Det klagas ofta på att det pratas för mycket på bio. Det är självklart att sufflerande stolsgrannar kan störa, men lika ofta riktas irritationen mot filmens berättarröster. Det är ett manipulationsverktyg! Ett lättköpt knep som utnyttjas för att styra åskådarens intryck och avleda uppmärksamheten från visuell torftighet, heter det. Men hur kan något som låter så rätt vara fel?
”…and God help you if you use voice-over in your work, my friends. God help you”, avbryter manusgurun Robert McKee när Charlie Kaufman sölar ut sin undertext i världens mesta metafilm Adaptation. ”That’s flaccid, sloppy writing. Any idiot can write a voice-over narration to explain the thoughts of a character”, fortsätter McKee som kunde han höra Kaufmans tankar. Och Kaufman håller käft.
Lyllos mig, känner jag ofta, att få leva i en tid där filmen och litteraturen precis håller på att hända. Förhoppningsvis kommer det alltid att kännas så. Big bang 4-ever. Vi uppfinner regler för att skapa bättre konst, burkskratt, jumpcuts, dogme 95, affektiv kronologi, som vi sedan bryter mot för att skapa ännu bättre konst.
Men detta eviga återuppfinnande av hjulet verkar driva folk som Robert McKee att hålla fast vid fyrkantiga hjul. Och att berättarröst är fetförbjudet säger typ alla. ”Allt ska hända i bilderna, annars är det bara radio”, läxade min gamla filmlärare. Detta agg kan bero på att filmkonsten lider av ett slags ålderskomplex. Ställer man den bredvid skönlitteraturen så ser den svårt otrygg ut i sin unga ålder, håller nervöst på sina utmärkande drag. Alltså, en berättare hör till skönlitteraturen och inte till filmen.
I detta avelsprojekt där de två arterna hålls isär kan många nya kvaliteter förädlas. Filmen håller tassarna ifrån litteraturens berättarperspektiv (jagberättaren, den allvetande berättaren, registrerande och iakttagande berättaren) för att hittar sina egna grepp, som dimmiga flashbacks och subjektiv kamera. Men där filmen slutar tro att genpoolen kommer blaskas ur, där den står självsäker och käkar av alla konstformer, där finns nya röster att vinna, inre röster.
I filmerna Stranger than fiction, Fjärilen i glaskupan och just Adaptation sätter berättarrösterna ord på arbetet med ord. Att visa skrivande i bilder blir ofta platt, även i Barton Finks metaforiskt flagnande tapeter, och tenderar att tassa runt själva arbetandet, författandet.
I Den tunna röda linjen hör vi spridda tankar sippra genom soldathjälmarna. Poetiska, filosofiska röster om krig och ondska och poängen med allting. Tankar förhöjda till poesi över ett förvridet slagfält utgör samma kontrast som den tysta vinden genom gräsfältet och de gigantiska uråldriga träden mitt i krigszonen. Att soldaterna inte skriker ”vad fan gör vi här?” i linje med det mullrande och lika desperata kriget sätter fingret på en väsenskild skönhet, en möjlig godhet hos naturen och människan. Är allting krig i krig? Är träden krig, är tanken krig? ”This great evil. Where does it come from? How’d it steal into the world? What seed, what root did it grow from? Who’s doin’ this? Who’s killin’ us? Robbing us of life and light. Mockin’ us with the sight of what we might’ve known. Does our ruin benefit the earth? Does it help the grass to grow, the sun to shine? Is this darkness in you, too? Have you passed to this night?”
I Wild tigers I have known hör man den androgyna pojken Logan, som genom filmen prövar sin sexualitet, i filmens voice-over också pröva sin röst. ”Sometimes, I worry that I won´t have any good stories to tell my kids. Like, I won´t have any good stories about being a kid… that other people like, you know? It´ll just be boring. It´ll just be boring. It´ll just be boring. It´ll just be boring”, repeterar han på det lilla telefonsvararbandet, försöker stämma sig själv där i sin dagbokstext precis som i spegeln med läppstift och peruk. Till slut ringer Logan upp hunkpojken som han är hemligt förälskad i, och pratar med en nyfunnen röst, en kvinnas röst.
I Gummo bidrar berättarrösterna till skräpkänslan, till det decentraliserade bruset av olika röster. Regissören Harmony Korine skänkte ut kameror till höger och vänster, video, super-8, polaroidkameror. Bilderna skulle komma från alla håll. I den amerikanska litteraturskolan L=A=N=G=U=A=G=Es anda saknar Gummo ett centrum, berättarrösterna liknar found poems och sprawlar åt alla håll. En scrap book. Berättarrösten tillhör mer en stad och ett postapokalyptiskt tillstånd än en karaktär. En upphittad film. Man kan hitta trasiga kristallkronor bland tuggummipapper, det gör också tuggummipapper till ljus att hänga i taken. Det finns ingen hierarki över vilka röster som är viktigare. Här möter skönlitteraturens avantgarde filmens.
I Farväl Falkenberg är berättarrösten ett resultat av ett massivt prosamanus, en arbetsprocess som visade sig omöjlig att söka pengar på, men helt möjligt att skapa en originell mästarfilm utifrån. Här synliggörs den kreativa guldgruva som producenterna inte vågar gå ner i. ”Antingen visar man en färdig mall på en film, eller så skriver man en roman eller diktsamling”, tycks konsensus lyda.
”I have to go right home. I know how to finish the script now. It ends with Kaufman driving home after his lunch with Amelia, thinking he knows how to finish the script. Shit, that’s voice-over. McKee would not approve. How else can I show his thoughts? I don’t know. Oh, who cares what McKee says? It feels right”, tänker Kaufman mot slutet av Adaptation. Och visst kan berättarröster vara lata, men också gestalta lathet, och framför allt berätta de berättelser som bara kan berättas i det vilda gränslandet mellan bokhyllan och videon.
