Vill ni se en stjärna, lycka till. Jonas Holmberg upptäcker att Fredrik Skavlans pratprogram blivit det svenska stjärnsystemets svarta hål.
”Tack, tack… tack.” När Noomi Rapace i vintras guldbaggebelönades för sin redan ikoniska rolltolkning i Män som hatar kvinnor var hennes tacktal sparsmakat. Många tolkade det som en demonstrativ bekräftelse på att hon egentligen inte gillade filmen så mycket – hon hade ju i intervjuer talat om att filmen ”inte är fantastisk” och slagit fast att den inte hade i Cannes att göra.
Det brukar sägas att filmstjärnan har slocknat. Man säljer inte filmer med lysande stjärnor längre, utan med slagkraftiga koncept som stolt seglar i karibiska havet eller puttrar på längs Göta Kanal. Dessutom hotas stjärnans upphöjt astronomiska position av den samtida kändiskulturens krav på vardag och demaskering. Istället för att beundra på avstånd vill publiken rycka av stjärnornas byxor och förfasas över vad som finns därunder. Många väljer att spela med i spelet och offentliggör allt inför publikens samtidigt imponerade och hånfulla blickar. I höstas twittrade Lauren Bacall plötsligt ut bilder på sin sonson och sågade Twilight på mindre än 140 tecken. Det visade sig sedan att det inte var den äkta Bacall, men det är talande att så många inte alls såg något konstigt i att en av den klassiska Hollywooderans mest upphöjda filmstjärnor plötsligt delade med sig av anekdoter och bilder från det allra mest vardagliga. Twittercrewet köpte bluffen och auktoriserade hennes identitet. Någonting har hänt. Det är snarare Noomi Rapace som har uppträtt otidsenligt, nästan som en gammaldags filmstjärna. Hon har inte talat ut om sitt privatliv i medierna och hennes tacktal var inte ens 14 tecken långt. Var hennes gåtfulla fåordighet i själva verket den svenska filmstjärnans sista dödsryckning?
”Det finns inte några svenska filmstjärnor.” Veckotidningen Se och Hörs chefredaktör Carina Löfkvist är inte särskilt imponerad av svenska skådespelares lyskraft. De amerikanska filmstudiorna har alltid varit måna om att odla ett nära samarbete medbransch- och veckopress, men Se och Hörs läsare engageras inte av våra hemvävda filmstjärnor. Dessutom är återväxten dålig, menar Löfkvist. Joel Kinnaman duger inte. ”Persbrandt är fortfarande den största skådespelaren, men både han och Michael Nyqvist är ganska gamla. Det finns inte någon svensk skådespelare som automatiskt är intressant för oss. Jag vet inte om det ens är riktigt tillåtet att bli en filmstjärna i Sverige med tanke på jantelagen.”
Filmforskaren Olof Hedling tror inte att det är jantelagen som har orsakat ödsligheten i det svenska stjärnsystemet. ”Det har funnits många filmstjärnor som appellerat till folkhemsandan, som Sigurd Wallén”, säger Hedling. ”Bristen på svenska stjärnor beror snarare på att det finkulturella etablissemanget ser filmstjärnor som triviala och folkliga. När Harry Schein talade om kvalitet var det inte filmstjärnor han tänkte på.” Detta trots att han själv kallades herr Thulin i veckopressen, efter stjärnhustrun Ingrid.
Innan filmavtalet gjorde den svenska filmen till en kulturpolitisk hjärtefråga i början av60-talet verkade den svenska filmbranschen under rent kapitalistiska villkor. Då ansågs det viktigare att skapa filmstjärnor med stark gravitationskraft. ”Filmbolagen hade välfungerande publicitetsmaskinerier som jobbade på rätt bra med de kontraktsanställda skådespelarna”, säger Hedling. Och en del stjärnor hade stor ekonomisk betydelse. ”Till exempel bar Edvard Persson upp Europafilm i 30 år. Han drog in en och en halv till tre miljoner per rulle mellan 30- och 50-talen”, säger Hedling.
Den gemytligt runde Persson var under 30-talet det svenska stjärnsystemets mest iögonfallande himlakropp, men även namnkunniga skådespelare som Thor Modéen, Tutta Rolf, Sigurd Wallén och Sickan Carlsson drog svenskarna till biograferna, och precis som i Hollywoodtidningen Photoplay vimlade det av hemma hos-reportage med filmstjärnor i de svenska motsvarigheterna Filmjournalen och Filmbilden. Men, som Leif Furhammar påpekar i Filmen i Sverige, även om det svenska stjärnsystemet på många sätt var en efterapning av ett framgångsrikt amerikanskt marknadsföringskoncept letade publiken efter helt olika saker i sina inhemska stjärnor och i Hollywoods eleganter. Man ville beundra de ouppnåeliga amerikanska skönheterna i softat ljus, men också uppleva lite rejäl och identifikatorisk lumpenhumor från nästgårds.
Med populära skådespelare som Viveca Lindfors, Mai Zetterling och Nils Poppe expanderade stjärnsystemet in i 40-talet innan det började krympa ihop. Förutom stjärnkritiken i den filmpolitiska vision som så småningom skulle göra en tungsint regissör till Sveriges största internationella filmstjärna berodde det på en hårdnad inomeuropeisk konkurrens. I början av 60-talet var de svenska stjärnaspiranterna tvungna att tävla inte bara mot amerikaner som Brando och Monroe, utan även mot paneuropeiska stjärnor som Brigitte Bardot, Sophia Loren och Gina Lollobrigida. ”Den europeiska filmkulturen hade mer stjärntyngd under 50-, 60- och70-talen än vad den har idag”, säger Olof Hedling. ”Någon som Alain Delon sålde biljetter också i Sverige. Idag är de europeiska stjärnsystemen mer nationella. Skådespelarna drabbas hårdare av cultural discount, det vill säga att till exempel Lasse Åberg är värd allt i Sverige men ingenting i Rumänien.
”Men hur mycket Lasse Åberg än är värd här har han inte gjort någon film sedan 1999 (prequelen En störd nörds börd som skulle ge nyckeln till Stig Helmers personlighet hade tidigare premiärsatts till julen2009 men ligger för tillfället på is). Och att maffiafilmen Gangster totalfloppade trots att både Mikael Persbrandt och Kjell Bergqvist stod högt i rollistan bevisar att det i dagens svenska filmbransch inte finns någon skådespelare som i sig själv garanterar en ekonomisk succé.
Michael Nyqvist är på mångasätt unik i samtidens svenska filmbransch. Han har varit med i samtliga av de fem mest publikdragande filmerna sedan millennieskiftet, så för revisorn är han onekligen en stjärna. Men likt Edvard Persson, Lasse Åberg och många andra nationella filmstjärnor är hans persona inte den upphöjda filmstjärnans utan den vanliga mannens. Hans attraktionskraft är en av närhet beroende värme, inte en distanserad lyskraft att beundra på håll. Och mycket riktigt är hans cultural discount stor– ingen i vare sig Rumänien eller Bulgarien bryr sig.
Stjärnfallen avspeglar sig bland annat i filmbolagens marknadsföring. Även om Michael Nyqvist, tillsammans med Mikael Persbrandt är Sveriges största filmstjärna, spelade huvudrollen i Millennium-trilogin, var det ändå förlageförfattaren Stieg Larssons namn som stod med störst bokstäver på filmaffischen till Män som hatar kvinnor. Och på affischen till uppföljaren Flickan som lekte med elden, en häpnadsväckande skapelse där Noomi Rapace står lutad mot en brinnande bil, fick han inte plats alls.
Kanske beror bortprioriteringen av Nyqvist helt enkelt på en gravitationsförskjutning i stjärnsystemet – är Rapace plötsligt större än Nyqvist? Även om Noomi Rapace precis som Nyqvist är bosatt på Södermalm i Stockholm är hon inte lika djupt präglad av sitt svenska sammanhang. Marknadsföraren Martin Strömberg, som har varit med att utarbeta Rapaces mediastrategi, tycker att hon har internationell potential. ”Noomis starka åsikter och hängivenhet gör i kombination med att hon är en av få svenska skådespelare som klär upp sig för galor och fotograferingar, att hon fungerar som en internationell filmstjärna.”
Massiv medieexponering brukar vara nödvändigt för att en stjärna ska tändas. Greta Garbo, Sveriges största filmstjärna någonsin, pratade dock sällan med någon överhuvud taget. Redan vid 36 års ålder drog hon sig tillbaka från all offentlighet – vilket inte hindrat henne från att bli den antagligen mest omskrivna skådespelaren alla kategorier. Mer än 100 böcker har skrivits om henne trots att hon var så hemlighetsfull, skygg och avvisande, en gåtfullhet som delvis var en Hollywoodsk strategi. Eftersom Garbo ändå var så stressad och talade dålig engelska när hon kom till Amerika tyckte MGM:s stjärnskapare att det var tacksamt att bygga en image som grundades i att Garbo inte pratade med presssen hela tiden.
Carina Löfkvist tycker däremot inte att Rapace har egenskaperna som krävs för att bli en folkligt förankrad filmstjärna. ”Trots genomslaget som hon har fått senaste året så är hon väldigt smal”, säger Löfkvist. ”Varken hon eller hennes man Ola Rapace berättar om deras relation eller äktenskap och då kan man inte bli riktigt folklig. Vi gör till exempel mycket hemma hos-reportage, men de skulle aldrig ställa upp på det.”
I slutet av mars satt Noomi Rapace ändå där i talkshowen Skavlan tillsammans med sin stilige skådespelarmake. Säkert var det ett ekonomiskt välmotiverat karriärsval för Noomi Rapace att prata i tv om sina gräl med maken och om hur mycket hon saknar sin familj när hon filmar i Norge. För att fortsätta sälja biljetter efter Salander var det kanske ändå bäst att montera ner sin privata barriär.
Men vi som hoppades på en nygammal filmstjärna, på en retroskygg gothgarbo för 10-talet, vi stängde besviket av tv:n.
