fbpx
Kommentar & debatt Oscar Westerholm, 25 mars 2020

Stuart Gordon lämnar efter sig ett perverst men fantastiskt filmarv

Re-Animator (Stuart Gordon, 1985)

Den amerikanske regissören bakom filmer som Re‑Animator och From beyond har dött. Oscar Westerholm minns en kultfigur som kanaliserade en stark ömhet till skräckgenren.

”You can’t camp about something you don’t take seriously. You’re not making fun of it; you’re making fun out of it.” Stycket, hämtat från Christopher Isherwoods roman The world in the evening (1954), tillhör de första befintliga beskrivningar av konceptet camp. Camp handlar alltså, enligt Isherwood, om kärlek: att utvinna liv, lust och humor ur något man älskar.

Stuart Gordons filmer är camp; fulla av gycklande passion och ömhet till skräcken, den genre han kommit att bli en hyllad kultfigur inom. En av hans främsta bedrifter, utöver framgångar som myndighetstrotsande teaterregissör (där en LSD-stöpt och mjukpornografisk tolkning av Peter Pan utgör en av höjdpunkterna), har varit att ta klassiska texter, teman och troper från denna bloddränkta del av kanon och översätta dem till ett amplifierat splatter- och snuskspråk hemmahörande på direkt-till-vhs-hyllan.

Många vhs-produkter från föregående århundrade har, trots en knepig samtida vurm för formatet, åldrats utan värdighet. Gordons filmer är däremot sällan dammiga. Effektsökande och sensationslystna, definitivt. Perversa, typ nästan gubbsjuka? Utan tvekan. Men Gordons filmer är långt ifrån tråkiga. Än idag håller hans filmografi högsta klass, både vad beträffar originalitet och underhållning. Hans mest kända film Re-Animator (1985), efter H. P. Lovecrafts pulpiga novellföljetång om den Frankenstein-plagierade vetenskapsmannen Herbert West, är bland det mest egenartade och roliga man kan titta på ur 80-talets ymniga skräckfilmsflora. West (Jeffrey Combs) har kommit ett vaccin mot döden på spåren, men hans experiment hotar hela tiden att slå omkull den mänskliga civilisationen: avlidna återvänder till livet som mordiska zombies, något som det strömlinjeformade forskarsamhället ser både skeptiskt och vinningslystet på. En film som knappast tar sig själv på dödligt allvar, men som absolut kvalar in bland 80-talets mest minnesvärda.

From beyond (Stuart Gordon, 1986)

From beyond (Stuart Gordon, 1986)

From beyond (1986), även det en sällsynt lyckad Lovecraft-film, känns som en fallisk förlängning av Re-Animator: både Jeffrey Combs och Barbara Crampton, en av filmhistoriens mest underskattade scream queens, återvänder som huvudrollsinnehavare, likaså den solkiga synergieffekt som uppstod på filmnegativet i arbetet med Re-Animator mellan Gordon och hans producent Brian Yuzna. Det är en film som, till skillnad från den mer ödmjukt regionalt förlagda skräckelpärlan om Herbert West, tar sig an Lovecrafts kosmiska skräck på ett mer metafysiskt plan, en mörk mytologisk fresk som Gordon kompletterar med parallella dimensioner med ondskefulla spökfiskar, köttsliga metamorfoser och en hel del blodsrituellt snusk.

Bland senare filmer är särskilt den depressiva monsterfilmen Castle freak (1995), den ortodoxa Lovecraft-filmen Dagon (2001) och den skruvat satiriska seriemördarfilmen Edmond (2005) sevärda, för att inte säga oundgängliga. Under alla rykande högar med inälvor och hjärnsubstans och rabulistiska skrattparoxysmer finns, hela vägen från debuten till hans sista film, nämligen ett hjärta som bultar för den opretentiösa men goda kulturen, där skratt, skräck och samhällssatir roterar kring en och samma axel.

Nu har Stuart Gordon dött. Filmerna han lämnar efter sig är depraverade, tokroliga, slabbiga och perversa. Perversa, men fantastiska.

Läs också: Därför är skräcken så förförande (det är evolutionen, dumbom)

Annons