För Truffaut var Adèle Hugos ymniga skrivande ett tecken på galenskap snarare än på författarambitioner. Konstnären Peggy Nelson ger henne återupprättelse på Twitter.
Vad innebär det att vara förälskad i någon på avstånd, och tro sig vara älskad tillbaka? Kanske är det en fantasi om att någon tänker på en. Man kan föra ändlösa inre konversationer med sin tänkta partner, i begär att tala och tala med någon som aldrig upphör att lyssna. Om man ska vara riktigt cynisk: kanske är det känslan av den egna viktigheten som är viktigast och så oemotståndligt förförisk?
I François Truffauts Berättelsen om Adèle H blir Victor Hugos dotter Adèle driven till vansinne av sin obesvarade förälskelse i en engelsk löjtnant. Hon åker ensam och oinbjuden tvärs över Atlanten i akt och mening att förlova sig med den i Kanada stationerade Pinson.
Filmen visar hur Adèle, spelad av Isabelle Adjani, köper stora mängder skrivpapper som hon om fyller om kvällarna, ensam på sitt rum. En ändlös kommunikation utan egentlig mottagare. Samtidigt skriver hon brev till föremålet för sin kärlek, lappar som hon till hans stora besvär och förtret fyller hans uniformsfickor med. Efter resan till Halifax i Kanada följer hon regementet till Barbados, där hon vandrar runt som ett spöke i trasiga kläder, oförmögen att känna igen föremålet för sin besatthet då han söker upp henne för att försöka förmå henne återvända hem. Det är bara logiskt att hon försvinner djupt inne i en plats inuti sig själv. Ingen fanns att ta emot hennes tankar; i själva verket talade hon ju hela tiden bara med sig själv.
I Truffauts film saknas den aspekt av verklighetens Adèle Hugo som handlar om hennes konkreta brist på frihet som kvinna. Hennes stora ambitioner som författare eller det inflytande en tidig kvinnosakskvinna som George Sand hade på henne kommer inte heller fram. I slutscenen ser vi en vitklädd Adèle vid havet uttala en mening som hon, har vi fått veta av speakern, skrev i sin dagbok femtio år före sin död: ”Detta fantastiska att en ung flicka ska vandra över havet, gå från den gamla världen till den nya, det ska jag åstadkomma.” Men närmare bestämt skrev Adèle såhär: ”Det är en fantastisk sak för en ung kvinna att göra, någon som kunnat hållas förslavad till den grad att hon inte fått gå ut ensam ens fem minuter för att köpa lite skrivpapper, att vandra över havet, flyga över havet, för att åter förenas med sin älskade. Detta ska jag åstadkomma.”
Filmen tar visserligen upp Adèles aspirationer som kompositör, och låter henne i brev klandra sin far för att han inte upplåter hennes noter till en förläggare och därmed ger henne möjlighet att tjäna egna pengar. Hennes aspirationer som författare tydliggörs däremot inte. Det maniska skrivandet framstår som just det – maniskt – och kopplat till fixeringen vid Pinson. När hon skriver, och vid ett tillfälle talar, om äktenskapet som förtryckande och något hon tackat nej till, så framstår detta som ett uttryck för hennes patologiska vägran att acceptera verkligheten. Trots allt försöker hon ju tvinga Pinson till äktenskap med en frenesi som till och med innefattar planer på att låta hypnotisera honom och på så sätt genomföra ceremonin. Men verklighetens Adèle hade faktiskt till att börja med tackat nej till ett frieri från engelsmannens sida, just på grund av en vägran att låta sig fjättras i ett äktenskap. Mannens känslor visade sig dock vara av det flyktiga slaget medan hennes var absoluta och krävde allt. Och här är vi förstås inne på välkänd truffausk mark.
***
Regissören förmår inte fullt ut ta hänsyn till den särskilda situation Adèle som kvinna befann sig i och försökte revoltera mot – en paradox där den enda friheten från fadern bestod i en annan ofrihet, äktenskapet, och där det där att ”ge sig” till en man hade helt andra konsekvenser än vad löjtnant Pinsons hängivande åt kvinnor hade för honom. Men filmen blottlägger vad det innebär att vara absolut offer för ”Det förövarlösa brottet”; det att bli fråntagen kärlek (oavsett om den nu verkligen funnits där till att börja med eller inte). Adèle ”vägrar vara offer” för detta brott. Det är en vägran som är omöjlig.
Annette Insdorf menar i sin bok François Truffaut att Adèle skapar sig själv i en ocean av ord som till slut dränker henne. Hon förväntar sig egentligen aldrig någon respons av föremålet för sin kärlek. Hon avgudar en bild, inte en levande människa, och har ur sin ensamhet och utsatthet skapat ett osårbart jag som den man hon älskar i själva verket inte kan nå.
Adèle blir också mer och mer likgiltig för Pinsons egentliga känslor, vilket planerna på att hypnotisera honom in i äktenskapet visar – och i Barbados känner hon alltså inte ens igen honom. Men detta föregås av Pinsons vägran att kommunicera. Han bryr sig inte ens om att läsa hennes brev. När Adèle påminner honom om de kärleksbrev han en gång skrivit till henne – en kommunikation fasthållen för evigheten – svarar han nonchalant att han visserligen haft känslor för henne tidigare men att han helt enkelt ändrat sig, och ”vad finns det för ont i det”. För honom saknar orden egentlig mening.
Adèle Hugo fascinerar och intresserar fortfarande. Mediakonstnären Peggy Nelson antog nyligen hennes virtuella identitet för att återberätta hennes liv på Twitter. Där samsas inkännandet och ett försök att införliva Adèle i dagens intellektuella liv med ironiska kommentarer till hennes missriktade passion.
Projektet består även av rörliga bilder. Och här har Adèle ändå fått sin revansch. I två filmer berättar Nelsons Adèle om sina drömmars man framför glasmontrar med uppstoppade djur – en påfågel, en gorilla som slår sig för bröstet, en stor fisk med stort uttryckslöst fiskansikte. Vi förstår att Löjtnant Pinson, den stumma parten i historien, inte är något annat än en själlös varelse. Sådan framträder han också i Truffauts film, en tennsoldat med ett enda, lätt arrogant, uttryck i sitt stiliga ansikte. Vi är visserligen medvetna om att det bara är hennes sida av saken vi får kännedom om, men frågan är hur pass intresserade vi är av hans.
