Titta noga på den rosa sombreron. Varmare än så blir det inte i Margot at the wedding. Inte för att Noah Baumbachs förra film, den utmärkta The squid and the whale, var någon livsbejakande familjekomedi, åtminstone inte i vanlig mening, i glossy färgskala. Men den hade förutom neuroser också massa träffsäker dialog. Och där The squid and the whale var skarpsynt känns Margot at the wedding bara utstuderad: ta några relationshandikappade östkustsintellektuella, placera dem i en bohemisk villa vid atlantkusten och se hur de våndas! De här självupptagna östkustsintellektuella filmerna om självupptagna östkustsintellektuella författare börjar så smått tråka ut mig.
Margot at the wedding är ändå inte alls så dålig som andra velat göra gällande, och för oss som känner ett styng i sidan varje gång vi ser en tavla med gråtande barn är det svårt att vara helt likgiltig. Margot (hon med den rosa sombreron) är nämligen en dålig morsa, som konsekvent avvisar sin sons närhet och istället kastar psykoanalyser i ansiktet på honom. Det finns en scen i slutet av filmen (som innefattar boardingen av en långdistansbuss) som är extra jobbig. Och så är det Eli Roth som blir anklagad för ”tortyrporr”.
Ikväll ska jag se Maggie vaknar på balkongen istället.
Uppdatering svenska recensioner:
-Jeanette Gentele i Svd menar att filmen ”bara vrider sig runt, runt kring samma punkt” och att den inte tycks ha något egentligt ärende.
-Jan Aghed i SDS gillar skådespelarna men tycker att ”åtskilligt verkar gällt och forcerat från manusförfattaren och regissören Baumbachs sida”.
-Helena Lindblad i DN tycker att ”Baumbach är en strålande personinstruktör som lyckas klä av stjärnorna deras eventuella maner”.
Uppdatering Maggie vaknar på balkongen:
-Avgjort årets bästa svenska film så här långt. Mer om den någon annan gång.
