Warner har under åren inte behandlat Ken Russells bakkatalog med någon större värme, men efter lång väntan släpps nu Lisztomania på dvd via Digital Classics. När Russell tog sig an filmen 1975 behövdes dock ingen lång startsträcka. Med den nyss avslutade filmatiseringen av The Whos konceptalbum Tommy bakom sig kunde han bara fortsätta utforskandet av rockmusikalen, denna gång i ännu friare former. Det blir både Lisztomanias styrka och svaghet. Här finns allt det man förknippar med den excentriske regissören i termer av fantasifulla utsvävningar och provokationer, men det saknar föregångarens tematiska ryggrad.
Den som förväntar sig någon biografi över Franz Liszt kommer att bli besviken. Russell använder kompositören mest som en ursäkt för spridda nedslag kring kändisskap, hedonism och kreativitet i ett antal musikalnummer. I en tidig variant reser Liszt till sin ryska älskarinna och konfronteras där med effekterna av sitt amorösa liv. Resultatet är en färgglad orgie i fallossymbolik och kastrationsångest det bara är att kapitulera inför. Många andra filmer skulle kollapsa just här, men Russell är som starkast när han får navigera sina visuella fyrverkerier. Han är alltid i kontroll och leker skickligt med publikens förväntningar, inte minst i de plötsliga växlingarna till betydligt mörkare tongångar.
Utan någon sammanhållande idé att fästa upp dessa nummer på svajar Lisztomania både i struktur och tempo. Rick Wakemans musik är inte heller särskilt stark och gömmer sig mest bakom Roger Daltreys sång. Men varje film där Franz Liszt dödar den odöde vampyren Richard Wagner med en eldsprutande flygel måste betraktas som ett intressant misslyckande.
