fbpx
Kommentar & debatt Sanjin Pejković, 3 juni 2020

Kommer historien att sluta upprepa sig själv?

Radio Raheem i Do the right thing (1989).

Några dagar efter att George Floyd kvävdes till döds av polisen gjorde Spike Lee en kortfilm som blandar fiktion och verklighet. Sanjin Pejković skriver om en filmskapare som påminner om att vi har sett bilderna förut.

Bara dagar efter George Floyds död Spike Lee släpptte en kortfilm vid namn 3 brothers. Filmen klipper mellan scener från Do the right thing, där Radio Raheem dödas av polisen, och dokumentära bilder från Eric Garners och George Floyds liknande öden. Det är en enkel men brutal film som klockar in på knappt två minuter och öppnar med en enkel fråga på en svart skärm: ”Will history stop repeating itself?”

Lee har under de tre senaste decennierna kunnat peka på talande samband mellan sina egna filmer och den verklighet som existerar för afroamerikaner i dagens USA. Korsklippningen till Do the right thing påminner om det gränsöverskridande möte som ibland kan uppstå mellan fiktion och verklighet. Filmkonstens sociala sammanhang bör inte ignoreras och Spike Lees filmer har alltid varit rotade i tanken att vilja förändra. Samhället, attityderna, kulturen.

Det är inte första gången som Lee blandar fiktion och verklighet. Filmen om Malcolm X, som bygger på den afroamerikanske aktivistens självbiografi, börjar exempelvis med autentiskt material som visar Rodney Kings misshandel. King stoppades av polisen i Los Angeles och misshandlades svårt mitt på en gata. Någon filmade övergreppet och videon ledde till stora protester i USA i allmänhet och Los Angeles i synnerhet. Bilderna i början på Malcolm X blir därför ett sätt att kommentera samtiden och det förflutna samtidigt.

Även i filmen Bamboozled använder Lee arkivbilder av blackfacefenomenet i amerikansk film för att påminna människor om att representationer av svarta bär på en svår historia. I slutet av Bamboozled visas ett montage av filmklipp där svarta karaktärer skildras med stereotyp blick. Bamboozled riktar svidande kritik mot hur Hollywood och amerikanska medier använt afroamerikaner för projiceringar av egna rasistiska föreställningar i Jim Crow-andan. Filmcitaten i Bamboozled fungerar på flera sätt. Vissa används rent didaktiskt, för att exempelvis informera om att svarta sitcoms ofta har paralleller till en rasistisk tradition. Andra utdrag har inte ett lika tydligt budskap, som exempelvis klipp från OJ Simpsons rättegång, som har ett dokumentärt värde och vittnar om landets svartvita splittring inför fallet.

I BlacKkKlansman är blandningen ännu mer komplex. Filmen bygger på en sann händelse och skildrar två poliser – en judisk och en afroamerikansk – som lyckas infiltrera Ku Klux Klan öppnar med en scen ur Borta med vinden. Samtidigt som Victor Flemings 30-talsfilm räknas som en klassiker, och har varit älskad av filmpubliker i många decennier, är den också problematisk i hur den porträtterar slaveriet och afroamerikaner. Med rollfigurer som mer påminner om stereotyper än människor.

Blackkklansman (Spike Lee, 2018)

Blackkklansman (Spike Lee, 2018)

I BlacKkKlansman växlar filmen mellan ett klanmöte där medlemmarna sitter och flabbar åt DW Griffiths vit makt-fantasi Nationens födelse och en föreläsning som medborgarrättsrörelsens veteran Jerome Turner håller för en grupp studenter. Det är i sin tur en intertextuell kommentar då Turner spelas av Harry Belafonte, som var en av de första afroamerikanska superstjärnorna i Hollywood. I föreläsningen berättar Turner om en lynchning i Texas 1916, då en oskyldig pojke vid namn Jesse Washington dömdes av en helvit jury för att ha antastat och våldtagit en vit kvinna. Straffet beskrivs i förfärande detaljrikedom, liksom dess roll som ett lokalt underhållningsspel för vita människor, hur bilder utgjorde vykortsmotiv och hur delar av Washingtons skändade kropp såldes. Turner talar också om vilken roll Nationens födelses spelat för återuppståndelsen av Ku Klux Klan. Turners berättelse utgör en av de mest kraftfulla scenerna i filmen, inte minst för att publiken får se dokumentära fotografier. Samtidigt som klanmedlemmarna tittar på rasistisk filmklassiker som istället skildrar KKK som en positiv kraft, som skyddar den vita amerikanska befolkningen från svartas övergrepp. Griffiths film fick mycket kritik från medborgarrättsorganisationer men hyllades också av den dåvarande amerikanska presidenten.

BlacKkKlansman avslutas med att Lee klipper in autentiska bilder från nazistdemonstrationen i Charlottesville 2017, som visar hur högerextrema grupper attackerar motdemonstranter. Bland bilderna får vi se hur den antirasistiska demonstranten Heather Heyer körs ihjäl i samband med demonstrationen. I ett annat dokumentärt klipp ser vi dagens Ku Klux Klan-ledare David Duke – som i filmen gestaltas i sin ungdom – prata om Donald Trumps betydelse för alla vita nationalister. Trumps presskonferens klipps in och vi ser honom säga att det finns goda och onda människor i båda lägren. Sista bilden visar en upp- och nervänd amerikansk flagga i svartvitt.

Varför är Rodney King-klippet i Malcolm X och Charlottesvillefilmen i BlacKkKlansman så kraftfulla? Kanske för att de bryter filmens inre realism för att ge sammanhang och betydelse åt historien. Spike Lees kärnbudskap tycks vara: ingenting har egentligen hänt sedan Malcolm X höjde sin röst eller sedan Ron Stallworth krossade den lokala Ku Klux Klan-falangen. Berättelsen i BlacKkKlansman är inte bara är ett bisarrt kapitel lokalhistoria. Händelserna speglar dagens globala framväxt av högerextrema rörelser. Kommer historien att sluta upprepa sig själv?

Annons