fbpx
Kritik & essä Oscar Westerholm, 2 april 2020

Poetisk och politisk tyngd i Ash is purest white

Jia Zhangkes senaste film är ett ödesdrama om förlorad kärlek och ett samhälle i oigenkännlig förändring. Oscar Westerholm har sett Ash is purest white.

En bra bit in i Jia Zhangkes kärleksmelodram Ash is purest white sitter den nyligen frisläppta fången Zhao Qiao (Zhao Tao) på ett tåg i riktning mot Wuhan, en plats som nu två år efter att filmen gick upp på Cannes är starkt förknippad med coronavirusets utbrott. Hon, Qiao, tänker på sin framtid, eller snarare den framtid hon efter att ha avtjänat ett fem år långt fängelsestraff för mened och olaga vapeninnehav troligen har gått miste om. På ett infall, som drivits fram av ensamhet och desperation, inleder hon en flirt med en stöddig medpassagerare som inte kan sluta prata om att han driver en turistfirma för UFO-spaning. Men när Qiao berättar att hon en gång bevittnat en främmande farkost från yttre rymden blir allt lite för verkligt för den pratsjuke mannen. Snart berättar han att han egentligen driver en anonym speceributik. Som mycket annat i Ash is purest white omvandlas den till en början bisarra men försiktigt hoppfulla situationen till en besvikelse.

Varje film film Jia släpper ifrån sig bär på en poetisk och politisk tyngd. Ash is purest white är inget undantag. Berättelsen om Qiao och hennes kriminella och pistolviftande pojkvän Guo Bin (Liao Fan), som hon bokstavligt talat avtjänar ett fängelsestraff för, slår in den besvikelse som yngre kinesiska medborgare känner gentemot stat och äldre generationers trugande men i många avseende malätna klasskamp i ett lika neonfiltrerat drömskt som sterilt realistiskt hölje. I en central scen avbryter Qiao sin berusade far, en gammal kolgruvarbetare, mitt i ett svamlande strejktal i industristaden Datong genom att dra ut sändarens strömsladd. En stark men skickligt underspelad scen, som lever vidare i resten av filmens tryckande känsla av besvikelse och misskommunikation.

Ash is purest white (Jia Zhangke, 2018)

Ash is purest white (Jia Zhangke, 2018)

”Ingen skulle märka om man brändes till aska”, säger Bin medan han blickar ut över sin hemstad som håller på att genomgå stora ekonomiska och politiska förändringar. Men även om det – enligt Bin – finns pengar att tjäna på att värdet på en så pass stor landmassa förändras i en handvändning, blir saker inte som han tänkt sig. På många sätt handlar filmen om den generation som trillar mellan stolarna under samhälleliga omställningar. När han flera år senare, med en stroke men inte så mycket mer i bagaget, återvänder till platsen har historiens framfart inte ens beviljat honom att brännas till aska, den renaste och vitaste formen av sönderfall. Han har istället blivit en bitter sjukling, ständigt självmedveten om sin stympade manliga potens, något som blir inte bättre av att Qiao, som till råga på allt är kvinna, har skapat sig egen position på hans gamla hemmaplan.

Det är en elegant komponerad och eftertänksam film som får svensk biopremiär vid en märklig tidpunkt. De få biografer som fortfarande är öppna har ett begränsat antal besökare. Den globala filmindustrin befinner sig sannolikt i början av ett paradigmskifte. Kommer bortfallet av flera månaders biointäkter till följd av Covid-19 att leda till en maktförskjutning, med ett större fokus på streaming och ett åtstramat bioutbud?

Att Ash is purest white går upp för tomma hus, hur projektorstrålen bryter igenom mörkret och spelar upp detta kinesiska ödesdrama på en obevittnad biografduk, är kongenial med känslan av förlorad historia som genomsyrar filmen. Att den samtidigt släpps som vod är i det ljuset en bitterljuv försmak av framtiden.

Läs också: Blodspengar i Jia Zhangkes Kina

Annons