Chop shop är en film med etnografiska kvaliteter. Men medan antropologen Jean Rouch år 1946 tog kameran och flög till Niger för att dokumentera vardagen, nöjer sig regissören Ramin Bahrani med att ta med sig sitt team till New Yorks förbisedda utkanter. Resultatet är ett närgånget vibrerande porträtt av en gatstump och ger en vink om det tunnelseende som kännetecknar amerikansk film i gemen.
Ramin Bahranis filmer synliggör. Efter sin förra film, Man push cart, om en pakistansk gatuförsäljare på Manhattan, fick han höra av människor som sett filmen att de till slut fick syn på människor i sin egen vardag som de tidigare sett men aldrig lagt märke till. Nu är varken Man push cart eller Chop shop dokumentärer utan kan väl förenklat beskrivas som ett slags ny-neorealism. Chop shop ännu mer så: filmen handlar om Alejandro, en daglönare på väg in i tonåren. Han jobbar på en bilverkstad, kränger godis på tunnelbanan och säljer, precis som Ahmad i Man push cart, piratkopierade filmer.
Alejandro sparar ihop till en skåpbil så att han och storasystern kan starta eget, en ambulerande serveringsvagn. Skåpbilen är uttjänt och nedgången, men när Alejandro får höra att hälsovårdsmyndigheten aldrig kommer att godkänna den – den saknar fläktsystem, stekplattan är rostig – är han oförstående. “Hälsovårdsmyndigheten? Skulle dom visa sig här?”
