A. Vilka var 00-talets bästa svenska filmer?
1. Det nya landet 2. Necrobusiness 3. De ofrivilliga 4. När mörkret faller 5. Darling
B. Var svensk film rolig under 00-talet?
Generellt sett nej. Liksom god skräck måste komedi på något sätt utmana – konventioner, god smak eller i alla fall förväntningar. Svenska komedier är motsatsen: konventionella, temperamentslösa och förutsägbara. Komiska inslag signaleras och överförtydligas till den grad att de är dödfödda när de väl levereras. De flesta komedier bygger också på att från ett von oben-perspektiv bekräfta stereotypa uppfattningar om svenskhet, stockholmsdryghet och lantisenfaldighet (Fyra nyanser av brunt, Masjävlar, Smala Sussie, Sommaren med Göran, Bröllopsfotografen). Det är slappt och opportunt och vänder på komedins traditionella styrka i att sparka uppåt.
Måns Herngren & Hannes Holm har ett mer nyanserat och kärleksfullt förhållande till sina karaktärer men saknar riktigt originella och djärva idéer. Marie-Louise Ekman är fortfarande rolig att se, men jag saknar det anarkistiska temperament som utmärker hennes tidiga filmer. Jag saknar också Alexandersson & De Geer. Pistvakt är en glimt i 00-mörkret, men kanske i sin iver att nå masspublik blev humorn mer urvattnad än de bästa tv-episoderna.
C. Var svensk film politisk under 00-talet?
Ja. Många dokumentärer har fortfarande en uttalad politisk ambition som undersökande journalistik (Necrobusiness) eller samhällelig varningsklocka (The Planet). Undantaget Lukas Moodysson och Roy Andersson är det däremot skralare med liberal och vänsterpolitisk samhällskritik inom spelfilmen. Det dominerande draget är högerpopulistiska skräckbilder av kriminalitet och utländska hot mot Sverige i snutserier om Johan Falk och Beck och exempelvis spionfilmen Hotet. Tillsammans med komedins kännemärken under 00-talet bygger de vidare på en reaktionär trend i svensk film som vuxit sig starkare sedan 1980-talet, ofta under förment opolitisk underhållningsflagg.
D. Var svensk film läskig under 00-talet?
Nej. De svenska skräckfilmerna under 00-talet – Det okända, Strandvaskaren, Camp Slaughter med flera – är dåliga kopior på utländska förebilder. Både Solstorm och Vägen hem: Skotten i Knutby har betydligt bättre ämnen för skrämmande nutidsskildringar av totalitära idéer i religionens namn men är så obegåvat iscensatta att all spänning går förlorad.
Första halvan av tv-serien De drabbade från 2003 lyckades däremot hålla mig på halster med både fräscha idéer och utmärkta skådespelare. Sedan föll hella bygget ihop som en dödbakad sufflé mot slutet. Låt den rätte komma in hade också en del bra idéer – de flesta hämtade direkt ur boken – och ovanligt bra filmfoto för en svensk film. Flera sekvenser slarvar man emellertid bort genom övertydlighet och en brist på visuell uppfinningsförmåga i berättandet; den blir ofta stel och stillastående.
E. Var svensk film utmanande under 00-talet?
Nja. Vissa filmmakare har ambitionen men lyckas kanske inte så ofta. Moodyssons traffickingskildring i Lilja 4-ever låg tryggt i linje med både regeringens och oppositionens hållning ifrågan, likaså antiporrfilmen Ett hål i mitt hjärta. Jag tror inte heller att någon i Sverige direkt upprörs över de flesta dokumentärerna, inklusive Fredrik Gerttens Bananas!*. Därtill är den svenska filmen – undantaget Det nya landet och När mörkret faller – dålig på att hitta våra svenska samhälleliga smärtpunkter. Då är ett genomsnittligt Uppdrag granskning-program om Kungsgatan-fallet, rasismen i valstugorna 2002 eller Fallet Louise betydligt bättre.
F. Var 00-talet ett bra eller årtionde för svensk film?
Sisådär. Man brukar ofta framhålla vissa perioder – den svenska guldåldern 1917-24, 1940-talets filmboom med Bergman, Faustman, Sjöberg och Ekman eller det politiska 1960-talet – som föredömliga. Men också där står de minnesvärda filmerna ut mot en fond av lättförglömliga alster. 00-talet var inte den bästa tiden i svensk film, kanske inte heller den värsta, men det finns strukturförändringar mot en regionaliserad produktion och utbildning som kan föda en annan och mer varierad svensk filmproduktion framöver.
En långvarig trend i svensk film – och nu också i de flesta utländska filmerna – är en borttappad konstnärlig tradition i hur man berättar historier med psykologiska bakgrundsbeskrivningar, bildkompositioner och klippning som inte bara är funktionellt fyrkantig eller så spattig att all orientering i rum (och ibland tid) förloras. Samtidigt har svensk film sedan ljudfilmens genombrott haft svårt att frigöra sig från den litterära traditionen. I synnerhet många romanfilmatiseringar har fastnat i talande huvuden och en pekpinnemässig dramaturgi i stället för ett självständigt audiovisuellt berättande där publiken själva får dra slutsatserna av det de ser.
Filmhistorien är den bästa filmläraren, men det tycks man ignorera i de praktiska filmutbildningarna. Vid Bergmankonferensen i Stockholm 2005 framträdde filmskoleelever, och det blev snart plågsamt tydligt att de helt saknade kunskaper i filmhistoria. Varför de överhuvudtaget hade sökt till utbildningen eller varför de hade antagits är en gåta. Denna filmiska analfabetism syns bara alltför tydligt i den svenska filmen.
Michael Tapper skriver filmkritik i Sydsvenskan.
Det här är en del av enkäten med svenska filmkritiker i nya numret av FLM. Enkäten publiceras löpande på bloggen. Här finns alla enkätsvar samlade, och resultatet av filmkritikeromröstning hittar du här.
