Porrfilmen är inte främst känd för sitt stora skådespeleri. Kanske är det för att vi vanemässigt förknippar skådespeleri med trovärdig recitation av välskriven dialog. Men sexuella filmuppträdare har andra företräden.

Den svenska skådespelaren Marie Forså torde inom sin genre kunna betraktas som något av en filmstjärna.

Ändå återfinns hon inte i standardverket Filmen i Sverige av Leif Furhammar. Som en av redaktörerna till en kommande antologi om svensk film får jag erkänna att hon nog tyvärr inte förekommer där heller. Forså arbetade helt enkelt inom en filmgenre som inte riktigt passar in i den officiella filmhistorien: de filmer hon medverkade i bör räknas till en grupp av mer eller mindre pornografiska sexfilmer, sådana filmer som, enligt Furhammar, främst gjordes för export (och därmed inte riktigt hör hemma inom den svenska filmhistorien). Forså var med i vad man skulle kunna kalla ”kvalitetsporr” -produktioner av Mac Ahlberg och Inge Ivarson, som Flossie (1974), Justine och Juliette (1975), Bel Ami (1976) och Molly – familjeflickan (1977). Hon var också med i filmer som Joe Sarnos svensk-schweiziska Den pornografiska jungfrun (1973) och Vild på sex (1973), samt den västtyska Lifterskan (1974). Dessutom agerar hon alltså berättarröst i Den k…familjen (Heinrich Arlach, 1976).

Som sex- eller porrskådis tillhör hon alltså inte den svenska skådespelareliten, tvärtom är det något som per automatik utesluter henne därifrån. Det är väldigt enkelt att säga att porrskådisar är usla skådespelare. Få – om någon– kommer att säga emot en. Samtidigt finns det också en idé om att det skulle vara lätt att vara porrskådis, att det inte krävs någon särskild talang utom ett någotsånär passabelt utseende och avsaknad av hämningar. Den här idén är egentligen beroende av föreställningen om sex som något alla kan, något så naturligt och kroppsligt betingat att det går av sig själv. Trots att sex i allra högsta grad är ett inlärt beteende – inte att ha sex men hur man har sex. Sociologer och sexologer talar om det sexuella scriptet, ett slags manus för hur vi beter oss sexuellt. Det är biologi och kultur i skön eller oskön förening.

Tanken att det skulle vara lätt att vara porrskådis har också att göra med porrens dokumentaristiska ambitioner. Porren vill bildbevisa att sex äger rum, på riktigt, framför det registrerande kameraögat. Hårdporrtagningarna – det vill säga närbilder på genitalier under samlag – är en av porrens viktigaste komponenter eftersom de visar att ”detta är inte fejk”, det händer på riktigt. Filmforskaren Linda Williams menar även att ejakulationstagningarna (”the money shots”) som också definierar genren, är där för att agera bevis på att inte bara sex utan även sexuell njutning äger rum. Samtidigt ser inte det sex som finns i porrfilmer nödvändigtvis ut som det sex de flesta människor vanligtvis har – porren föredrar ställningar som är visuellt tydliga och situationer som tilltalar olika sexuella fantasier. Å ena sidan alltså dokumentaristiskt, å den andra kanske inte hundraprocentigt realistiskt. Både porrens ivrigt framhållna dokumentarism samt idén om att alla kan ha sex påverkar vår bild av vad det är att vara porrskådis.

***

Föreställningen om att porrskådisar inte är riktiga skådespelare kanske är slentrianmässig men samtidigt ligger det något i den. I en numera nedlagd blogg skrev en amerikanska strippa och porrskådis som kallar sig Renegade Evolution att hon hellre kallar sig ”performer”än ”actor”. Den amerikanske porr- och filmforskaren Peter Lehman skriver i boken Pornography: Film and culture: ”Eftersom porr inte investerar mycket i fiktionens trovärdighet, erkänner den att åskådaren egentligen tittar på skådespelare som uppträder sexuellt, inte på spelade karaktärer.” Ur det perspektivet skulle det alltså kunna ligga något i att porrskådespelare inte riktigt räknas i samma kategori som vanliga skådespelare när man skriver filmhistoria. De uppträder med sina egna kroppar utan att ha någon annan roll än just porrskådisens att spela. Trots det tror jag – vilket Lehman också menar – att porrens skådespelare är viktiga för vår förståelse av den pornografiska filmens värde och funktioner. Alldeles oavsett kan jag, som porrforskare, tycka att de är en i allra högsta grad relevant del av filmhistorien, kanske framför allt vad gäller den period då Marie Forså var verksam.

Forså är ett särskilt fall eftersom hon aldrig lät sina könsdelar bli filmade i närbild under samlag. Hon förekommer följaktligen inte i några hårdporrtagningar. Att detta fungerade, och att man ändå kallar henne porrskådis, har att göra med att den pornografiska filmen inte helt hade funnit sin form vid den här tiden. Även om det fanns hårdpornografiska filmer i olika format var många av de här tidiga porrfilmerna antingen helt mjukpornografiska, blandade mjukporr och hårdporr, eller innehöll väldigt explicit mjukporr, som visade erektioner och samlag tillräckligt ingående för att låta ana att de inte är simulerade. Det var i den typen av filmer Forså medverkade. Men det finns också en livaktig biografisk legend om Forså, som handlar om att hon faktiskt hade sex, på riktigt, med sina motspelare under inspelningarna. Så även om vi inte får det bildbevisat för oss, genom en närgången kamera som registrerar penetrationen,vet vi genom hennes legend (och den explicita mjukporren låter oss ibland ana) att det händer på riktigt. Det finns en märklig hora/madonna-paradox i Forsås stjärnpersona – å ena sidan frigjord, sexuellt utlevande, oskuldsfullt ohämmad vilket understryks av hennes pornografiska ”performance”, genom hennes ljud och rörelser under sexscenerna, å den andra en kvinna som håller på sig, som inte släpper in kameran på det allra mest intima och därmed fortsätter att reta åskådaren med vad han (eller hon, för den delen) inte får se.