Filmstadens dag, augusti 2008. Temat för året är Arn, och överallt ligger konstsnö som tillsammans med den gassande solen ger ett tämligen surrealistiskt intryck. I ett av båsen står tre unga kvinnor och försöker entusiasmera förbipasserare för en skådespelare och teaterdirektör som varit död och begraven i ganska exakt 70 år. Kvinnorna heter Jennifer Vintkvist, Clara Gustavsson och Sara Rådling, och de älskar Gösta Ekman.
Fröet till Ekmansällskapet såddes när Jennifer av en slump stötte på en annan cineast på gamla Filmstaden ute i Råsunda. Det var Clara. Den gemensamma vurmen för gammal svensk film resulterade snart i en hemmavisning av Gösta Ekmanklassikern För hennes skull från 1930. Detta skulle visa sig vara en ödets afton – där och då beslöts nämligen att ett sällskap till Gösta Ekmans ära var en livsnödvändighet och måste bildas. Sara anslöt lite senare efter ett spontant möte på en julmarknad. I april 2007 bestod den ännu inofficiella gruppen av fem kvinnor i 25-30-årsåldern, fast beslutna att sprida evangeliet om Kung Gösta till de breda massorna.
Året därpå sparkades allt igång på allvar: Ekmansällskapet blev en förening med syfte att verka ”för att Gösta och Hasse Ekmans arv lever kvar” samt ”sammanföra kunskap om dem och utöka deras beundrarkrets”. Medan man slet med att få ihop stadgar och skaffa hemsida passade sällskapet också på att styra upp lite firande i samarbete med Filmstaden: Detta var nämligen året då Gösta firade 100 år på scen. Det här med jubileum och evenemang är ett återkommande tema.”Vi tänker att nu ska vi ta det lugnt ett tag, men så händer det alltid nåt nytt”, säger Sara. “Nåt nytt” kan vara 20-40-talsfesten på dansstudion Chicago i Stockholm härom året då militärer och gangstrar trängdes kring drinkarna med tjusiga damer i päls. Det kan vara stumfilmsperformance och allsång av gamla filmmelodier på Filmstadens scen (”medelåldern på den brukar vara ganska hög”) eller en temakväll på Cinemateket.
I år skulle Gösta Ekman fyllt 120 år, vilket inte heller kommer att passera obemärkt. Under våren kommer man vid en ceremoni sätta upp en minnesplakett vid lägenheten på Artillerigatan 30, dit unga skådespelare en gång i tiden vallfärdade för att få agera middagsgäster hos Gösta och hans fru Greta. Och så kommer Carina Burmans bok om honom ut i december. Sysselsättning är det ingen brist på, inte heller intresse.
Begreppet ”fans” var från början ett namn för baseballälskare på 1800-talet, men kom i början på 1900-talet att appliceras på de “hysteriska kvinnor” som dyrkade filmstjärnor (även om det också fanns gott om män som besökte biograferna). I sin reportagebok Fans följer Fredrik Strage bland andra några av popstjärnan Darins unga fans när de tillsammans smyger upp i idolens föräldrars trappuppgång och mysryser över tanken på att vara så nära någon som är så stor. Andra intervjuobjekt i boken samlar skivor, gör långa resor eller driver internetforum i hängivenhetens namn. Passion ligger i fandomens natur, liksom en arbetsmoral som inte går av för hackor.
Ekmansällskapet är långt ifrån de enda organiserade retrofansen i Sverige. Deras årliga pilsnerfilmspicknick på Djurgården med tidsenlig mat, resegrammofon och stenkakor arrangeras till exempel tillsammans med Thor Modéenälskarna i Thor Olof Folke Sällskapet, eller TOFS. Även något mer ljusskygga individer som Johnny Bode har sina föreningsbildande beundrare.
Över huvud taget har det skett en revival av 20-40-talens kultur under de senaste åren, inte minst på grund av burleskscenens crossover till mainstream. Jennifer intygar att det blir lättare och lättare att rekrytera medlemmar: ”Det är medvind nu.” För den som bor i någon av Sveriges större städer finns gott om tillfällen att dra på sig äppelknyckarbyxorna och gå ut och ta sig en gröna hissen (för övrigt namngiven efter Gösta Ekmanfilmen med samma namn). Sverige tycks – om man frekventerar de smånördiga medelklasskretsar som präglas tydligast av den här typen av vuxenlek – översvämmas av husmanskostätande, punschdrickande män i vaxade mustascher och spikraka sidbenor.
Vad är det som gör att man dras till den här gubbiga retrokulten? Kanske är det motkulturens nästa front, nu när storbolagen tycks ha tagit över varenda subkultur från punk till hiphop. Oavsett hur alternativ man försöker vara nästlar sig kommersialismen och de sluga marknadsintressena in. Köper jag den här skivan för att jag själv vill ha den, eller har någon brandingexpert bestämt sig för att pracka den på någon målgrupp jag råkar tillhöra? Gradvis degraderas jag från kulturintresserad individ till kulturell sucker.
Men om ens hobby är putslustiga komedier från 1934-37, då måste man väl vara säker på att man gillar dem för att man gillar dem och inte för att någon reklambyrå har bestämt det? Vilket multinationellt företag gynnas egentligen av att jag tittar på SVT:s matinéer? Dragningskraften hos en livsstilsvåg som låter 35-åringar gå till jobbet med otvetydigt subkulturella kläder samtidigt som de varken retar upp chefen eller ser ut som förvuxna fjortonåringar ska heller inte underskattas.
För Sara och Jennifer handlar det inte om att mode eller livsstil. För dem handlar det om film.”Vad som är så särskilt med Gösta Ekman?” Chockerad paus.”Har du sett honom någon gång?” Jennifer verkar ha svårt att bestämma sig för var hon ska börja.”Gösta var en av sin tids mest framstående och kontroversiella kreatörer. Han tvekade inte inför att hyra Dramaten eller ’fräscha upp Hamlet’ med lite ny dialog. Andra kulturarbetare drogs till honom. Han fick människor att slita hårt och ge allt, och gav tillbaka i inspiration. Han var helt enkelt en en av Sveriges första riktiga superstjärnor.”
”Hasse å sin sida var ju mer en filmare än Gösta, vars första kärlek var teatern”, fyller Sara i. Precis som sin far hade han stor bredd och gjorde både kritikersuccéer som Flicka och hyacinter och lättsmälta farser.”Hasse inspirerades av Frank Capra och Noel Coward, och tog deras höga tempo och eleganta dialog in i en filmmiljö som mest bestått av antingen folklustspel eller nattsvart drama. Han svängde mellan det mörka och det skrattretande och hade ett otroligt öra för dialog – till exempel så är det väl få andra filmskapare som skulle haft vare sig mage eller talang att göra en så hysteriskt rolig självmordsscen som den i Flickan från tredje raden.”
Ett vant brandtal – och Ekmansällskaparna är utmärkta representanter för fankulturen. De är organiserade, kunniga, passionerade och de jobbar stenhårt. Men det är något som inte stämmer med den här bilden. Den kultur Ekmansällskapet är besatt av må vara utanför mainstream, men den saknar fankulturens signum: skräpstämpeln från omvärlden. Jag vet ganska lite om Darin-fansen som beskrivs i Strages bok, men jag är beredd att gissa att de inte kommer få sätta upp en bronsplakett i den där trappuppgången any time soon.
Så vitt jag vet skrivs det inte fan fiction om Hasse Ekman (inte för att det inte är en alldeles ypperlig idé), och förmodligen arrangerar Darinfansen inte panelsamtal där litteraturvetare får analysera rimstrukturen i”Money for nothing”. Ändå är själva besattheten densamma. När man intresserar sig för farbröder som dött för 70 år sedan slipper man ofta den misstanke om ytlighet och otyglade sexuella motiv som kvinnors popkulturintresse har en tendens att behäftas med, men det är fortfarande lite… märkligt. Att lägga ner så mycket tid och arbete för någonting som inte ger någon ekonomisk vinning eller status i offentligheten gör att man riskerar betraktas som något av en kuf.
Var går gränsen mellan fankult och kulturarv? Somliga skulle säga att anordnandet av till exempel en årlig Hasse Ekmanfilmfestival knappast vore en angelägenhet för den kulturella mittfåran, men att Bergmanveckan är helt befogad. Gösta Ekman den äldre är fortfarande i högsta grad kanon i svensk modern kulturhistoria, och det är förmodligen lättare för Ekmansällskapet att styra upp samarbeten med kulturinstitutioner än för TOFS (för att inte tala om Johnny Bode-sällskapet – Bordellmammas visor vinner man inga P1-poäng på). Man hamnar ständigt i värdering och listning när man börjar prata kultur, som om det vore fråga om ett nollsummespel. ”Ska man bara se en svensk film, då ska man se Persona.” Men om man ska se två då? Eller tjugo? Flicka och hyacinter lär hamna ganska högt upp på listan, men 50-talsfarserna där Hasse Ekman – för att låna ett uttryck från hans far – ”vilade sin talang”? Ska de komma med? Alla dessa frågor kan sammanfattas: Vilken kultur är nödvändig?
Det här är saker som Ekmansällskapets medlemmar har funderat mycket på. Framför allt har de funderat över all den där kulturen som blev över. Alla de där begåvade filmskaparna och skådespelarna som i takt med att tiden gått åsidosatts till utkanterna av den strömlinjeformade svenska filmhistorien.”Det här får man väl inte säga, men vi vill bryta Bergmanväldet i Sverige. Det finns en sådan bredd i svensk filmhistoria – varför ska vi vara så fixerade vid en enda person? Det finns så många intressanta filmskapare. Arne Mattsson till exempel!”, säger Sara och Jennifer håller med: “Det finns så många spännande saker att diskutera om man bara lyfter blicken lite. Man kan till exempel se många paralleller mellan Hasse Ekmans och Ingmar Bergmans filmer, inte minst skådespelarna.
***
Ekmansällskapet hyllar bortglömd popkultur som idag kan patineras som finkultur – oavsett hur populära Hasse Ekmans alster må ha varit när det begav sig, så är det inte direkt någon som står och väljer mellan dem och en Adam Sandler-komedi till fredagsmyset idag. Men deras eget kulturutövande hamnar i en märklig gråzon mellan nödvändigt och obskyrt. De balanserar på en statusmässig knivsegg. Författarsamtal och samarbeten med väletablerade forskare placerar dem tryggt i etablissemangets famn, medan kostymerade picknickar och temafester hamnar farligt nära lajv och annan oseriös (för att inte tala om töntig) kultur. Men å andra sidan finns inte Ekmansällskapet till för att samla finpoäng åt sina medlemmar – de har ett annat, större, mål för ögonen.”Själva grunden i hela den här föreningen är att bidra till att svenskarna ska få en bättre helhetsbild av sin kulturella historia. Och att man inte automatiskt ska tänka Jönssonligan när man hör namnet Gösta Ekman.”
Tillbaka till kulturdagen och de konstgjorda snödrivorna ute i Råsunda. Clara, Jennifer och Sara håller på att packa ihop. Timmarna har flugit förbi snabbt – båset som sällskapet delar med TOFS har under dagen ansatts av en smärre armé av entusiastiska besökare, ivriga att diskutera det finare nyanserna av Ekmans kulturella gärning, eller kanske bara sugna på att fylla i en stödmedlemsblankett. Detta var 2008. Intresset för svensk svartvit kultur har inte mattats av sedan dess – tvärtom. Som Jennifer säger: “Det är medvind nu.”
