommer i filmen Un homme qui dort, i ett antal drömlika scener mot slutet. Efter att tempot i klippning och musik skruvats upp, accelererat, dras det plötsligt ned igen när vi befinner oss i det förfallna kvarteret. Spiessers skräckslagna ansikte syns motbakgrund av bråten (”du är rädd, du väntar på att allt ska avstanna”); Spiesser springer mellan husens delvis nedrivna fasader; en surrealistisk eld brinner i ett handfat som står mitt i allt.
Texten ”Rue Vilin” skildrar hur nummer efter nummer av gatan rivs, förstörelsen tycks röra sig närmre och närmre hemmet och moderns gamla frisörsalong på nummer 24. 1975 noterar Perec formellt: ”Nästan hela sidan med uddagatunummer har täckts av ett betongstängsel.” Denna plats har varit ett levande minne för Perec, ett som han har försökt bevara genom projektet Lieux, genom filmen Un homme qui dort. Denna plats som visar honom att han har ett jag bortom identitetslekarna, klyvningen och känslan av att vara en bedragare. Samtidigt som den platsen gradvis försvinner, liksom Eiffeltornet som framför kameran upplöses i intet i motljuset.
Men nej, Eiffeltornet återkommer, och den sovande mannen vaknar, där, vid Rue Vilin. För att Rue Vilins existens, oavsett hur den gestaltar sig, är en påminnelse om att tiden fortsätter, världen fortsätter, och att vi är en del av den – att våra försök att ställa oss vid sidan om den är dömda att misslyckas.
Den namnlöse går nedför Rue Vilins trappa, försvinner in i mörkret, men blir synlig igen en bit längre bort. Fortsätter framåt, in i Paris. ”Nej. Du är inte längre världens namnlöse härskare, den som historien förlorat sitt grepp om, den som inte längre kunnat känna regnet falla, som inte märkt av att natten nalkas. Du är inte längre den oåtkomlige, genomskinlige, transparente. Du är rädd, du väntar. Du väntar vid Place Clichy, på att regnet ska sluta falla.”
