Om sommaren, när cirkusarna kommit till Gärdet, kan man se kameler och elefanter beta här i soluppgången. Är man ett barn kan man rycka upp gräs och låta dem äta ur ens händer. Det är innan löparna och filtarna och hundarna och fotbollarna och luftballongerna och de andra djuren tagit över fälten och luften. Och det är vackert. Men ibland hjälper det inte med elefanter och kameler. Man behöver mer. Och längre. Och något helt annat.
Om hösten är Gärdet lera, om vintern är Gärdet is. Men om våren, då driver ofta moln av måsar över Gärdet. De stiger och sjunker och stiger igen. Är man på väg till Cinemateket kan det hända att man hamnar mitt i ett sånt moln. Blir stående där, omgiven av skär himmel och vita vingar. Och det kan bli en bra bild. Men man behöver mer. Och längre. Och något helt, helt annat.
Jag är baserad på autentiskt material. Jag är alltid baserad på autentiskt material, och jag upplever det som konstnärligt begränsande. Genom hela min produktion av nätter, år, minuter och andra slags tid har vissa teman återkommit. Som det där håret – mjukt, mousy, hennes och snott om mina fingrar. Som äpplet vi skickar mellan oss, och blodspåret i dess fruktkött. Som stjärnorna över Gärdet, och hur vi går under dem. Hur vi går genom leran och isen och elefanterna, utan att kunna behärska våra tendenser till överspel.
Hade jag fått välja, hade jag grundat mitt liv på något annat än verkliga händelser. Som förgrund hade jag valt ett spotskt och stilbildande flickansikte som samspelar med stadslandskapet. Det skulle utmana mitt seende. Det skulle suggerera en närvaro. Det skulle ställa angelägna frågor om vilken värld det egentligen är vi vill leva i. Vara ett öde jag inte kan undkomma. Nu eller ingen, du eller aldrig.
But her friend is nowhere to be seen / Now she walks through her sunken dream / To the seat with the clearest view / And she’s hooked to the silver screen. När jag varit mycket olycklig, har det hänt att jag dagligen gått på tre eller fyra visningar. Det är inte att leva i verkligheten, och det är definitivt inte en fungerande bildlösning. Men det är något helt, helt annat. Och längre. Och mer. Hej, en biljett till den halv tre och en till den halv fem.
Och vagnen stannar i Zonen. We are home! Och det är dis, men gräset är grönare och högre än Gärdets, rosten rödare, himlen vitare. Våren tiger och sommaren snöar. Han som kallas författaren säger att vi skriver för att vi lider, för att vi tvivlar, för att vi ständigt måste visa för oss själva och andra att vi är värda något. Jag vill inte bevisa att jag är värd något. Jag vill bara sitta i mitten av sjätte raden, eller femte, eller fjärde, och se. Jag ska se, och jag ska slippa synas. Hej, en till sjuan och en till nian.
Han som kallas författaren säger att vi drömmer om något, och får något annat. Det är nog mig, eller någon jag kan bli, som jag letar efter här. Eller det där ansiktet vars minsta skiftningar gör repliker och gester överflödiga. Eller ett rum, där allt blir som det borde ha blivit. Vi håller varandra tills bara skeletten återstår. Det är vad jag drömmer om, och det är vad jag inte kan få. Jag är inget gammabarn, och glaset glider aldrig över bordet.
Men får något annat. Går ut härifrån och hem över Gärdet fast besluten att inte medverka i fler erotiska relationsdraman på låg budget. Bearbeta materialet till the saddening bore för elfte gången. Jag ska jobba med reduktion och förenkling på det formella planet. Fyra dimensioner är för många för mig. Två räcker fint. Går ut härifrån, fast besluten att bli min första egentliga färgfilm.
