Svensk film är ofta lika med kapitalförstöring. Trots att få filmer går med vinst finns det några investerare som lägger äggen i filmkorgen. Men Brita Sohlberg vill bara investera i flyttfåglar.
»Man ska inte vara ödmjuk. Det hade vi naturligtvis hoppats på.« Brita Sohlberg är glad. Samtidigt som tidningsrubriker stolt basunerar ut att svensk film gör succé utomlands, har Flickan som lekte med elden haft en bättre öppningshelg på de nordiska biograferna än Män som hatar kvinnor. Ingen vet hur många sålda biljetter det kommer att röra sig om i slutändan – den första filmen i trilogin har inte ens haft premiär på alla marknader ännu – och sedan väntar år av dvd-försäljning med nice price. »Vi gör kalkyler f ör egen del och tar dem med en nypa salt. Det är så mycket som spelar in.« Det är det alltid. Film är en högriskprodukt och svensk film så gott som en säker förlustaffär. Ändå är det där hon placerar pengar.
Brita Sohlberg är vd för investmentbolaget Spiltan Underhållning AB, ett bolag sprunget ur Spiltan Investment AB, vars vd Per Håkan Börjesson för tio år sedan fick höra talas om Staffan Hildebrands planer på att göra film om Spiltanligan. Obekymrad över att låta varumärket associeras med ett kriminellt 50-talsgäng, ett mediefenomen på sin tid men enligt Hildebrand ganska harmlösa om än »tuffa rockare från arbetarklassen«, ville Börjesson vara med i projektet.
Någon Spiltan – de gyllene åren har ännu inte synts till på biograferna, och Spiltans första investeringsobjekt blev istället 2000 års Jönssonligan spelar högt. Med tanke på den svenska publikens förkärlek för haderajan och in-i-minsta-detaljplaner var det titeln till trots en relativt säker satsning. Och Spiltan gick in i svensk film när det gick som bäst – vid millennieskiftet var det alltid någon svensk lyckoträff som gick för fulla hus. Även filminvestering nummer två, Grabben i graven bredvid, gick hem. Efter sammanlagt 3,5 miljoner kronor satsade är återbetalningen nu nästan uppe i 6 miljoner.
Men sedan blev det röda siffror – och de som gamblar filmroulett hoppas alltid på svart. »Jag har hört att i Hollywood så säger man att man är stjärnproducent om man har en hit på sju försök«, säger Brita Sohlberg. Ingen vet någonting, brukar det ju heta. En erfaren regissör eller en välkänd skådespelare är inga succégarantier. Travdramat Vinnare och förlorare från 2005, med Kjell Sundvall i registolen och en leende Frida Hallgren på filmaffischen, var en bom. Och inte direkt en film där en svårmanipulerad hemmapublik kunde kompenseras av ett stormande utlandsintresse. »Det var under en tid när svensk film inte gick så jättebra överhuvudtaget, varken på biograferna hemma eller internationellt«, säger Brita Sohlberg. Numera satsar Spiltan helst på projekt med exportpotential. Gärna filmatiseringar av böcker som redan har en internationell publik. Ja, ungefär som Millennium-serien.
Det är inte ovanligt att svenska publikfavoriter har en litterär förlaga. Förutom nämnda Grabben i graven bredvid placerar sig Ondskan och Arn-filmerna högt på 00-talets biotopplista. Filmatiseringar kommer av allt döma bli ännu vanligare. »Man kommer dra nitlotter och måste vara beredd på att förlora pengarna«, menar Brita Sohlberg, men försöker som investerare minimera risken så gott det går. Allt ska vara så förutsägbart som möjligt. Produktionsbolaget Yellowbird som gjort Millennium-serien har precis köpt filmrättigheterna till sex av Liza Marklunds böcker. Brita Sohlberg vill inte uttala sig om projektet men medger att visst, det har potential.
Men det räcker inte med en framgångsrik deckarpocket för att locka en internationell publik. Det behövs filmarbetare som kan hantverket också. Leif Furhammar är filmprofessor emeritus och har skrivit om alla svenska filmdecennier utom det innevarande i Filmen i Sverige. Han ser 00-talet som årtiondet där genrefilmen slutligen började ta plats. »Det är inte särskilt länge sen som skräck och fantasy var närmast tabubelagt territorium för svenska filmare och action det var något för amerikanerna«, säger han. Att Arn-filmerna visade sig publikattraktiva ser han som någonting positivt. »Om inte annat är allt det här ett tecken på en tilltagande professionalisering av kåren. Yrkeskunnande är något bra. Ändå känns det som om jag borde komma med en moraliserande reservation där. Något om att rutinen är farlig för konsten.« Leif Furhammar kommer fram till att rutin bara är farligt om det saknas inspiration. Men kompetenshöjningen tycks ha gått ut över den svenska filmgenren framför andra. »Komedierna har varit svensk films ankare genom alla år – men genomsnittligt har de aldrig varit så slentrianmässigt trista som på 2000-talet. Pilsnerfilm för yngre medelklass.«
Det vore förstås logiskt för en professionaliserad och riskkapitalfinansierad svensk filmkår att vända ryggen åt provinsiell buskis. Något som ett annat privat filminitiativ på 00-talet, bolaget Isis Cataegis, hintar om. Även om det efter två förhållandevis strikta genreförsök, snutfilmen Rånarna och corporatethrillern Exit, fick frispel med Gangster.
Men det finns en hyperlokal filmproducent som står med båda benen stadigt i den svenska myllan. Förutom den inte så succébetonade Suxxess från 2002 och Såsom i himmelen, som också funkade i Tyskland och Australien, har det blivit flera genuint hemvävda framgångar för Anders Birkeland de senaste åren. Göta kanal 2 – Kanalkampen, Rallybrudar och så lagom till jul i år, Göta kanal 3 – Kanalkungens hemlighet.
Nu arbetar Birkeland på en biopic om Monica Zetterlund. Och filmbiografin är i Sverige en förhållandevis underexploaterad produktkategori. Ulf Hultbergs Svarta nejlikan var ett försök att återupprätta en bortglömd hjälte – helt fel. Ingen bryr sig om en ambassadör i Chile som Harald Edelstam på 70-talet. Det ska vara någon som vi vet exakt vem det är.
Brita Sohlberg har svårt att ha någon uppfattning om den planerade filmen om Monica Zetterlund, men säger att de svenska personer där man kan se en exportmarknad för filmbiografier är ganska så få. Ingmar Bergman? »Ja, det får vara i den kalibern.«
