Sean Penn porträtterar i sin senaste film Into the wild den unge Alexander Supertramp som utled på konsumism och akademisk prestationskultur ensam beger sig ut i Alaskas vildmark. I Penns gestaltning blir flykten från civilisationen flykten från det mänskliga; den ensamma människans möte med slumrande bergsryggar och frustande vattendrag. Vildheten som det civiliserades antimateria är storslagna vyer och en kamp för överlevnad, ett yttre scenario som aldrig tillåts tränga in i – eller ut ur – den mänskliga varelsen.
Penn förstår flykten till vildmarken som ett avlägsnande från mellanmänskliga relationer, inte enbart det senare som en konsekvens av det förra. Filmens huvudtema är möjligen just huvudkaraktärens insikt om gemenskap som det allt överordnade värdet: från att tidigare i berättelsen ha deklamerat att lycka är så mycket annat än mellanmänskliga relationer, avslutas filmen i den ensamme, svältande unge mannens alltför sena insikt om att den sanna glädjen är den som delas.
Penn bygger därmed vidare på den civiliserade tankekonstruktion vars förståelse av gemenskap är det kollektiva samhällets blodlösa strukturer, som ser havererade familjerelationer inte som en konsekvens av en civiliserad ordning utan som framtvingade av de mörka sidorna hos en vagt definierad mänsklig natur.
För Penn utgör omgivningen skenbart endast en plafond till dialogen, och betraktas som form separerad från den mänskliga interaktionens substans. Växelspelet mellan människan och hennes icke-mänskliga omgivning, den civiliserade myten om människans oberoende av fysisk kontext, civilisationens separation av människan från hennes egna begär – dessa ur ett civilisationskritiskt perspektiv centrala teman behandlas aldrig. Ett skäl till att Penns film i stora stycken blir ointressant är att han förstår civilisationen som en extern kraft, separerad från den människa som impregneras av den. Enkelriktad kamp mot en yttre fiende är som bäst dramaturgiskt tacksam, men inte trovärdig.
Kulturen är full av gestaltningar av den inommänskliga kampen mellan vilt och tamt.
Odysséens sirener, varelser mellan djur och kvinna, förför genom sång, genom det kall från människa till annan som kringgår intellektets gränser, genom kropp som talar till kropp. Deras rop är vargens sång och vråkens, det är tofsvipans och uvens rop. Odysseus fjättrande av sig själv för att undkomma det vilda som frestar utom och inom är civilisationens krampaktiga konstruktion av – och separation från – naturen. Endast genom kulturens fysiska tuktelse kan han fullt ut förbli människa.
Denna kamp förs inte i Into the wild – den behöver inte föras. Den mänskliga naturen har smidigt sammanfogats med människans civiliserade vara, och det vilda blir därmed något att omge sig med snarare än något att utforska i sig själv. Den civiliserade individens psykologiska konstitution postuleras, och flykten till vildmarken reduceras till ett smidigt byte av scenografi. Istället för hennes längtan efter att konfronteras med det inom sig som är verkligt mänskligt, gestaltas människans flykt från kulturen som hennes försök att undkomma sin egen mänsklighet.
I Grizzly man – Werner Herzogs dokumentära film om filmaren och aktivisten Timothy Treadwell som levde helt nära björnar i tretton somrar innan han slutligen dödades och åts av en av dem – blir civilisationens individpsykologiska konsekvenser desto mer uppenbara, även om detta inte tycks vara filmskaparens avsikt. Parallellt med Herzogs försök att konstruera idén om Treadwell som förkroppsligandet av ett avståndstagande från civilisationen, framträder ur bildmaterialet en alltmer karikerad bild av den civiliserade psykologin. Istället för att låta sig genomträngas av det vilda och tillåta dess återklang i sin egen varelse, bedriver Treadwell under sin vistelse i Alaskas vildmark en utstuderad kultivering av mänsklighet. Treadwell blir till som människa inför kamerans yttre blick, och tycks konstruera sitt eget jag relativt denna teknologiska fixpunkt. I motsats till sin egen – och Herzogs – ambitiösa mytologisering kring motsatsen, möter han sin icke-mänskliga omgivning på ett sätt som i stora delar är kongruent med den civiliserade konstruktionen av det vilda. För att kunna vistas i vildmarken säger han sig vara nödgad att »förvandlas till ett vilt djur«. Men Treadwells – och Herzogs – vildhet är den inomkulturella vildheten, det är den vildhet som medvetet betraktar sig själv, den vildhet som juxtapositionerar sig med en skarp klippbrant och med vindpinad panna kisar mot solen.
Denna vildhet är det djur som ser ut som en tiger, men som inte längre är det; det djur som har förvandlats till sin egen representation, en symbol för sig själv. Tigern är inte dofter och djungel och jakt och svalkan under träden, tigern är tänder och ränder och päls. Offren för Odysséens förföriska Kirke förvandlas till vilddjur men fromma sådana: offren för sexualitetens lockelse kan ändå inte helt frigöra sig från kulturens tamhet. De blir till de vilddjur som det civiliserade samhället förmår hysa: liknöjda, blodlösa, fjättrade. Det är denna sorts vildhet vi möter i Into the wild och Grizzly man.
Ett av de mer intressanta ögonblicken i Into the wild kommer i en klippintensiv sekvens där huvudkaraktären ensam sitter och äter ett äpple, varvid han oanmält börjar flörta med kameran. Detta medvetandegörande av kamerans närvaro skulle kunna antyda den internalisering av den yttre blicken som hela tiden är så smärtsamt närvarande i Grizzly man. Hur längtan till det vilda är en längtan som uppstår djupt i den mänskliga varelsen, men hur det civiliserade jaget omöjliggör denna strävan efter vildhet genom att, även placerad i en icke-tam omgivning ägnar sig åt tankens tämjning. Into the wild är, liksom Grizzly man, full av referenser till Thoreau och andra författare i hans efterföljd. Bristen på egen erfarenhet av att ana nyanser och djup inom sig som inte ryms inom den civiliserade tillvaron nödvändiggör ett intellektuellt kringbygge av referenser. På få ställen i filmerna genljuder ekot av en personlig erfarenhet av sorg över de nyanser av den mänsklighet som gått förlorad eller över dräneringen av mellanmänsklig gemenskap, av ljudet av de egna hjärtslagen och doften av ångande snö, av en omgivning som är sitt eget syfte – av det vilda inuti och utanför. Den sinnliga erfarenheten av det vilda förmedlas i det filmiska berättandet genom litterär referens eller effektsökande musikillustrerad panorering av rockvideokaraktär.
Ingenstans anas ett igenkännande – varken Herzog eller Penn tycks ha mött sig själva i en klippskreva, skrikit bottenlöst under stjärnhimlen eller utforskat sina händer i möte med skälvande ljungrev.
Det de två filmerna har gemensamt är en oreflekterad patologisering av avståndstagandet från civilisationen. Vad orsakar det: sjukligt hög moral, en olycklig barndom, rädslor, övermod, galenskap? Vad som helst utom en djupt mänsklig reaktion mot en allt uppslukande mekanisering av tillvaron. Uppenbart är att den människa som väljer att lämna den civiliserade flocken med nödvändighet måste dö. Det är svårt att inte göra kopplingen till den filmiska tradition som avrättat varje kvinna som vägrat inordna sig i en konventionell kvinnlighet.
Men vad är det som dödar dem? Vad inom dem är det som dör? Vad inom dem var redan dött? Grizzly man slutar i Herzogs krassa konstaterande att han i björnen – där Treadwell ville se frändskap – enbart förmår se naturens likgiltighet och det vilda djurets stumma intresse för mat. Varje aning om komplexitet avfärdas som antropocentrisk projektion: djuret är den väsensskilda automaten, det mekaniskt näringssökande, den hänsynslösa naturen. Det finns något självbelåtet i hur Herzog och Penn skildrar sina respektive karaktärers förtvivlan över naturens uppvisande av sitt »sanna« ansikte: ingen av dem förmår acceptera vad de upplever som död utan mening. Den civiliserade mytologins död är den Disney-ekologiska; en ond naturlig kraft som kan bekämpas enbart genom mänsklig administration, och det är i kontexten av denna mytbildning som Treadwell och Supertramp skyggar inför tagandet av liv.
Supertramp anar i vildmarken »närvaron av något som inte vill människan väl«. Vilken aspekt av människan är det som finner sig hotad? Naturens fientliga egenmäktighet som antipod till civilisationens mänskligt skapade miljöer, dess fullständigt tämjda omgivningar; dess skenbara mildhet. Civilisationens död är så mycket mer barbarisk just i sitt förnekande av sig själv – det djupt rörande i den naturliga döden består i att den omöjligt kan mekaniseras, utan tillåts framstå som en tragedi. Den civiliserade döden är en icke-död: hanterlig, plastförpackad och tystlåten.
Det sägs om och om igen, uttalat i Grizzly man och med all önskvärd dramaturgisk tydlighet i Into the wild: att lämna civilisationen är att otillåtligt överträda en gräns som aldrig bör överträdas, att på ett otillbörligt vis ifrågasätta sin mänskliga tillhörighet. Storstadens rutnätstillvaro med den sedan länge kvävda vildheten koögt blickandes på en från bakom sitt galler, eller den hänsynslösa vildmarkens plågsamma död i villfarelse, ensamhet och svält: något tredje alternativ ges inte.
Thoreau har skrivit: »Ge mig en vildhet vars blick ingen civilisation kan uthärda!«. En sådan vildhet är frånvarande i både Penns och Herzogs verk.
I sin strävan att tjäna pengar inför resan till vildmarken tar Alexander Supertramp anställning på ett jordbruk, och ägnar dagarna åt att omvandla landet till landskap. Han tycks trivas med detta arbete: »I feel great!« Det är denna uppodling av världen som utgör jordmån för berättelser som Penns och Herzogs – tragedier om människor som ifrågasätter människans plats i kosmos, förmedlade med milt beklagande. Och det är genom berättelser som dessa som civilisationen fortsätter sin kultivering av det mentala landskapet. Kulturens tankeströmningar som välordnade fåror, gödslade med skrönor om vad som drabbar den som lämnar hägnet.
En mänsklighet vars förståelse av det vilda är storslagen utsikt och en för tidig död, är en mänsklighet som på sin asfalterade väg mot framsteget lämnat en stor del av sin mänsklighet bakom sig.
