Är en aning förbluffad över mottagandet Iron man får i USA. Kanske har det att göra med att de (nästan uteslutande) manliga filmkritikerna läste serietidningen som barn? En boyish uppspelthet över filmens lite old school gadgetry och så möjligheten att identifiera sig med en superhjälte som är typ-medelålders-men-kvick-och-fortfarande-het-hos-brudarna? Inget fel med det i sådana fall, men det är trist när så många undviker att diskutera filmens moralisk-politiska perspektiv på huvudkaraktär, vapenindustri, militär, etc. Tony Stark som är cynisk vapenmiljärdär konstruerar ytterligare ett vapen för att rätta till de olyckor hans tidigare vapen ställt till med när de hamnat i fel (= inte den amerikanska militärens) händer? Stark menar att han behöver sin missilutrustade järndräkt för att skydda de goda mot de onda. Alltså, precis så som vapenlobbyister brukar argumentera. Och sen var det inte mer med den saken.

Eller kvinnornas roll i spektaklet. Joe Morgenstern skriver om Tony Starks assistent Pepper Potts att ”she’s played with elegance and warmth by Gwyneth Paltrow. Despite her Bond-girl moniker, Pepper is a woman of substance equal to her style, and she stands by both sides of her man.” Då är David Denby mer rätt ute: ”Gwyneth Paltrow, widening her eyes and palpitating, can’t do much with an antique role as Stark’s girl Friday, who loves him but can’t say so”. Annars förbigås hon och de andra kvinnorna (flygvärdinnor och en Vanity Fair-reporter som anser Stark vara moraliskt förkastlig och – såklart – dösexig på samma gång) nästan med tystnad, vilket är rimligt såtillvida att de fungerar som utfyllnad i filmen, något som å andra sidan gott kunde påpekas.

Vintage kvinnoporträtt och huvudkaraktärens moraliska kovändning/åtvervändsgränd åsido – det största problemet med Iron man är ändå att det är två märkligt monotona timmar som hela tiden känns som en förhandstitt, som en lång upptakt till uppföljaren. Och när det kommer till förhandstitt konkurrerar Iron man med sin egen trailer som på bara två minuter lyckas komprimera intrig och explosioner, och ändå får med allt som är bra med filmen: typ tre Robert Downey Jr-vitsigheter.

Uppdatering Sverige:
–Johan Croneman har liknande invändningar i DN.
–Michael Tapper i Sydsvenskan är mer positiv och menar att Iron man förkroppsligar ”den amerikanska kluvenheten inför sin egen stormaktsdröm”.