Att skriva dialog handlar inte om att skriva repliker, utan att placera ut tystnader. Och att kunna spela utan ord torde vara det säkraste tecknet på skådespelartalang; omöjligt att låta manuset göra jobbet, utelämnad till sin kropp och sitt ansikte. Två rollprestationer som i många avseenden handlar om just det är Kåre Hedebrants och Blanca Engströms i Låt den rätte komma in respektive Flickan, två av de senaste årens mest omtalade svenska filmer. Både Oskar och flickan är ensamma, kritvitt skira och tystlåtna, i filmer där manuset är så minimalistiskt att det är omöjligt att använda som krycka. Det behövs inte heller.
Kåre Hedebrant är född 1995, Blanca Engström 1999. De är båda ljushyllta, Blanca är rödhårig. Men det här är inga barnskådespelare vars huvudsakliga förtjänst är att de är barn och ser ut på ett visst sätt; Kåre Hedebrant låter och agerar som den tolvårige pojke han spelar, inte som den tolvårige pojke han vid tiden för inspelningen var. Blanca Engströms flicka säger ”jag är stark” med en röst som är bestämd, men en blick som flackar. En av mina favoritrepliker ur Låt den rätte komma in är ”ja, det gör jag väl.” De tär Oskars svar när hans vampyrkärlek Eli frågar om han tycker om henne fastän hon inte är flicka, sagt med en ljus raspighet som låter ana att svaret är självklart men frågan oväntad. Det är allt som krävs: fem ord, inte ett enda över tre bokstäver, men levererade precis på rätt sätt.
Här har man lyckats porträttera tänkande, kännande och självmedvetna barn utan att göra dem till små vuxna. Oskar och flickan kanske är ovanliga, brådmogna, men aldrig förnumstiga – de säger sådant som barn säger, på det sätt barn säger det. Och om några år kommer Kåre och Blanca förhoppningsvis kunna säga sådant som vuxna säger, på det sätt vuxna säger det.
