Kring millennieskiftet pratade alla om ettor och nollor – den gamla filmen skulle bli ny. Några konventionella dv-långfilmer senare kom uppståndelsen av sig. 00-talet digitaliserades inte på biografen. Jonas Holmberg hittar digitala revolutionärer bland modebloggare och mobilfilmare i Västerås.
»Hur som helst är han jävligt död.« Repliken som fick ge namn åt Kjell Sundvalls film syftade på en vådaskjuten journalist. Men den skulle också kunnat syfta på den traditionella filmteknologin. Med premiär år 2000 var filmen en av de första svenska som spelades in digitalt, efter hundra år av filmremsor var en ny tid här. Men som startskott för en digital revolution var Hur som helst är han jävligt död tämligen misslyckad. Maaret Koskinen skrev besviket i Dagens Nyheter om »idel balanserade bildlösningar och lugn klippning«.
Gamla teknologier dör långsamt – och det skulle komma att krävas betydligt mer än en skjutglad skärgårdskomedi med Dan Ekborg och Peter Haber för att slutföra jobbet.
År 2000 befann sig filmsverige i en digitaliseringsyra. Digitala videoformat hade funnits sedan mitten av 80-talet i rudimentära former, men slog igenom både på konsumentmarknaden och i filmbranschen med dv-formatet som lanserades 1995. Dv var tekniskt smartare, billigare och smidigare än de tidigare formaten, och vid millennieskiftet hade de små kamerorna hunnit skapa en hel del förhoppningar.
Det som gödde dv-hajpen i filmbranschen mer än något var den danska dogmarörelsen. Att danskarna omfamnade den nya mobila tekniken fick nostalgiska filmkritiker att minnas hur nya lätthanterliga kameror i början av 60-talet gav nytt liv till filmkonsten på boulevarderna i Paris. Ut ur studiorna, in i verkligheten. Nu verkade samma sak hända igen, fast på imposanta herrgårdar på danska landsbygden. Festen var den nya Till sista andetaget, och generationskamrater till Godard och Truffaut gnuggade händerna.
Fast det var inte utan provinsiell bitterhet vi i Sverige tittade på Thomas Vinterbergs dv-filmade familjegräl. Varför var det danskarna som kom på det där nya och varför var den svenska filmen så dålig? Denna otåliga bitterhet fick ett slut just kring millennieskiftet. Då hade Fucking Åmål redan kommit 1998, och sedan rullade det på med filmer som Före stormen, Jalla! Jalla!, Den bästa sommaren, Tillsammans, Vingar av glas och Leva livet. Snabbt buntade man ihop de tematiskt och kvalitetsmässigt rätt disparata filmerna under etiketten »den nya svenska filmvågen«, och med ett visst mått av nationellt självbedrägeri kunde strävan efter att vara »bättre än Danmark« sägas ha nått sitt mål.
»Många har i efterhand hånat den nya svenska filmvågen, men man ska inte glömma att det är väldigt ovanligt att små regissörsdrivna independentfilmer som Fucking Åmål och Jalla! Jalla! blir box office-succéer. Jag tycker att det är intressant vad som faktiskt når ut till publiken«, säger Helena Lindblad, till vardags filmredaktör på Dagens Nyheter och en av redaktörerna bakom antologin Fucking filmsom gavs ut 2002. Boken sammanfattade entusiastiskt den nya rörelsen. Lindblad menar att millennieskiftets filmer verkligen innebar en vital vindpust i en respiratorisk svensk film.
»80-talet är den svenska filmhistoriens svarta hål. Förutom Fanny och Alexander kom inte mycket bra«, säger Lindblad. »Och stagnationen och det dåliga självförtroendet höll i sig under 90-talet, egentligen ända till att Fucking Åmål kom.« Lindblad lyfter fram digitaliseringen som en viktig faktor bakom nytändningen. »Dv förde med sig en lätthet. Till exempel Josef Fares hade gjort tusentals skojiga kortfilmer med sina kompisar innan Jalla! Jalla!, och att den blev hyllad för skådespeleriet beror nog på att de kunde filma i 80 timmar istället för 10.«
Men även om tonträffen i skådespeleriet kunde finslipas tack vare den nya tekniken, så ser Jalla! Jalla! egentligen inte särskilt digital ut. Visst kan man skönja några av den tidiga digitalvideons karaktäristika i filmens färgåtergivning, men den ser ändå mest ut som en traditionell film, med tydlig grund i existerande filmtraditioner. Man har spelat in ungefär som vanligt, bara bytt ut den stora kameran för 35 millimeter mot en mindre. Och så såg det ut i de flesta av de tidiga svenska digitala långfilmerna – ungefär som vanligt. De som hoppades på en revolution redan då måste blivit besvikna.
Men den digitala filmkulturens stormtrupper hittar vi istället på andra fronter.
Den folkliga filmen har förändrats. Det är inte längre som när pappa surrade med super 8 eller kånkade på vhs. Barnen har tagit kameran ur sina föräldrars händer, och de bryr sig inte om att dokumentera kristna högtider. På samma sätt som Josef Fares spelade in massa komiska actionkortisar med sina kompisar i Örebro innan han slog igenom, spelar ungdomsgäng över hela landet in film på film på film.
Voodoofilm.org, som presenterar sig som »en webbplats för unga filmare som vill lära sig göra film«, är samlingspunkten för alla dessa aspirerande regissörer. Här diskuterar de hur man bygger en steadicam med hjälp av en draggräsklippare, ett cykelstyre och några vinkorkar, varför svensk film är så dålig (användaren daarco tycker att det beror på att »Vi säger till exempel ›tyst och fin‹ som något positivt, men samma sak betyder autism om man säger det i Frankrike«) och hur man kan skapa löshud som man »kan sticka sprutor i så att det ser ut som att man gör det på riktigt«. Uppfinningsrikedomen sprudlar.
Under rubriken »Kolla min film!« delar de med sig av sina filmer. Nästan varje dag läggs en ny film upp, presenteras och kommenteras med glada utrop och tips om vad som skulle kunna gjorts bättre. Självklart är kvaliteten varierande, men det finns några saker som präglar många av filmerna som Voodooanvändarna producerar. De är skickligt fotograferade men sämre klippta. De är gjorda av killar (80% av användarna än män). Många utspelar sig på folktomma platser och handlar om en ensam tonårskille som råkar ut för något våldsamt.
Det är egentligen de digitala redigeringsverktygen, de oftast illegala kopiorna av dyra program som Adobe Premiere och Final Cut Pro som spelat större roll än själva inspelningsteknologin. Folk har länge kunnat filma. Nu kan de som vill också klippa fram snitsiga kortfilmer med häftiga specialeffekter.
Ett ganska representativt exempel är filmen Hidden menace av användaren NoStress. Den börjar med några snyggt animerade lasersvärd mot svart bakgrund – Voodoofilmarna är nästan undantagslöst skickliga animatörer. Sen springer en kille en stund i »hårda« grafittimålade miljöer innan en maskerad ljussabelkrigare plötsligt dyker upp under en tunnelbaneviadukt. Sedan börjar de slåss, och fightingscenen är tillräckligt snygg för att filmen, i konkurrens med bidrag från ljussabelentusiaster från hela världen, skulle komma tvåa i den årliga onlinetävlingen Light-saber Choreography Contest.
Men den bästa filmen som laddats upp på Voodoo film i september heter Bredäng centrum och är 14 sekunder lång. Kameran sveper lite över det folktomma torget i stockholmsförorten när lokalkrogen Bredängs bar och kök plötsligt exploderar. Allt börjar brinna och röken väller ut. Användaren diilmans film är snygg, effektiv och dessutom – för den som så önskar – politiskt sprängstoff i tider av brinnande förorter. Men på Voodoos forum är inte alla övertygade. »Här har du ju i princip bara tagit en färdig explosion och färdig debris, och satt det på en stillbild. Jag behöver lite mer för att imponeras«, skriver till exempel användaren Mega99.
Mottagandet är typiskt. Användarna på Voodoo film plockar inte upp politiska trådar, inte ens när filmen handlar om sprängmedel i förorten. Intresset ligger i fototeknik och bildberättande. Den teknikekvilibrism som finns i Bredäng centrum imponerar vanligen, men inte när effekten är baserad på ett animeringsprograms förinställningar. Den digitala kulturen sägs ofta bygga på kopiering och återanvändning, men på Voodoo är idén om den autonoma skaparen intakt: gärna en snygg explosion, men du ska animera den själv från grunden.
Det som beundras allra mest på forumet är när något har »filmlook«, vilket betyder att det inte syns att filmen är inspelad med digitalvideo. Filmfotografen Gregg Toland blev legendarisk för att han i Orson Welles En sensation med hjälp av höghastighetsfilm och innovativ ljussättning lyckades filma scener med både förgrund och bakgrund i fokus samtidigt. Det var svårt att uppnå med traditionell filmteknik, men samma skärpedjup får man automatiskt med video. Just därför vill alla undvika det. På Voodoo finns en utbredd digital skam. Man vill att det ska se ut som »riktig film« och inte som det blir när man bara filmar. Och »riktigt film«, det är Hollywoodlooken med trepunktsbelysning, kontinuitetsklippning och de gamla vanliga bildkompositionerna. I detta är Voodoofilmarna djupt traditionella. Så tung beväpning med specialeffekter till trots – det är inte här de sanna digirevolutionärerna finns.
***
»Hej kära läsare och Youtube-entusiaster«, säger Mogi i filmen Strukturera mera, och ler mot kameran.»Jag sitter här i min garderob, och som ni kan se är den inte colour coordinated över huvud taget.«
Mogi heter egentligen Malin Richardsson, och garderoben är hennes filmstudio. Här spelar hon in merparten av de filmer hon lägger upp på sin blogg. »Jag har gjort någon videoblogg när jag är ute med vännerna på klubb och dansar, men det är mest för att fånga stämningen«, säger hon. »Jag är otroligt fäst vid garderoben. Den reflekterar min personlighet, jag är ju modegalen.«
Nästan alla de mest populära bloggarna – Kenza, Kissie, Blondinbella, Baby Belle, Mogi, Foki – gör då och då filmer som de publicerar i sina bloggar, där videon blir ett integrerat inslag i en multimedial ström av tonårsliv, ett liv som ofta kretsar mycket kring kläder.
Videobloggarna är inte särskilt experimentella i utformningen av sina filmer, och likriktningen i utbudet kan sägas vara extrem. I en nätkultur som mycket handlar om självpresentation och identitetslekar är det inte konstigt att det är sig själva de filmar, antingen med hjälp av datorns webbkamera eller en enklare digitalkamera med videofunktion, då ofta framför spegeln. Filmerna börjar regelmässigt med att huvudpersonen säger hej till tittarna, och sedan i en oredigerad tagning berättar vad hon har gjort idag, eller vad hon ska göra närmaste tiden, eller som i Mogis Strukturera mera, tipsar om hur man effektivt kan organisera sin garderob. Platsen är oftast flickrummet eller badrummet.
Men Malin Richardson håller inte med om att videobloggarna ser likadana ut. »Det är få som är bra på att videoblogga«, säger hon. »De håller kameran i handen eller filmar i spegeln. Ofta finns det inget bakom, de bara sätter på kameran och börjar dregla. För mig är det viktigt med kvalitet. Jag har en professionell set up. Jag har en bra kamera med 12,1 megapixlar som jag sätter på ett stativ nära fönstret för att ljussättningen ska bli bra.«
Många har attackerat de unga tjejernas filmer för att vara urblåsta, omoraliska eller bara meningslösa. Senast i sommar väckte Malin Richardsons roliga film Mogis egna ordbok en hetsig nätdebatt. Det var många som oroade sig för Sveriges framtid när det uppdagades att unga tjejer videobloggar om kläder, nyord och utekvällar. Andra påtalade att videobloggarna är en del av en helt ny medial infrastruktur, och att videobloggarnas innehåll är mindre viktigt än det faktum att makten över de mest inflytelserika tonårsmedierna har flyttats från manliga mediemoguler till tonåringarna själva. De är måhända inga bokstavstroende ideologer för en ny digital film, men videobloggarna producerar något uppenbart nytt. De skapar bilder på ett sätt vi inte sett tidigare.
Om filmerna som Voodookillarna gör runt om i Sverige kan sägas vara filmhistoriskt välförankrade i 1900-talets filmhistoria, så är tonårstjejernas videobloggande om inte medvetet revoultionärt, så inflytelserikt och extremt 2000-talsmässigt.
***
Två killar är ute och spelar frisbeegolf på Djäkneberget i Västerås. Ett långt kast hamnar snett och frisbeen flyger rakt på en kille som dricker saft i skogen. Saften – eller om det är en rosa drink? – skvätter på hans skjorta. Den träffade killen blir upprörd, och kommer svärande fram till frisbeesportarna: »Vem var det?«, säger han ilsket. »Vem var det som kasta? Vad ska jag göra med min fucking skjorta?«
Webbens filmkultur handlar inte bara om att iscensätta sig själv framför webbkameran. Det finns också en stark dokumentär tradition, och en ännu starkare paroditradition. I fenomenet Skogsturken förenas de båda.
Händelsen på Djäkneberget filmades med en av frisbeekastarnas mobilkamera, och den lilla filmen är en ganska rolig studie i machismons löjeväckande sidor. Det florerar olika uppgifter om när filmen är inspelad, men i oktober 2006 laddade användaren mupp021 upp klippet på Youtube under namnet Too serious, vilket verkar vara den äldsta kopian på videosajten. Men filmen blev känd som Skogsturken.
Avtrycket har blivit enormt. I olika kopior har den har setts flera miljoner gånger, men också gett upphov till flera hundra parodier, där Youtube-användare från Sveriges alla hörn har gjort egna iscensättningar av skeendet i Västerås: Fjällturken utspelar sig i ett snöigt landskap, Skolturken i ett klassrum, Hollywoodturken i Hollywood, Skogsturken [Habbo version] bland avatarerna på barncommunityn Habbo Hotel och så vidare i ett närmast outsinligt flöde av ungdomar som hetsigt frågar »vem var det som kasta?«. För de mest engagerade fansen finns det t-tröjor (!) med »fucking skjorta«-tryck till salu.
Att klippet blivit så populärt säger något om Youtubekulturen. Klippet fångar något av det som är en bärande del i många virala succéer – det som brukar kallas »verkligheten«. När alla har en kamera råkar ibland de mest sällsamma fenomen bli inspelade – en panda som nyser, en kändis som visar underkläderna, något som ser ut som en tomte i en brasiliansk skog – och det finns en stark lockelse i den oredigerat spontana realismen i de lågupplösta klippen. Filmteoretikern Sigfried Kracauer menade för länge sen att filmmediets styrka är att det kan »fånga naturen på bar gärning«, och man skulle kunna säga att det är just vad som ligger till grund för populära internetvideor som Skogsturken. En hotfull situation fångas in – och inspelad avväpnas den och blir möjlig att skratta åt.
Det är ingen slump att filmen inte heter Skogsmannen – att klassificera en oidentifierad person med svart hår och accent som Den Andre genom »turk«-beteckning är en svensk tradition. Filmen har också blivit omhuldad av främlingsfientliga rörelser. mupp021 fick låsa klippet för kommentarer på grund av rasistiska utspel och på det lika kontroversiella som välbesökta forumet Flashback tolkar användarna beteendet ur sajtens typiska »realistiska« perspektiv och försöker röna ut Skogsturkens riktiga identitet. Namn och telefonnummer letas fram, men trots många löften om aktion vågar ingen varken intervjua eller trakassera honom.
Ingen vågar ringa, men större handlingskraft har funnits i telefonens videofunktion hos alla de hundratals som har producerat parodier på filmen. Den Noréninspirerade Teaterturken och Snöbollsturken med Zlatan är några av de mer lyckade i ett hav av halvusla spinoffer.
Om kortfilmskulturen som den tar sig i uttryck på Voodoo film handlar om att skapa slutna kortfilmer som relaterar starkare till Hollywood än den egna omgivningen, visar Skogsturken hur Youtubekulturen i mycket handlar om ett ständigt utbyte mellan nätet och den fysiska verkligheten. I en kultur som i femtio år jobbat med att lösa upp gränserna mellan fiktion och verklighet, har den digitala webbvideoboomen – paradoxalt nog, eftersom inget är lika enkelt att manipulera som en digital bild – inneburit ett förnyat intresse för det autentiska.
***
»Hemmafilmerna blev mycket tråkigare när videon tog över från smalfilmen«, säger Tommie Hildman. Han är chef på Filmarkivet i Grängesberg, ett kulturhistoriskt arkiv för svenska folkets filmer. Här arkiveras filmer som glada entusiaster spelat in i de svenska hemmen. Det är mycket barnkalas och födslar, men det allra vanligaste motivet är tomten. »När film var dyrt hade man kanske bara råd med tre minuters film, och då filmade man korta scener. När videon tog över fick man råd att filma hur mycket som helst, och då började man zooma in och svepa runt och zooma ut i långa tagningar som inte säger så mycket. Och det var väldigt få som hade möjlighet att redigera sina filmer.«
Men om den magnetiska videon var en katastrof för kvaliteten på den svenska amatörfilmen, har digitaliseringen inneburit dess estetiska pånyttfödelse. Papporna zoomar och sveper fortfarande planlöst, men har börjat se över sina misstag i efterhand. »Idag är det många som tar in filmen i datorn och tar bort det skakiga och det oskarpa«, säger Tommie Hildman.
Han har märkt ett ökat intresse för att använda hemmafilmerna i andra sammanhang. Hemmafilmer från Grängesberg har använts i kulturantropologiska dvd-serien Svenskarnas egen historia och i SVT-dokumentären Stig Bergling – i fiendens tjänst (en hemmafilmande FN-soldat hade fotograferat spionlegenden på en Cypernsemester). Och den lilla avantgarde-festivalen Avant i Karlstad tillägnades i år amatörfilmen. Men något som liknar ungerske Péter Forgàcs 13-delade hemmafilmsprojekt Private Hungary eller Alain Berliners The family album – där han klippt om ett 60-tal familjers filmer till en experimentell dokumentär – har däremot tyvärr ännu inte producerats i Sverige.
Även om svenska filmskapare i rampljuset inte gräver i filmarkivet i Grängesberg, har hemmafilmen satt spår på biograferna de senaste åren. Mikael Cee Karlssons dokumentär Hälsningar från skogen från i våras var i mycket en hemmafilm uppförstorad till långfilmsformat – han har fotograferat sina föräldrar som bråkar och påtar i trädgården med hemmafilmens intimitet. Och inför kommande Pangpang-bröder följde regissören Axel Danielson sina systersöner under tio år. »Jag började filma dem när de var nio och jag gick på Sturups folkhögskola. Då visste jag inte vad det skulle bli av det. Nu är de nitton. Filmen skildrar deras uppväxt och hur de blir till individer«, säger Axel Danielson, som har samlat ihop 250 timmar material med bröderna. En del julaftnar och födelsedagsfester har det blivit, men det har han klippt bort till förmån för scener som bättre speglar brödernas relation. Och han vill inte kalla Pangpang-bröder för »hemmafilm«. »Hade jag varit deras bror och bott där hade det blivit en film om familjen, men om det ska bli intressant för en större publik måste det handla om annat än privata situationer. Pangpang-bröder handlar om hur man hittar sin plats i världen, och det är allt annat än internt.«
Axel Danielson menar att fördelen med att känna personerna man filmar är att man kommer dem nära. »Vi har fått en väldigt stark relation. Jag har varit en vuxen, som de kunnat prata med eftersom jag inte varit förälder. Nackdelen är att de i vissa situationer har satt käppar i hjulet för mitt arbete, och att det ibland är svårt att separera när jag är morbror och när jag är filmare.«
Även om Hälsningar från skogen och Pangpang-bröder är tydligast i sina hemmafilmsegenskaper, har stora delar av den unga svenska filmen spår av den. Farväl Falkenbergär förvisso en fiktionsfilm, men skådespelarna spelar roller som ligger nära sig själva i sina egna uppväxtmiljöer. Man tänker sitt spelades delvis in hemma hos filmarnas kompisars föräldrar. Axel Danielson gissar att hemmavågen är relaterad till de digitala kamerorna. »Som i andra tillfällen i filmhistorien – franska nya vågen, den italienska neorealismen – är det tekniska innovationer som gör att filmen förändras«, säger Axel Danielson. »Intresset för att filma hemma kan vara ett utslag av den digitala tekniken. Det har blivit lättare att starta upp saker, och då är det lätt att göra det i sin närmiljö.«
Både Hälsningar från skogen och Pangpang-bröder är producerade av Plattform produktion, det filmbolag som tydligast får sägas ha haft örat mot decenniets digitala jordskalv. Att Hälsningar från skogen som första svenska film fick samtidig premiär på biograf och på webben är talande för påpassligheten. Men viktigare är den estetiska absorptionsförmågan. Plattform startades av producenten Erik Hemmendorff och regissören Ruben Östlund, och Östlund har mer än någon annan blivit den digitala estetikens företrädare i svensk långfilm. På filmfestivaler brukar han visa sina Youtubefavoriter, ofta den sevärda savannfajten Battle at Kruger, och återkommer ständigt till att det är på webben det mest intressanta i filmvärlden händer. Hans senaste film De ofrivilliga ryms förvisso i det traditionella formatet »långfilm«, men är i olika delar tydligt påverkad av Youtubekulturens fascination för såväl det plötsliga ögonblickets dramatiska styrka och den narcissistiska självpresentationen. Också Östlunds kommande Play hittar sin utgångspunkt i webbens videokultur.
***
» Om jag skulle skriva en liknande bok idag? Då skulle den bara handla om Falkenberg «, säger Helena Lindblad och skrattar. Det har snart gått tio år sedan Fucking film hittade en ny svensk filmvåg i realistiska feelgoodfilmer. Nu är det poesi från västkusten som gäller. »Men Sverige är ett så litet filmland att om det kommer 4-5 filmer känns det lätt som en våg. Det blir lite slumpmässigt.«
Västkustvåg eller inte, stilen i filmer som Farväl Falkenberg och Man tänker sitt befinner sig långt från Youtube, men är likväl avgjort digital.
Filmerna, båda producerade av Fasad, ett annat av decenniets nya intressanta produktionsbolag, präglas av den sökande långsamhet som den digitala inspelningens låga marginalkostnad möjliggör – de är ganska planlöst inspelade, utan riktiga manus – men de uppvisar också en finkänslighet inför digitalvideons estetiska särprägel. När Fredrik Wenzel fotograferar en vattenspridare i Farväl Falkenberg syns ingen längtan efter 35-millimetersfilmens status.
Den rörliga bilden är inte längre något exklusivt, utan en självklar del av många människors vardagliga kommunikation – och den folkliga digitala filmkulturens estetiska särdrag läcker in i fiktionsfilmen mer och mer. Förhoppningarna från millennieskiftet om att den digitala revolutionen skulle stavas Dogma eller Fares har kommit på skam. Faresisterna på Voodofilm.org är visserligen aktiva i en filmisk folkrörelse, men har en bit kvar innan de kan aspirera på den stora scenen. Och visst är genomsnittskameran skakigare 2009 än 1999. Men de som verkligen brutit ny mark och påverkat den svenska filmens form under 00-talet är inte några framsynta auteurer. Det är Baby Belle, Fjällturken och alla deras vänner.
Illustration: Melina Grundel
