Den skånska tätorten Vinslöv är känd från tv – tack vare dokumentären Plötsligt i Vinslöv hamnade den på kulturkartan. Men alla var inte glada över uppmärksamheten och en del tyckte att bygden fått dåligt rykte efter alla bilder på bangolf, bingolotto och grillad flintastek. Kunde de inte ha filmat kyrkan istället? André Johansson tog tåget till Vinslöv för att ta reda på vad som hände – och vad som händer i uppföljaren.

”Hur fick ni hit honom? Jag har inte sett Anders här på länge. Någon sa att han blev utesluten från klubben efter filmen.” Möbelhandlaren i Vinslöv viskar till mig när intervjun är avslutad. Han lutar sig över det danska designbordet och ser storögt på mig. Jag förstår inte vad han menar. Men när jag pratar med fler invånare i Vinslöv begriper jag. Dokumentärfilmen Plötsligt i Vinslöv har fått dramatiska följder.

Plötsligt i Vinslöv sändes första gången 2001 på SVT. I Vinslöv visste de varken ut eller in när de såg sitt lilla skånska samhälle på tv. Få förstod filmen. Den var konstig. Men Plötsligt i Vinslöv skildrar ett vanligt samhälle. Det kunde vara vilken mindre landsort som helst, med bangolfentusiaster, konstföreningsfolk, fågelvänner och Holger på ljugarbänken. Människorna i dokumentärfilmen fångas i sin vardag: Två män tar en korv i lugn och ro framför Bingolotto, kulturnämndens ordförande inviger en konstutställning, en Europamästare i bangolf läxar upp en försynt domare under tävling och ett sällskap sitter på teatern och berättar att man lever längre om man konsumerar kultur. Inget märkvärdigt – vanliga svenska sommardagar på landsbygden.

Men i Vinslöv såg man något annat. Man undrade varför man inte kunde filma kyrkan och hembygdsföreningen istället för ”räliga gubbar” på en bänk. Byn var delad: Vissa tyckte filmen var bra medan andra skämdes. De ansåg att filmen drev med folk från bygden. Även vissa kulturkritiker var skeptiska. De tycktes mena att ska man filma vanligt folk ska det vara i motljus och mustigt, likt hur Bernardo Bertolucci gör. Detta – att visa folk som brann för bangolf – var folkförakt.

Malin Skjöld, en av regissörerna och uppvuxen i Vinslöv, har svårt att förstå kritiken. ”En del intellektuella från medelklassen tycker att de i filmen verkar utvecklingsstörda. Jag pratade även med en tant i Vinslöv som undrade hur vi kunde filma människor som var lite sjuka.” Jenny Bergman, medregissör, fyller i. ”Medelklassintellektuella tyckte att det här kan man inte visa på tv. Då undrar jag vem som är föraktfull, vi eller dem som säger så. Jag hade inte sett dessa människor på tv och jag tyckte att de skulle få synas. Det är inte vi som har uppfunnit dem. Holger och de andra finns ju fortfarande i små byar. Det är inget unikt.”

Malin Skjöld, som i dag bor i Stockholm, tyckte att det var jobbigt att åka tillbaka till Vinslöv efter att filmen hade sänts. Alla var långt ifrån stolta över bilden som Malin och Jenny tecknat. Även Malins familj hade svårt att förstå vad det var för slags dokumentär Plötsligt i Vinslöv var. ”Min bror sa att om det inte varit jag som hade gjort filmen hade han stängt av tv:n. Det var ingen som riktigt förstod filmen i början.”

Kritiken var omfattande. Den som drabbades hårdast var bangolfentusiasten Anders Svensson. I filmen finns en scen där han grillar flintastek i köket. Fettet från flintan gör att lågorna slår upp mot väggen i hans hyreslägenhet. Men Anders behåller lugnet och hittar en parallell till bangolf mitt i köttinfernot. ”Det kan inte hända mer än att lågorna slår rakt upp. De lugnar ner sig igen. Det är likadant inom golfen: Det enda som kan hända mig är att jag slår ett skitslag. Jag dör inte av det”, säger Anders och ler mot kameran. Men det lugnade aldrig ner sig. Grillsekvensen är fortfarande populär. På Youtube har den mer än 50 000 visningar. I kommentarerna efter klippet hånas ”grillmästaren”, ett öknamn som Anders fick dras med efter filmen. I andra kommentarer står att han vräktes från lägenheten av hyresvärden. Ett rykte som jag hör från flera håll när jag besöker Vinslöv. Vad var det egentligen som gick upp med lågorna?

Jag sitter på Perssons taverna i Vinslöv. Det är fredagseftermiddag och jag har bestämt träff med Thomas Jalkling. Perssons taverna är ett typiskt gatukök: En mustaschprydd man tar en afterwork-korv i lugn och ro och tre 20-åringar spelar Jack Vegas medan de väntar på att hamburgarna ska bli klara. Thomas Jalkling är en av dem som de senaste åren engagerat sig i den förening som bildats som en hyllning till filmen. Han kommer direkt från jobbet och beställer en öl samtidigt som han berättar att Anders Svensson försvann från byn efter filmen. ”Han blev riktigt mobbad av gamla kamrater från bangolfklubben för det här med grillningen.” Vid bordet intill sitter Roland Persson. Han driver tavernan tillsammans med Ewa Skoglund. När han hör vad vi pratar om rättar han till kepsen och berättar han att det sägs att Anders Svensson blev utesluten ur bangolfklubben. Att Anders flyttade från Vinslöv till Hässleholm och slutade med bangolf. Roland har hört att Anders bodde i en bil på en industriparkering under en tid.

Jag går vidare till Hedbergshuset, där bangolfklubben och konstföreningen håller till. Vi ska ses där, jag och Anders Svensson. Vi är ensamma i bangolfhallen. Anders har mörkblå t-shirt, joggingskor och bär på en vinröd bag med bollar som har ett mjukdjur till maskot hängande i dragkedjan. Det är ett bra tag sedan Anders var här sist. I Hedbergshusets källare finns 18 gröna filtbanor och en kafeteria. På väggen sitter tidningsurklipp från senaste ungdoms-SM. Föreningen har haft framgångar. Anders står vid bana fem och visar golfteknik. ”Prova”, säger han. När jag misslyckas med att ta mig förbi hindret kommer han med tips. Jag måste stå närmare bollen med fötterna och inte resa mig när jag träffar bollen. På tredje försöket är jag förbi. ”Bra!”, säger Anders. Han trivs när han får instruera och snacka spikar. Men när jag frågar hur han kände när han såg filmen första gången skruvar han litet på sig. ”Det var en scen som jag skulle velat ha med som inte var med i filmen. Det blev grillscenen i slutet istället. Jag hade tyckt att det vore häftigare om de tagit med när jag slog tretton spik i rad på bana femton. Jag vet inte vad det materialet blev av. Det kunde ha blivit en riktig hit.” Jag undrar hur han ser på grillscenen, den som fick ersätta spikarna på bana femton. ”För min del personligen blev det jättejobbigt. Folk hade förväntat sig en vanlig dokumentär där man fick se byggnader från Vinslöv. Vissa tyckte att filmen hade skitat ner hela Vinslöv. Efter ett halvår flyttade jag.”

Anders nickar jakande när jag undrar om flytten från Vinslöv skedde på grund av filmen. Det skulle ta många år innan han kände sig mogen att flytta tillbaka. Hemkomsten till Vinslöv skedde först i fjol. ”Men det har vänt nu, det har det”, säger Anders och försöker le igen. Han vet inte varför det har lugnat ner sig i byn, men tror att det kan bero på att folk med tiden har fått en annan syn på filmen.

***

De häftiga reaktionerna mot Plötsligt i Vinlöv känns igen från historien. Att positionera sig mot folk är inget nytt. George Orwell beskrev på 30-talet hur medelklassen använde avsmak för att hålla arbetarklassen borta. Orwell menade att dålig smak luktar och genom att markera mot den fick man andrum. Man hör ju det ibland, att skrapar man lite på den socialrealistiska konsten om arbetarklassen tittar avsmak fram. Tattiga takfläktar, fula furumöbler och infantila intressen. Ja, de borde rent ut sagt skärpa sig. Det är inte svårt att se paralleller till Vinslöv och Anders: Inget stinker så mycket som vidbränd flintastek. Medelklassen har aldrig gillat fläsk. Men i Vinslöv var det alltså mer arbetarklass som mobbade arbetarklass. Då finns det inga givna argument för kulturfolket att ta till mot varandra. Diskussionen om Plötsligt i Vinslöv har därför handlat om att intellektuell medelklass anklagar annan intellektuell medelklass för folkförakt. Jag antar att filmens kritiker menar att man inte borde filma människor som inte har något bättre för sig än att spela bangolf. Frågan borde istället handla om vad som händer i små samhällen när någon sticker ut från mängden och hamnar på tv.

I Vinslöv var kritiken mot personerna i filmen på sina håll hård. Vissa var rädda att Plötsligt i Vinslöv skulle sänka huspriserna. Men efter ett antal år började synen på filmen så sakteliga förändras i bygden. Den förening som bildades som en hyllning till Plötsligt i Vinslöv var en bidragande orsak till attitydförändringen. Föreningens grundare såg en hjärtlig film om sköna människor som det inte var meningen att man skulle skratta åt. Istället lyfte de fram dokumentärens mänskliga värme. Föreningens bas blev hemsidan dopingkontroll.com (namnet kommer från den dopningkontroll som äger rum i filmen i samband med en bangolftävling; om andedräkten visar mer än två starköl blir det spelförbud). På hemsidan kunde man bland annat skicka protestmejl till SVT som inte gett ut Plötsligt i Vinslöv på dvd. Kampanjen gav resultat 2005 och idag är Plötsligt i Vinslöv den dvd som sålt mest av SVT:s dokumentärer, över 10 000 exemplar. En av medlemmarna i föreningen har dessutom bränt 700 exemplar av Plötsligt i Vinslöv och sålt för egen vinning. Det gillar inte regissörerna. Tavernan säljer t-shirts och vykort med motiv från filmen, utan tillstånd. Det initiativet gillade regissörerna däremot. På tavernans meny finns även Holger-special: lövbit, päramos och två kulor räksallad. Är man ett riktigt fan ska man som Holger skölja ner specialmålet med tre halvlitersglas med mjölk.

Ewa Skoglund står i köket och minns hur ”Vinslöv – plötsligt en förening”, som gruppen kallar sig, växte fram. ”Föreningen har fört upp hela filmen. I början var det inte så stort. Det började med en debatt på vinslov.com. Då gick det upp ett ljus för mig. Jag hade sett flera som parkerat sina bilar och sedan gått raka vägen upp till bänken här utanför och fotograferat varandra. Jag kunde för mitt liv inte förstå vad de höll på med. Ewa pekar mot de tre killarna i 20-åldersåldern som står vid Jack Vegas-maskinerna i hörnet på tavernan och väntar på hamburgare. ”Där sitter ett par av dem förresten. De formligen älskar filmen.”

Hon berättar att kontakten mellan fans och idoler först knöts via Holger Nilsson, en av huvudkaraktärerna i Plötsligt i Vinslöv. Holger åt ofta på tavernan när han inte åkte på sin Tomus-moped eller pratade med sin papegoja Jacko Jackonelli. Om fansen ville träffa honom tyckte Ewa att de lika gärna kunde lämna ljugarbänken och komma in i gatuköket. Holger satt ju där inne och åt lövbit och drack mjölk. Efter det har Perssons taverna blivit föreningens stamställe. En god medlem ska ta tåget till Vinslöv, äta Holger Nilssons mat och spela bangolf. Vistelsen ska sedan dokumenteras genom fotografering på bänken utanför tavernan. Strax innan jag ska gå från tavernan kommer en man in och vill köpa en Vinslövs-t-shirt. Men de är slutsålda och Ewa hänvisar mannen till möbelhandlaren. Han som undrade hur jag lyckats lura med Anders till bangolfklubben. Möbelhandlaren säljer också en hel del t-shirts i sin fina secondhandbutik för möbler. Han gillar filmen, men ser sig inte som någon representant för Vinslöv. Han ser ofta besökare som aldrig kommit till Vinslöv om det inte varit för filmen. ”Man ser direkt när det kommer fyra grabbar i 25-årsåldern i en gammal 242:a med varsin kamera i handen. De fotar varandra på bänken eller vid bangolfhallen.”

Kulten är klassisk: Unga män organiserar fandom till en film i en förening. Idag har föreningen över 1 600 medlemmar. Vinslöv har knappt 4 000 invånare. Det låter som en storslagen uppslutning från byn, men när man surfar in på dopingkontroll.com kan man se att endast 48 av medlemmarna kommer från Vinslöv. Resten är från övriga Sverige. Tre medlemmar bor i London. Flest bor i Malmö, Lund och Stockholm. Som kronan på verket lyckades föreningen förra året kupprösta in Vinslöv, på bekostnad av Drottninggatan, i en specialutgåva av sällskapsspelet Monopol.

Mycket av kulten kring filmen skapas av föreningen. Malin menar att de rentav tagit över filmen. De ringer när det händer något i byn och ber regissörerna komma dit och filma. När en skolklass vill spela golf med Anders Svensson ringer Ewa Skoglund från Tavernan till Jenny Bergman och Malin Skjöld och de drar till Vinslöv med kameran på ryggen.

Föreningen har arrangerat ett antal fester. Är det inte frågesport om filmen, så är det sommarfest där Anders och den gamle Europamästaren i bangolf, Kjell Fredriksson, uppvisningsspelar. Till skillnad från Anders har Kjell, som också har en framträdande roll i Plötsligt i Vinslöv, enbart positiva upplevelser av filmen. ”Alla känner igen mig. När man kommer till Perssons taverna kommer alla och hälsar på en och klappar om en och vill ha autografer. Så det har blivit ett väldigt uppsving tack vare filmen. Många killar har ringt till mig och vill spela golf med mig på sina svensexor.” Han blev däremot överraskad när han första gången såg resultatet av alla timmar de filmat hans framgångar vid golfbanorna. ”Jag trodde att filmen enbart skulle handla om bangolf. Jag visste inte att de skulle ha med fåglar och konst. Jag hade aldrig sett Holger i hela mitt liv. Vem är han?” Kjell kände dock igen Anders, de hade ju spelat bangolf ihop i Sjöviken. Men efter filmen såg Kjell inte till honom på ett bra tag. Han gick liksom under jorden. Kjell tror att han skämdes.

Scenen där Anders grillar flintastek i köket är Kjell tvehågsen till. ”Nja, jag tyckte den var lite tveksam. Den skulle nästan inte visas, tyckte jag. Han tyckte nog inte om det att de visade det i tv. Jag pratade även med Anders sambo om grillningen. Hon sa att de aldrig borde ha visat det. Samtidigt är det en kul grej i filmen. Man skrattar till riktigt där.”

När jag tidigare frågade regissörerna Malin Skjöld och Jenny Bergman hur de ser på sitt verk antydde de att något hänt med Anders Svenssons liv. ”Vissa tyckte att vi drev med folk i Vinslöv, särskilt Anders som grillade i köket. Men vi visste inte att filmen skulle få så stor uppmärksamhet. Då hade vi kanske gjort det lite annorlunda. Vi har gjort det med hjärtat så på det sättet känner man sig fri.” Anar man ånger? Jag kontaktar Malin Skjöld igen och frågar hur hon upplevde det med Anders och hans flytt efter filmen. ”Han har haft det lite jobbigt. Jag vet inte om det bara var filmen. Men det var säkert en bidragande orsak till att han flyttade från Vinslöv.” Jag undrar om Malin så här i efterhand, om det hade varit möjligt, skulle vilja ändra på något i filmen. ”Det var svårt att veta innan att det skulle få så stor genomslagskraft. Jag vet inte om vi gjort det annorlunda annars. Det var ju svårt att veta vad man hade satt igång. När Anders fick se filmen innan den sändes var han så nöjd, men sedan visste ju ingen av oss hur folk skulle reagera. Men det var inte bara filmen som gjorde att det blev lite jobbigt för honom. Det var nog andra saker också.”

Malin menar att man kan se grillscenen på olika sätt. ”Folk tyckte väl att vi drev med honom då, men jag tänkte aldrig så. Jag tyckte mer att han var så cool. Att han verkligen höll färgen och inte blev nervös som de allra flesta skulle bli.” Först trodde inte Malin och Jenny att Anders skulle vilja vara med i uppföljaren. ”Men när det visade det sig att han ville det filmade vi saker som hände honom just då. Det kom en svensexa som ville träffa Anders till exempel. Vi har bara hängt på honom. Vi har inte behövt tänka på om vi ska filma det eller inte.” En uppföljare är alltså under produktion. Jag frågar Jenny varför de väljer att göra det nu, sju år efter den första filmen. ”Vi har pratat om det i flera år. Men vi har inte känt att det funkat. SVT har frågat en del också. Men när vi började ringa runt till huvudpersonerna och frågade hur de mådde och så var alla otroligt sugna på att vara med igen. Och så ringde vi till Holger och då hade hans papegoja precis blivit bortförd. Den var stulen och då åkte vi ner och filmade det.” Malin nickar och börjar prata media. ”Vi tänkte att journalisterna skulle vara med också, eftersom de var så intresserade.”

Journalisterna är det nya metaspåret. När jag söker efter uppföljaren med arbetsnamnet ”Vinslöv 2” på nätet förstår jag hur regissörerna tänker. I ett inslag som gjordes i Sydnytt om filmen ser man att Malin filmar reportern när han intervjuar Jenny. Det var ett krav för att de skulle ställa upp. Allt som händer kopplat till inspelningen ska dokumenteras. Jenny Bergman menar att medieintresset är helt absurt och det är därför det är kul att filma det. Jag undrar om metainslaget ska ses som markering mot medierna, ett slags kritik. Malin menar att hon aldrig har några baktankar med den typen av saker. Men tycker att det är kul när journalister sitter och nickar åt allt de säger. ”Precis som du gör just nu”, säger hon och tittar allvarligt på mig.

Medieuppmärksamheten har varit stor i samband med ”Vinslöv 2”. Vissa stunder tycker Malin och Jenny att det varit helt galet när journalister och fotografer varit med vid inspelningen. Galet, men tacksamt. När jag först träffar regissörerna i oktober håller filmen på att redigeras. De tror att den kommer att bli lite tyngre än den förra – mer känsla.

Även Kjell Fredriksson är positivt inställd till uppföljaren. Han ser fram emot att åter bli Mr Bangolf, det namn han gått under i medierna sedan filmen blev kult. ”Det ska bli spännande. De har filmat mig lite. Men inte så mycket bangolf den här gången, så det blir nog lite annorlunda.” Precis när jag ska avsluta telefonintervjun ber han mig skicka ett nummer av FLM när artikeln är tryckt. Han samlar på sånt. I filmen Plötsligt i Vinslöv visar Kjell en serveringsvagn belamrad med medaljer. Kjell verkar mycket medveten om sig själv och är typen som plötsligt skulle kunna prata om sig själv i tredje person. Han älskar uppmärksamheten.

I Vinslöv får Anders ofta frågor om när nästa film kommer. De undrar vem som ska vara med. ”Jag tyckte det var jätteroligt när Jenny och Malin frågade om jag ville vara med i en ny film.” Trots att det var så jobbigt med den första filmen, menar Anders samtidigt att man ändrar sig. ”Nu tycker jag bara att det är roligt.”

Roland Persson och Thomas Jalkling berättar om hur saker och ting vände för Anders Svensson. Tavernan hade musikuppträdande när Anders klev in genom dörren. Orkestern slutade spela och det blev knäpptyst. Alldeles stilla. Sedan drog en djävulsk applåd i gång i lokalen. Roland skakar på huvudet när han berättat klart. Man förstår att det var magiskt.

”Vinslöv – plötsligt en förening” försitter inte ett tillfälle att berätta hur stolta de är över filmen. Kristoffer Månsson är föreningens ordförande. Det var han som tillsammans kompisen Johan, nu vice ordförande, startade föreningen 2003. Kristoffer känns som en typisk medlem: Kille från Kristianstad som bor och pluggar i Umeå men önskar att han var uppvuxen Vinslöv.

Jag frågar vad det enorma intresset för filmen består av. ”Vid en första anblick är den väldigt kul. Man får många goda skratt. Den förmedlar också en stor värme och kärlek till de här personerna. Den fick mig att reflektera över människovärdet. Hur värderar vi människor som vi anser är udda, konstiga eller originella. Är det okej att vara ett original? Vad är det som är roligt i det här – egentligen? Filmen fick mig att göra det till en stor filosofisk fråga.”

Kristoffer Månsson pratar lugnt och eftertänksamt. Han studerar psykologi och resonerar kring reaktionerna efter filmen. ”I Vinslöv och på anda håll menade man att det var lyteskomik och undrade varför de där korkade människorna skulle visas upp i tv. Det är något som jag hör fortfarande och det gör mig arg. Vi ville lyfta fram de positiva sidorna av det här. Ge en annan bild. Personerna i filmen är med i föreningen och de är våra stora idoler när vi träffar dem på somrarna.”

Kristoffer Månsson förstår att Anders hade det tungt efter filmen när han blev mobbad av vissa Vinslövsbor. ”Frågan är om det var filmen som drabbade Anders eller om det var personerna i omgivningen som inte kunde acceptera filmen. Grillscenen är till exempel en av de starkaste i filmen när Anders på ett sådant snyggt sätt kopplar en vardagsföreteelse till ett filosofiskt resonemang kring ’jag vill, jag kan, jag ska’. Det är ju anammade tankar inom filosofi och psykologi. Det borde vara fler som tänker som Anders.”

Precis som alla andra jag pratar med, förutom kassörskan på Kenneths livs, ser han fram emot uppföljaren. Men Kristoffer vet inte hur den ska kunna bli bättre. ”Det är svårt med filmer som handlar om människoporträtt. Jag menar, hur ska Holger bli bättre? Hur ska Anders bli bättre?”

***

Det är mörkt i Vinslöv. Det är dags att ta farväl. Innan jag gör det och innan Anders tar sin bag med bollar och den 20 år gamla golfklubban och går hem till sin lägenhet frågar jag vad han tror att den nya filmen kommer att innehålla för scener från hans liv. ”Det blir nog lite grillscener även i nästa film. De filmade när jag grillade för en skolklass. Jag tror det kommer med i tvåan. Men jag vet ju inte vad de tar med till slut.”

Foto: Jens Eriksson