På filmfestivaler får vi ofta se udda eller kontroversiella filmer från olika länder, men mer sällan deras största publiksuccéer. Därför missade många svenskar när turkiska komiker invaderade Star Trek-skeppet och kidnappades av utomjordingar.

I Kilink in Istanbul från 1967 slåss den välkände antihjälten Kilink mot en maskerad Stålmannen. I Three mighty men från 1973 får den mexikanska brottaren Santos hjälp av Captain America för att bekämpa den onde Spindelmannen. Den turkiska kultfilmen uppvisar en total gränslöshet utan motsvarigheter i väst. Alla givna roller  är omkullkastade och figurer vi känner som de prydligaste av superhjältar har i turkisk fantasivärld förvandlats till skurkar i helt fantastiskt utformade kostymer.

Filmindustrins guldålder i Turkiet brukar dateras till 60- och 70-talet, då det gjordes uppemot 300 filmer om året. De flesta var genrefilmer skapade som lätt underhållning och Yeşilçam, den gata i Istanbul där många produktionsbolag hade sina kontor, blev efter hand en turkisk ekvivalent till Hollywood.

Yeşilçam-bolagen gjorde länge egna versioner av amerikanska blockbusters. Från Exorcisten, där Bibeln bytts ut mot Koranen, till Rambo. Turkish Star Wars från 1982 ”lånar”, det vill säga innehåller, scener från George Lucas original och även musik från både Stjärnornas krig, Flash Gordon och Jakten på den försvunna skatten. Mer än 20 år innan Youtubes alla otaliga omklippningar. Det är svårt att i ord beskriva den sköna taffligheten i de här actionspäckade filmerna, men Sveriges egen genrefilmpionjär Mats Helge Olsson ligger nära till hands i den mån jämförelser över huvud taget låter sig göras.

Ett ännu tidigare exempel på turkisk pastisch är Ömer the Tourist in Star Trek från 1973. Filmen sammanförde två populära koncept: Star Trek som var omåttligt populärt i Turkiet och den välkände komikern Sadri Alisiks karaktär Turist Ömer. Både Spock och kaptenen på Enterprise blir väldigt irriterade när Ömer förflyttas in i skeppet. Till skillnad från Star wars och Rambo var inte Ömer the Tourist in Star Trek en blek lågbudgetkopia, utan den kommunicerade med förebilden. Skämt anknutna till Turkiet och den egna kulturen blandades in i handlingen, vilket medförde att filmen blev en nationell succé.

Succéformatet skulle återupprepas tre decennier senare i parodin G.O.R.A från 2004, som leker med västerländska filmers genreramar, men även den inhemska filmindustrin. Arif, en lokal mattförsäljare som försöker sälja in förfalskade bilder av ufon till olika tidningar blir plötsligt kidnappad av riktiga utomjordingar. Men Arifs anpassningsförmåga, trots det hårda yttre skalet, är anmärkningsvärd och han vinner snabbt alla kidnappares sympatier.

Serdar Akars högst kontroversiella Valley of the wolves, som visades på Göteborgs filmfestival häromåret, är en film som istället använder Hollywoodgrepp för att angripa inspirationslandet politiskt. Filmen bygger på en verklig händelse under Irakkriget då turkiska trupper förnedrades av sina amerikanska allierade i Sulaymaniyah. I början möter vi filmens hjälte Polat Alemdar som anländer till Irak tillsammans med två av sina medarbetare. Dessa killar som inte ens fläckar ner kostymen när de mördar några lömska irakier vid en falsk vägspärr är utsända på ett inofficiellt uppdrag att hämnas förnedringen och eliminera den amerikanske officeren Sam Marshall. Den brutale officeren tror sig ha fått i uppdrag av Gud att återupprätta Kristi kungarike i Babylon och skyr inga medel för att nå sitt mål. Dessutom utnyttjar han och hans trupper sina fångar som organdonatorer för export till bland annat Israel.

Filmen blev en fullkomlig succé i Turkiet med ca 370 000 sålda biljetter redan första dagen. Det som gör den till en intressant film (och måltavla för filmfestivaler) är sannerligen inte den tunna berättelsen, skrattretande hård machismo eller nationalistiska klyschor uttryckta i tal. Det smått genialiska ligger snarare i att filmen vänder sig mot Hollywood genom att använda sig av samma dramaturgiska, genremässiga och tematiska regler. För att inte tala om specialeffekter och uppdelningar i gott och ont. Men filmens skurk är inte en skäggprydd muslimsk fundamentalist som pratar låtsasarabiska, utan en kristen fundamentalist, klädd i vitt och med en överlägsen attityd gentemot det irakiska folket.

Filmen har naturligtvis anklagats för antisemitism, antiamerikanism, anti allt som har med våra normer och värderingar att göra, men är i stort sett en vältajmad spegelvänd kopia av en amerikansk dussinfilm. Bland alla kontroverser märks att Condoleezza Rice bestämde sig för att skjuta upp ett Turkietbesök, och att många politiker i Tyskland krävde att filmen skulle tas bort från biorepertoaren – dispyter som är intressanta i ljuset av hur politiker varit väldigt måna om konstnärlig frihet ställda inför kritiserade Muhammedkarikatyrer.

I Valley of the wolves hålls den traditionella bilden av den turkiske mannen hyfsat intakt, men många samtida komedier erbjuder bilder som kontrapunkterar machoschablonen. De komiska bilderna av den turkiske mannen är så pass överdrivna att inte ens en genomsnittlig sverigedemokrat skulle köpa dem: håriga, feta, högljudda, stöddiga och inte minst mustaschprydda homofober som blir utsatta för oväntade situationer. Det kan röra sig om yttre rymden som i G.O.R.A. eller den lyxiga resorten som i Recep ivedik från 2008, vars osannolika hjälte, en högljudd blandning av Borat och Mr Bean, mest fiser, luktar illa och beter sig oanständigt mot alla han möter. Recep, skapad av en annan populär humorist, Sahan Gökbakar, har en inre osäkerhet som yttrar sig i ett överextrovert beteende.

Det är intressant men oklart varför männen har börjat utmålas som tramsiga och osäkra i den turkiska filmen. Men faktum är att till och med ikonen Atatürk inte längre framställs som den mest heliga, felfria och ouppnåeliga personen i landets politiska historia. I fjolårets dokumentär Mustafa ser vi en bild av Atatürk som inte tidigare har varit möjlig att visa. Atatürk dricker varje dag, är osäker på sina val och avskärmas från sitt folk. Om det mest monumentala i landets politiska historia håller på att smulas sönder i tvivel och frågor, bör nog den genomsnittlige mannen också ställa sig en och annan fråga.