En del svenska kalkoner är roliga med andra bara är tragiska. Richard Hoberts historiska kostymdrama Tre solar är en kalkon med personlighetsstörning. Det är en bra sak.
Året är 2004, en trailer dyker upp lite här och var, som ett järtecken. Richard Hobert har gjort en film med Lena Endre i huvudrollen och Mikael Persbrandt i peruk. Filmen är inspelad på Österlen och Alvaret. Den handlar om krig, pest, religionskonflikter och opium.
När Tre solar väl kommer ut uppfylls allas önskningar. Man kan öppet tala om lajv och medeltidsvecka, och Nöjesguiden tar sig rätten att beskriva filmen som: ”Richard Hoberts överlägset mest fasansfulla skapelse”. Det har de förstås rätt i.
Men Tre solar är också något annat: en sevärd film. Ja, jag säger det igen: Tre solar är en sevärd film.
Fast vad är det som egentligen som gör Tre solar till underhållning? Man kan givetvis genast utesluta argument som ”regissörens intention” och ”kvalitet”. Man kan jämföra filmen med de stackars människor som lider av body dysmorphic disorder: när Tre solar ser sig själv i spegeln ser den något helt annat än resten av världen ser. Fast skillnaden är att de människor som lider av sjukdomen tror sig vara missbildade när de är vackra. Här är det alltså lite tvärtom.
Det som skiljer ut Tre solar från de flesta halvdåliga svenska filmer, de som på sin höjd får en att fnittra över torftigheten i att varannan replik innehåller ordet ”jävlar”, är det historiska perspektivet. Det öppnar till exempel för oanade möjligheter till förnedring för skådespelarna.
Tre solar är inte heller bara en historisk film, utan en historisk film som har ambitionen att dra paralleller mellan nu och då. På sätt och vis kan man se den som en ofrivillig föregångare till filmer som Marie Antoinette och Inglourious Basterds.
Fast där Sofia Coppola medvetet slänger in ett par sneakers bland satängskorna, verkar Richard Hobert helt ovetandes om att han skapat en stearinljusmysande Vamlingbolagskvinna mitt i den pesthärjade medeltiden. Där snor hon omkring på kvällen och pysslar med ungarna, i den smakfullt inredda lerstugan där fårskinn skapar en trevnadskänsla.
Kort-i-pannan-leken i Inglourius Basterds och Marie Antoinette är det perfekta exemplet på hur man använder en historisk film för att skapa en tunnel av gemensamt utbyte mellan två tidsåldrar. I Inglourius Basterds är det Pola Negri och King Kong som är tidens referenser, i Marie Antoinette olika hovmänniskor. Budskapet är att vi använder samma redskap för att roa oss eller överleva i vår vardag, men våra referenspunkter är olika. Man har svårt att tänka sig en motsvarande kort-i-pannan-lek i Tre solar. Skulle det vara Digerdöden som dök upp på korten eller Björn Ranelid? Tiden är helt enkelt lite för mycket vår egen.
När Angel kom ut 2008 var det många som öppet hoppades på en repris av Tre solar-fenomenet. Likheterna mellan filmerna är förstås slående: perukmakaren från helvetet har varit framme igen, replikerna är slående lika de i Vita lögner säsong tre, en etablerad regissör ger sin etablerade fru huvudrollen. Även intrigmässigt var allt upplagt för kalkonrepris: Helena Bergström spelar 80-taltsrockerskan vars stjärna dalat, och vars slemmiga manager/make föreslår att hon ska spela död.
Att Angel aldrig blivit lika stor som Tre solar beror till viss del på en förändring i filmreception som skett under 00-talet. Filmbloggarnas framväxt och piratrelaterade faktorer hade inneburit att man kring Angels premiär 2008 i regel hade sagt allt som fanns att säga innan de faktiskt hade premiär. Det gjorde att kalkonkulten kring Angel hunnit dö ut innan recensionerna dök upp. Recensionerna hade alltså redan ett hat att backlasha mot, och slutade ofta i en axelryckning och: ”riktigt så dålig är den väl ändå inte.”
Och det är den på sätt och vis inte heller. Här finns inte det där enorma glappet mellan omvärlds- och självbild. Angel både är och tror att den är en film om en rockerbrud som slutat vara cool, sedan kanske filmen och tittarna inte riktigt håller med varandra om just hur intressant det temat i grunden är. Inte heller kostym- och sminkteamet har hamnat lika fel. Visserligen är Helena Bergströms rockstjärna otidsenligt 80-talig, men det är väl det som de flesta övervintrade rockstjärnor faktiskt är. Rolf Lassgårds frisyr blir kongenial snarare än bisarr.
Underhållningsvärdet i Angel ligger i enskilda scener, och förstås det galet dåliga intrigbygget. Först får vi veta vad som händer, sedan får vi se återblickar där man i oändligheten diskuterar vad som ska hända (och som alltså redan har hänt). Fast på något sätt är det lättare att associera till Haneke än Helan & Halvan när man blir utsatt för halvtimmeslånga scener där Helena Bergström och Rolf Lassgård sälar runt i en thailändsk swimmingpool medan de planerar det som vi i publiken redan sett hända.
Annars är Angels medelmåttiga dålighet kanske viktigast som kontrast till Tre solars; i jämförelsen mellan de två ser vi tydligt vad det är som gör Hoberts film så underhållande dålig. Sammanfattningsvis:
1) Att sparka uppåt: Man känner sig tillåten att förakta något för att det är skapat av en kvalitetsstämplad regissör med stor budget, inte säg Prostatabröderna i Öppna kanalen.
2) Pretentionerna i relation till vad som faktiskt presteras: Det här är en film som vill vara ett historiskt epos, men Hoberts Det sjunde inseglet ser mer ut som Vi hade i alla fall tur med vädret III: en käck och frispråkig kulturtant på en jobbig biltripp för att hämta hem sin dyngraka konstnärssnubbe från en lite väl lång medelhavssemester.
3) Felet är inbyggt i systemet och stilen: till skillnad från i Angel finns inga longörer, allt är symtom på samma galna grundidé och allt är lika roande.
Underhållningsvärdet i Tre solar beror mycket på det här sista, att varje scen innehåller ett skratt. Och kanske borde vi ändå inte klaga över att våra skattepengar har blivit bortslösade, när en skål popcorn och Tre solar på TV4 Film kommer att kunna förgylla våra lördagar i många år framöver.
