Framtidens tv är social, interaktiv och demokratisk. Tittaren blir deltagare. No more Mr Soffpotatis. Eller? I svenska pionjärprogrammet Du bestämmer var det regissören Alexander Moberg som hade sista ordet.

En upprymd produktionsledare steg in i en barrack på Valhallavägen. Nyheten som skulle läggas fram var av det grandiosa slaget. SVT Dramas ledningsgrupp hade fattat ett beslut. ”Vi ska göra interaktiv tv!” berättade han.

Reaktionen blev förvånansvärt dämpad. Medarbetarna satt som frågetecken. ”Han hade med sig en kassett”, berättar regissören Alexander Moberg. ”Vi fick se ett pilotavsnitt. Man skulle alltså engagera tittarna. De skulle inte bara sitta som soffpotatisar och svälja.”

Året var 1993 och det brasilianska tv-formatet Du bestämmer kom att bli ett stående inslag i lördagsunderhållningen Det kommer mera. Arne Hegerfors och Martin Timell var programledare, och de halvtimmeslånga novellfilmerna var Alexander Mobergs första produktioner.

Interaktionen bestod i att tittarna skulle ringa och rösta om vilka val de tyckte att rollfigurerna skulle göra. Dramat avbröts var femte minut, en fråga ställdes tittaren och en studiopanel diskuterade moraliska dilemman.

Femton år efter premiärvisningen sitter vi i en lägenhet i Hägersten. Det regnar och det är tisdag. Alexander Moberg drar för gardinerna. Från hyllplanen ovanför tv:n har han funnit en VHS med påskriften ”DU BEST. FADERN. 1:A MIX”. Han trycker på play och sätter sig barfota i soffan. När vinjetten sprids över tjugotvåtumsskärmen är det med en bakelittelefon som fond.

En förrymd fånge söker skydd hos sin son. Sonen låter pappan sova över, men snart har farsan smitit och snott med sig sprit och frukt. Gång efter annan fryses bilden för votering. Här träder programledarna in och leder debatten. En fängelsedirektör och en avhoppad Hells Angelsmedlem utvecklar sina åsikter. Grabben borde ringa polisen. Folket röstar, och de håller med. ”Faktum är att vi bara gjorde en kortfilm med inlagda stopp och två slut. Att göra massa film som inte skulle användas hade blivit för dyrt. Historien blev utformad så att vi kunde styra röstandet. Det var så välplogat att det aldrig slog fel. Mot slutet blev det mer komplicerat, och utfallet var aldrig givet.”

Telefonomröstningar var 1993 års hetaste tv-trend. I melodifestivalen samma år hade programledarna i Triple & Touch ordnat den första schlagerchocken genom att låta tittarna utse den vinnande melodin. Jurygrupper rasade att ”fel låt vann” (de föredrog Nick Borgen framför Arvingarna) och Bert Karlsson ska ha ringt fem gånger från SVT:s telefoner.

Tilltaget var en framgång och Du bestämmer följde i spåren. I Brasilien hade programmet visats utomhus på storbildsskärmar och blivit ett folknöje. Engagemanget visade sig vara stort även i Sverige. Programmet lockade två miljoner tittare varje lördag och låg ofta etta på tittartoppen.

Dramat var i sig inte vidare avancerat. Rollerna besattes medvetet med ansikten tv-publiken inte kände igen och penseldragen var breda, bakgrundmusiken överdriven och kasten sällsynt tvära. Just som tittarna har bestämt att sonen ska tilltvinga sig pappans pistol och kasta den i en gatubrunn kommer ett knarkargäng från fängelset för att spöa upp den förrymde. Tittaren känner omedelbar ånger. Alexander Moberg flinar. ”Iscensättningen är övertydlig. Det är fläskigt. Här kommer två huliganer med långt hår och jeansen instoppade i stövelskaftet. Men man ska komma ihåg att det var lördagsunderhållning. Och det skulle appellera på hela familjen. Även barn skulle hänga med och fatta och tycka.”

Den här gången handlar slutomröstningen om huruvida pappan ska mönstra på en båt till Polen eller överlämna sig till polisen. Valet visar sig vara mindre viktigt, då båda sluten är lyckliga. I ena fallet skickar han vykort från Jamaica och i det andra blir han villkorligt frigiven och besöker sin dotters barnkalas iförd vit kostym och slips.

Du bestämmer har förblivit ett undantag. Programmet gick i två säsonger, och fortsatte att sändas i dubbad version i bland annat Schweiz. Efter en bonussäsong under ledning av John Crispinsson ansåg SVT att formatet var utvattnat. En tänkbar utveckling krävde en teknik som då inte fanns.

Fjolvårens deltagardrama Sanningen om Marika var en återkomst för den interaktiva dramatelevisionen i SVT. 15 år efter förbrytarpappor på rymmen kunde tittarna hjälpa till att söka efter den försvunna Marika via tv, mobiler och datorer, men även på antikvariat eller i vattentorn. När hon till sist blev funnen var det mycket riktigt tittarna som agerade hjältar. Tv-serien tog hem en Emmy i Cannes, med motiveringen att detta var mediets framtid.

”I dag ska alla rösta i Idol och Robinson”, säger Alexander Moberg. ”Men det är en viss skillnad trots allt. Det här handlade om att ta ställning för en åsikt. Man lät folk lägga sin syn på problematiken. Tidigare satt man i gäng i soffan och pratade om det, eller på jobbet dagen därpå. Här kunde man direkt tycka till.”

Det finns även en politisk dimension i upplägget. I boken Deltagarkultur som gavs ut i höstas pläderar författarna från konstnärsgruppen Interacting arts för att ”fälla åskådandets paradigm och främja skapandet av deltagarkultur”. Tv-kanalernas roll som auteur borde bytas ut mot den som lekledare, och makten ska förflyttas till folket. Samma tankar som framfördes i barracken på Valhallavägen i början av 90-talet, även om SVT då inte var redo att att lämna kontrollrummet.

Du bestämmers naturliga efterföljare produceras istället i Sydamerika. Där har tv-bolag låtit sina såpoperor fabriceras med hjälp av tittarna, som via interaktionsboxar får tycka till om innehållet i serien. Åsikterna skickas vidare till manusskrivarna som sedan skräddarsyr handlingen efter tittarnas smak. ”Lite åt det hållet trodde jag att det skulle bli när vi drog igång”, säger Alexander Moberg. ”Att dramat skulle närma sig rollspelet, och att man skulle ta en mycket mer aktiv del i utgången. Jag trodde bara att det skulle komma mycket tidigare.”