Någon gör en film, men vad händer sen? Efter att filmen gått sina månader, veckor eller dagar på biografen blir det kanske dvd, kanske tv-repriser, kanske xvid-releaser. Och så hamnar filmen i ett arkiv. När det gäller rörlig bild är det främst två organiserade arkiv som finns att gräva i. Svenska filminstitutets filmarkiv arkiverar lång- och kortfilm, och Statens ljud- och bildarkiv (SLBA) arkiverar tv (inklusive tv-visade filmer). Utöver dessa arkiv startade SFI för ett par år sedan ett arkiv för ”icke fiktiv film av kulturhistoriskt värde, såsom hembygdsfilmer, industrifilmer, folkrörelsefilmer, kortfilmer och undervisningsfilmer” i Grängesberg, och så har SVT ett stort arkiv med egna produktioner och en del inköpt material.
Kärnfrågan är vad som egentligen är arkivets uppgift – bevara eller förmedla? Hur ska man göra det möjligt för filmintresserade att se den där trettiotalsfilmen utan att den går sönder när varje visning av en skör 35mm-film skyndar på förstörelseprocessen? En del gamla filmer är till och med så känsliga att de inte tål visning alls – om de skulle köras i projektorn skulle de trasas sönder. I flm nummer ett intervjuade Jacob Pelle Snickars, forskningschef på SLBA, som vill tillgängliggöra genom att digitalisera. En mpeg går som bekant inte sönder av att spelas. Å andra sidan är de komprimerade filer som SLBA har i sitt arkiv ganska pixliga – du får ingen stor skönhetsupplevelse i deras videobås på Karlavägen i Stockholm, men du får i alla fall se filmen. SFI satsar istället mycket på restaurering av filmkopior. Gamla repiga rullar snyggas till och återlanseras på Cinemateket eller på dvd.
Så har det sett ut, men under våren har ordningen varit omdiskuterad. Filmprofessorerna Jan Olsson och Astrid Söderberg Widding föreslog i en debattartikel för någon månad sedan att arkiven hos SFI, SLBA och SVT skulle slås ihop till ett nationellt superarkiv med en tydlig forskningsinriktning och som inte gör förlegade uppdelningar mellan olika medieformer. För vad är tv idag? Vad är en tidning? Men det blev inte som de ville. Istället beslutade regeringen att SLBA ska slås samman med Kungliga biblioteket. Fast Thomas Götselius ser det nya arkivet som just ett slags nationellt superarkiv – i DN beskriver han det som ”en ny sorts institution bortom biblioteket och ljud och bild-arkivet: det digitaliserade nationella mediearkivet”. Och ett digitaliserat arkiv är något annat än ett analogt arkiv. Där det analoga filmarkivets huvuduppgift är bevarande, är det digitala filmarkivets huvudsyssla överföring. Eller uppladdning, nedladdning, (pirat)kopiering eller vad man nu vill kalla det. För som Götselius påpekar, och som Copyriot spinner vidare på, ”när ett ’lån’ innebär att man kopierar verket – och det gör man oundvikligen i en digital miljö – är varje låntagare en potentiell bokpirat”. Att han sedan menar att faktumet att fildelningen nu blivit en angelägenhet även för skriftkulturen äntligen skänker den en möjlighet till eftertanke och teoretisering är, som Kamferdroppar påpekar, lätt att tolka som litterär arrogans: ”inte kan man väl överlåta eftertänkandet åt de som rör sig inom andra mediala sfärer än den litterära, eller?”
Debatten om de nationella audiovisuella arkiven lär fortsätta. Under tiden växer katalogerna hos Pirate bay och Youtube lite till.
