Louis Malles Zazie – flickan som gör vad som faller henne in från 1960 är inledningsvis en halsbrytande intressant film. Anarkotjejen Zazie springer runt i Paris och gör, ja,allt som faller henne in, och hon följs av en kamera som likaledes gör vad som faller den in. Roligt spontana närbilder, knäppa kameratrick och nouvelle vague-swischande panoreringar över gatorna. Om man kan karaktäriseradet där tidiga franska sextiotalets nya våg med någon slags charmant barnslig lekfullhet, kännetecknas Zazie av bokstavsbarnets aldrig-är-det-nog-mentalitet. Ingen lekfull idé är för dålig för att sätta i verket, inget upptåg känns pinsamt att genomföra. Vad läraren säger spelar ingen roll eftersom filmen följer skolgårdens och inte klassrummets regler. Och det är ju roligt i tio minuter, och i tjugo och trettio, men när det blir fyrtio och femtio och Zazie jump cut-springer ner för en trappa för vad som känns som åttonde gången blir man lätt lite trött på ungen och filmen.

Samma hyperaktivitet återkommer i Vive le tour, den dokumentärfilm om cykeltävlingen Tour de France som Malle gjorde två år senare. Emma Gray Munthe tycker att ”ingen har bättre fångat vad kraftprovet Tour de France verkligen handlar om”, och visst, filmen inleds med en närmast sociologisk ansats. I väntan på att få se den första cyklisten betonas publikens diversitet (nunnor!) och den kommersiella cirkus som kretsar kring loppet (reklambilar som paraderar längs färdvägen). Men så snart klungan dyker upp börjar ADHD-humorn formuleras, och precis som i Zazie har inget infall sorterats bort.

Om den knasiga gränslösheten på något sätt är kongenial i Zazie – en film som ändå handlar om en vild tjej – så passar det inte lika bra när det handlar om cyklister som trotsar mjölksyran under bergsetapperna. Det känns lite jobbigt påträngande med alla dessa urineringsmontage, drickapausmontage och publikmontage som ackompanjeras av yxigt vald musik (stråkar = sorgligt, franska dragspelet = etnocharmigt osv). Men det finns några lyckade scener. Främst när publiken knuffar på åkarna i uppförsbackar i bergen, trots att en motorcykelpolis åker runt med en skylt som kungör att man förstör tävlingen om man knuffar, och slutscenens skildring av kämpande cyklisters plågande ansikten med prispallen som en längtans hägring. Men några få fina bilder ändrar inte diagnosen. Det måste finnas massor av snyggare sätt att filma svettiga och färgglatt klädda män som rullar i bergsmiljö.

Vive le tour visas gratis på Zita i Stockholm ett tag till.