Alla som någonsin läst kommentarstrådarna på Isabella Löwengrips skära blogg Blondinbella vet att hatet mot unga, blonda, feminina kvinnor är både massivt och folkligt. Alla initiativ till tjejstärkande högstadiekampanjer till trots – när en tonårstjej faktiskt blir lyssnad på samlas de ordningsbevarande trupperna.
Som tur är finns det motkrafter. Med den feministiska tonårskomedin Legally blonde gjorde sig manusförfattarna Kirsten Smith och Karen McCullah Lutz sig namn som de rosatonade karriäristernas förkämpar. De lät filmens blonda hjältinna Elle Woods göra högklackad succé på Harvard, och pedagogiskt exemplifiera att det faktiskt är möjligt att samtidigt vara smart, ambitiös och klädd i rosa.
Också manusduons nya The house bunny handlar om en blondin som måste hantera omvärldens förväntningar. Utvikningsbruden Shelley drömmer om ett mittuppslag, men kastas istället brevledes ut från Hugh Hefners mytomspunna potensprojekt The Playboy Mansion för att hon är för gammal – 27 motsvarar 59 i bunny years. Shelley, uppslagsrikt spelad av Anna Faris, är ett slags materialiserad manlig fantasi. Hon har lärt sig allt om vad män vill ha (korkade, flirtiga, ofarliga kvinnor som sminkar sig efter devisen “the eyes are the nipples of the face”) och är fast besluten att leva upp till deras förväntningar. Men vad som funkar perfekt i playboyhuset är inte alltid lika framgångsrikt utanför. Shelley tvingas övernatta både i bilsätet och häktet innan hon får flytta in i ett kvinnokollektiv. Sängplatsen är dock villkorad: hon måste undervisa de utstötta nördbrudarna i hur man blir populär och får killar att vilja ligga med en.
Shelley iscensätter en make over-process enligt traditionella genremallar, och exnördarna vinner de liknöjt fantasilösa killarnas uppmärksamhet genom att dels kasta glasögonen och dels låtsas vara korkade – killar gillar inte smarta tjejer. Elle Woods lyckades med att i bästa Blondinbellastil kombinera läppglans med karriärsambitioner. För nördarna i The house bunny utesluter det ena det andra.
Säkert slipper en tonårstjej mycket näthat om hon ikläder sig en småkorkad täckmantel för att överleva tonåren, håller tyst, bidar sin tid och sedan slår världen med häpnad med en juristexamen hon aldrig pratat om. Men lite sorgligt är det. Om Legally blonde var ett aktivistiskt upprop för en feminin feminism, är The house bunny snarare ett fnissigt men uppgivet konstaterande av den gångbara femininitetens snäva gränser.
