fbpx
Kritik & essä Oscar Westerholm, 27 april 2020

Isoleringen når absurda nivåer i radhusskräckisen Vivarium

Vivarium (2019)

Ett ungt par som leker med tanken på villaliv hamnar plötsligt i en skräckversion av lustiga huset. Vivarium är en spännande genrehäxa av science fiction, kammardrama, absurd komedi och surrealism. Oscar Westerholm har sett den.

FILM. Vivarium (Lorcan Finnegan, 2019). Se filmen här.

Medelklasskonformitet, förortsvillor och propert klädda barn blir till skräckbränsle i den irländske regissören Lorcan Finnegans egensinniga Vivarium, en film som slänger ihop en förvånansvärt mumsig genrehäxa på science fiction, kammardrama, absurd komedi och surrealism.

Lågstadieläraren Gemma (Imogen Poots) och trädgårdsarbetaren Tom (Jesse Eisenberg) pratar om att förverkliga drömmen om villa, Volvo och vovve. Yonder – ”där borta” på svenska – är ett företag som specialiserar sig på just detta: linjalraka, överdrivet bekväma men personlighetsbefriade villaförorter. Inte riktigt deras kopp te, tänker paret efter att ha övertalats av den socialt utmanade mäklaren Martin (Jonathan Aris) om att ändå ta sig en titt på en fastighet. Men det visar sig däremot omöjligt att ta sig ut från villaförortslabyrinten efter avslutad visning. Gemma och Tom blir fångar i en ödslig labyrint av radhusvillor och kvadratiska uteplatser.

Det är den geometriska perfektionen, den sterilt onaturliga ljussättningen och en maskinell frånvaro av affekt som bidrar med en hemsökande känsla i Edward Hoppers Nighthawks och René Magrittes Ekphrasis. Huslängornas utformning i Vivarium – villornas arkitektur, hur allt har färglagts och ljussatts och hur varenda husenhet till synes har måttats och mallats – skapar intrycket av att Gemma och Tom har gått vilse i en surrealistisk målning, vars avsteg från realismens parametrar är så subtil att den först träder fram efter ett tag. Men att något är skevt är däremot tydligt redan från början. Frågan är bara vad.

Det är detta vad som Vivarium alstrar sin ängsliga energi ur. Den utnyttjar denna kuslighet, eller en oförmåga att skapa något begripligt sammanhang av det som pågår i filmen, på flera plan. Dels är det svårt för publiken att faktiskt avgöra vad för typ av film det är man tittar på. Den oroliga blandningen av uttryck och stilar, som inte sällan skapar en otäck dissonans, sätter olika förhandskunskaper om genrer ur spel. Produktionsbolaget XYZ har arbetat med liknande genresallader i filmer som Brian Taylors Mom and dad och Panos Cosmatos Mandy.

Handlingen, som är en blandning av Village of the damned och Playtime, är inte särskilt svår att förutsäga. Den artificiella medelklasstillvaron, som är som ett slags skräckbetonad lustiga huset, blir alltmer skruvad. Ett underligt barn, bisarra tv-program bestående av fraktalmönster och smaklös mat ingår i det fadda livspusslet. Det är roligt, hjärtslitande och kusligt.

Många skräckfilmer väljer att tända lampan i slutet, blotta monstret i garderoben för upplysningens sterila och tråkiga ljus. Det gör inte Vivarium. Berättelsen avrundas visserligen som en duktig hemläxa, men den bakomliggande och till största del obekanta förklaringen till vad som egentligen pågår lämnas i dunklet. Vivarium utmanar oss att hålla fingrarna borta från strömbrytaren.

Läs också: Nicolas Cage spårar perfekt i den euforiska hämndfilmen Mandy

Annons