Jag ser filmen i Köpenhamn. Min franska är långt ifrån flytande och filmen är översatt till danska. Men på något mirakulöst sätt förstår jag varenda ord. Den går rakt in i mitt iransksvenska hjärta, drabbar mig med full kraft – all min längtan och rotlöshet, allt mitt iranska vemod manifesteras i den här tecknade svart-vita filmen.

Historien är densamma som i serieböckerna. Den om lilla Marjane som växer upp i ett iranskt överklasshem, under revolution och krig i landet. Marjanes favoritsläktingar är den revolutionära farbrorn som gör svanar av bröd och den ärliga mormodern som luktar jasminblommor och piprök. På nätterna har hon samtal med Gud, som är misstänkt lik Karl Marx. Men när Marjane ännu en gång har tjafsat med sina lärare i skolan bestämmer hennes föräldrar sig för att skicka henne till Österrike. Det post-revolutionära Iran är inget säkert ställe för nyfikna flickor. I Wien blir Marjane tonåring, skaffar vänner och förälskar sig. Som iranier i 80-talets Österrike är hon annorlunda, och drar således till sig andra normbrytare. Punkare, bögar, haschpundare. Alla som delar ett utanförskap blir hennes vänner i det nya landet. Men de kan inte förstå vad det betyder att inte få se sin familj. Att ständigt oroa sig för att de ska ha dött i en bombräd eller en polisrazzia. Till slut blir hon ensam i det nya landet, och efter att ha blivit dumpad av ännu en käresta hamnar hon på gatan, där hon lever av soptunnor och sover på bänkar.

Satrapi sätter fingret rakt på min ömma punkt – och trycker till. Filmens Marjane plågas, precis som jag, av sitt dåliga samvete. Varför blev just jag den som lämnade landet och sattes i säkerhet? Varför slapp just jag tjutande sirener, fallande bomber, nattliga attacker, rädsla, förstörelse och död? Marjane promenerar på Wiens gator och mår dåligt, trots att hon ska föreställa den fria, den med alla möjligheter, den som klarade sig. Jag tänker att kanske alla utvandare känner den här skulden. Skulden över att vara den utvalda, den som räddats till frihet – och vad är det för speciellt med mig? Skulden kan bli vår undergång eller vår drivkraft för att lyckas – tankar som: ”jag får inte kasta bort mitt liv, då hade jag lika gärna kunnat dö i hemlandet” driver oss till att vara bättre än bäst. För Marjane blir skulden närapå hennes död.

Efter att ha räddats till livet köper hon en enkel biljett tillbaka till Teheran. Längtan efter familj och sammanhang blir för stark och den europeiska friheten har blivit ett fängelse. Hemma i Iran kommer frågorna och fördomarna – hur var det i väst? Vad gjorde du? Har du dansat? Legat med killar? Marjane drar sig mer och mer tillbaka, sitter framför tv:n, går inte ut. Hon uppsöker en psykiater som påstår att hon fått en nervös depression, en som bara kan botas med starka tabletter. Ett misslyckat självmordsförsök, och en konversation med Gud senare, står Marjane i duschen, sjunger ”Eye of the tiger” och är fast besluten att ta sig i kragen och göra något vettigt av sitt liv.

Flera gånger under filmens gång får jag tårar i ögonen. Den drabbar mig på så många plan. Det dåliga samvete jag känner gentemot mitt eget kött och blod som fått utstå krig, död och förstörelse. Rotlösheten i att vara både-och och varken-eller. Ilskan över fördomarna, skammen över att ljuga om sitt ursprung för att slippa bli utsatt för förnedrande frågor. Kampen med identiteten, som i Marjanes och mitt fall leder till att vi med stolthet svarar ”Iran” när någon frågar varifrån vi kommer. Men så märker jag att den danska skollärarinnan i stolen bredvid mig också gråter.

Satrapis speciella tecknarstil, de svart-vita, lite naiva bilder som för tankarna till rysk konstruktivism och sovjetiska propagandabilder har blivit hennes signum. Själv kallar hon sin stil för stiliserad realism och säger sig vara inspirerad av italiensk neo-realism och tysk expressionism, två stilar som vid en första anblick kan tyckas väldigt olika. Men ser man närmare på de båda så har de flera beröringspunkter. Båda stilarna utvecklades efter de stora världskrigen – den tyska expressionismen kom till efter första och den italienska neo-realismen efter andra världskriget. Tyskarna hade, efter första världskriget, inte råd att filma utomhus och i verkliga miljöer, och tvingades därför in i studios. I Italien, efter andra världskriget, skedde det rakt motsatta. Italienarna filmade ute på gatan, i den verkliga verkligheten och de använde okända skådespelare, eftersom de varken hade inte råd med studior eller kända ansikten. Satrapi jämför sig själv med dessa båda efterkrigsstilar och i en intervju kallar hon sig själv en ”efterkrigsmänniska”.

När filmen i våras premiärvisades i Cannes talades det om att Iran hade lämnat in en protest till den franska regeringen. Ett tämligen överdrivet rykte. Själv vågar Satrapi inte resa tillbaka till Iran, rykten säger att hon står på landets listan över exiliranier som kritiserat regimen. Inte för att det på något sätt är filmens egentliga syfte. Persepolis är en humanistisk och humoristisk film om en flicka som växer upp under ett blodigt krig. Det kunde varit i vilket land som helst, när som helst.

Det svart-vita berättandet bidrar till filmens universalitet och överbryggar kulturella klyftor, vilket gör identifikationen bredare – även den blonda danskan bredvid mig kan känna igen sig. Och mitt under filmen, kommer jag på mig själv med att tänka på Anne Franks dagbok. Hon som blivit en europeisk hjälte och symbol för krigets terror. Kanske kan Marjane bli för oss utvandrarbarn just det som hon i filmen drömmer om – en framtidens profet.