En varg jagar en kanin som verkar vilja bli jagad och bara lurar vargen som ändå inte verkar vilja äta kaninen utan bara dansas, kelas och kittlas. Det är Vänta bara!.
FLM vill ha sex och jag, allmänt känd för att kunna behandla vilket tema som helst på akademisk sexlingo, funderar igenom vad jag över huvud taget kan om film och kommer fram till att jag ska skriva om tecknat från Sovjet. Jag ska skriva om Vänta bara!. Arton avsnitt om hur en antropomorfisk varg jagar en antropomorfisk kanin för att (köttätare-jagar-gnagare-normativiteten kickar in) äta honom. Ska man prata i termer av queert läckage är det här mer ett queert sprut i åskådarens ansikte. Bakgrundsmusik bestående av romantiska schlagers, omfamningar, försök till försoning, balkongscen, tango.
Nej, vi börjar om från hur Vänta bara! är menad att ses, första gången man ser den. Man är barn och det här är första avsnittet av 18 som handlar om en ond stor varg som jagar en liten söt kanin. Och jag var barn och jag kände igen namnen på regissören, manusförfattarna, animatörerna, jag kände igen de färgglada bokstäverna i titlarna och jag visste att jag var garanterad tio minuter skratt. Jag visste att Vargen skulle vara nära att fånga Kaninen åtskilliga gånger under de kommande minuterna, men varje gång skulle Kaninen komma undan i sista minuten och Vargen skulle skaka knytnäven och skrika »Kaninen, vänta bara!«. »Vänta bara!«, som i titeln. Som liten sovjetbo förväntades man älska Vänta bara! över all annan tecknad film.
Som större? Jag vet inte riktigt vad den vuxna attityden till Vänta bara! förväntades vara, jag hann aldrig dit själv. Jag minns förakt, jämförelsen med Tom & Jerry sedd hos någon bekant som hade video, slentrianmässigt antagande om att allt sovjetproducerat som liknar någonting utländskt måste vara en kopia. Jag minns kommentarer om att hela serien handlar om att skratta åt någon som gör sig illa. Och samtidigt finns ett av de bästa uttalandena om yrkeskonstnärskap jag någonsin sett, fritt citerat från en rysk illustratörs blogg: »man är ingen riktig konstnär förrns man har målat Vargen från Vänta bara! på väggen i en ölstuga«. Vargenmural i en kiosk är en mycket välbekant bild, serien hade en fast plats i den sovjetkulturella ryska folksjälen. Serien älskar den sovjetryska folksjälen tillbaka med sin rika referensflora.
Jag ser om den med ett anteckningsblock och bilden som framträder är mycket mer komplicerad än hungrig- varg- jagar- kanin (den enda fantasin Vargen har om Kaninen som mat avklaras innan första minuten av första avsnittet är över), bilden är mer komplicerad än den enkla sexuella parallellen. Det handlar inte om att Vargen vill antasta den försvarslöse Kaninen, det handlar om tango.
I första avsnittet får vi bevittna relationens begynnelse. Vargen (råbarkad, klädd i skrikiga kläder) sparkar ned en papperskorg, tänder en cigg och niger hånfullt mot polisen. Plötsligt släcks glöden i hans cigarett och när han tittar upp ser han Kaninen (liten, nätt, propert klädd) som vattnar balkongblommorna. Det förändrar Vargens liv i grunden, för alltid; serien har en början men inget egentligt slut. Från och med denna stund är Kaninens och Vargens öden länkade i ett allt mer invecklat spel.
I de första avsnitten finns det fortfarande spår av köttätare-jagar-gnagare. Även om Vargen aldrig fantiserar om Kaninen som mat efter deras allra första möte gapar han glupskt ibland, men bara efter att ha hållit i Kaninen ett tag, kelat, kittlat. Första gången de dansar tango, på en liten scen i en park i avsnitt två, är det Vargen som för och Kaninen kämpar för att komma undan. Under seriens gång ändras relationen och nästa tango speglar ett förhållande som ingen »Tango Maureen« i världen har varit i närheten av. Tango på is, tango där föraren och förd ständigt byter plats, tango där Kaninen ser rädd ut men inte gör något försök till att rymma. Tango som slutar med att Vargen faller genom isen medan Kaninen hoppar ut i sista ögonblicket.
Först efter några avsnitt börjar man märka mönster, personligheterna utmejslas och relationen blir allt mer intressant. Vargen söker nästan aldrig upp Kaninen, det verkar snarare vara så att Vargen försöker leva ett eget liv. Men vad han än gör och vart han än går dyker Kaninen upp och Vargen kan inte låta bli honom ända sedan första gången vid balkongen. Kaninen verkar inte bara ha accepterat sitt öde som objekt för Vargens besatthet, utan även få ut en viss njutning av sin situation. Från att vilja komma undan och lyckas, av en slump eller genom hjälp från någon utomstående, har Kaninen blivit en aktör i situationen. Istället för att rymma så fort möjligheten ges stannar Kaninen i närheten av Vargen för att om och om igen låta sig bli fångad och sedan komma undan och skratta åt Vargen från precis utanför dennes räckhåll. Kaninen har med seriens gång blivit en äkta jäkla tease. Han koketterar, han visar upp sig, han låter sig jagas för att sedan spela oskyldig när Vargen får betala dyrt.
För ingenting är någonsin Kaninens fel. Hur mycket han än provocerar Vargen kommer han helskinnad undan. Tittaren förväntas sympatisera med honom trots att Vargen är huvudpersonen och Kaninen skrattar åt honom när han skadar sig. De andra figurerna i serien hjälper Kaninen trots att han ofta utsätter Vargen för grymma prövningar istället för att bara försvinna från platsen eller med lagliga medel få bort Vargen från sitt liv. För det finns ett polisväsende i filmerna och Vargen är rädd för det, Vargen är dömd på förhand. Kaninen får aldrig ta konsekvenserna av sina handlingar, förutom när leken har gått för långt och Kaninen får rädda Vargen från en lejonbur där han själv låste in Vargen någon minut tidigare. Vargen faller alltid genom isen i deras tango, och Kaninen kommer alltid undan.
Som vuxen kan jag inte se serien som enbart slapstickhumor, även om den är mycket vältajmad och uppfinningsrik, inte heller som enkel sexualmetafor à la Rödluvan. Här finns vändningar och maktspel som helt går över målgruppens huvuden och sannolikt även skaparnas. Här finns passion och tragik som gör de mest uppenbara tolkningarna banala och ointressanta. När man ser Vargen uppklädd i finkostym, med en rosbukett och en flaska cider på väg hem till Kaninen bryr man sig inte längre om att det här är så uppenbart homoerotiskt att det inte ens längre är intressant att söka tecken. Man känner bara ödet vila tungt på huvudpersonernas axlar, för man vet att hur de än försöker kommer de aldrig att kunna leva med varandra. Eller utan varandra heller, för den delen.
Denna tårta av drama, popkulturella referenser och äkta sovjetisk vardag kan hittas på Youtube om du söker på »Nu, pogodi!«.
