fbpx
Kommentar & debatt Sanjin Pejković, 26 mars 2020

Blattarna som byggde Sverige mer intressant än titeln skvallrar om

Okända människor som utgjort den tysta majoriteten av arbetskraftsinvandrare i Sverige lyfts sällan fram. TV4:s Blattarna som byggde Sverige är inget undantag. Trots kändisfokus är serien mer nyanserad än befarat, skriver Sanjin Pejković.

TV4:s serie Blattarna som byggde Sverige är en mer intressant samhällsskildring än vad titeln skvallrar om. Man kan anta att det ”provocerande” namnet varit ett sätt att locka en större tittarskara än om programmet haft en titel i stil med ”Arbetskraftsinvandringen som hjälpt till i landets BNP-utveckling”. Jag har förstått från intervjuer med Leif GW Persson, som fungerar som seriens ciceron, att man försökt ta tillbaka ordet, eftersom programmets syftet är att visa att arbetskraftsinvandrare har varit en tillgång för Sverige, och inte ett gäng parasiter, kackerlackor och systemutnyttjare som högerpropaganda vill göra gällande.

Det låter förstås hedersamt men man kan fråga sig varför det överhuvudtaget skulle vara viktigt att reclaima ”blatte”. I första avsnittet tar till exempel artisten Pa Moudou Badjie avstånd från ordet men menar att ämnet är så pass viktigt att han väljer att medverka. Serien ger ingen djupare kontextualisering av öknamnet eller förklaringen av poängen med att neutralisera det.

TV4:s programbeskrivning väcker också en del farhågor. Ett trettiotal kända svenskar ska alltså intervjuas och berätta om deras flytt till Sverige. Det handlar om välbekanta namn som Alexandra Pascalidou, Dragomir Mrsic och Theodor Kallifatides som gjort en klassresa och blivit omtyckta och omhuldade av majoritetssamhället. Det är trots allt något helt annat än att teckna kollektiva minnesskisser – det är snarare att lyfta fram en minoritet som lyckats, som blivit rika eller kända, inte minst för att kunna visa att det visst går att bli framgångsrik i Sverige, trots blatteskapet.

Man också fråga sig varför Leif GW Persson är den meriterande instansen. Varför är det viktigt att GW uttalar sig om huruvida Kallifatides har lyckats tränga in i det svenska språkets kärna? Den folkkäre kriminologen får förkroppsliga den godhjärtade svensken som låter invandrarna komma till tals och han garanterar väl tittarsiffrorna, tillsammans med övriga kändisar. Det är med andra ord TV4-business as usual.

Ändå är serien mer nyanserad än jag först trodde. Den använder alltså framgång som måttstock, men det positiva anslaget gör samtidigt serien till en fascinerande anomali. Generellt sett är gästarbetarskildringar på film och i serier tragiska. Titta bara på en film som Jag heter Stelios från 1972, baserad på just Theodor Kallifatides roman Utlänningar. Oftast skildras arbetaren som en individ som står mellan två kulturer. Han – för oftast är det en han – hör varken till det gamla landet eller det nya. Hans identitet försvinner och sensmoralen gränsar inte sällan till det parodiskt övertydliga. Den stora världen är kall och ond, medan hemmet förblir en föreställning, en fastfrusen bild i ett minnesalbum. Därmed missas ofta chansen att visa gästarbetare som sanna globalister, människor som under tiden nationalstater spelade en stor roll, valde att ge sig av, att korsa nationsgränser och kulturella barriärer.

Blattar som byggde Sverige är mindre förutsägbar i det avseendet. Här skildras så kallade kulturkrockar men också möten. Kultur, mat, det sociala och ekonomiska samspelet visar sig fungera bättre när människor blandas, när det uppstår synergier, när kulturidentiteter anpassas till vardagliga kontexter. Istället för att skildra ”invandraren” som en individ som svävar mellan olikartade och cementerade kulturer i ett ingenmansland, är hen i TV4-serien en agerande typ, någon som importerar italienska råvaror, som omsätter egna erfarenheter i praktik.

Olika arkivinslag förmänskligar invandrarna som diskuteras i serien, de får vara talande subjekt redan från början, som ibland presenteras som någorlunda exotiska, vilket de förvisso måste ha varit i efterkrigets Sverige. Serien förblir förstås anekdotisk och överslätande, med lite om Dragomir Mrsics kriminalitet och lite om Salvatore Grimaldis framgång. Mer tid ägnas åt att prata matvanor än strukturella problem. Vi får samtidigt även bekanta oss med den så kallade andra generationen. Därmed öppnar serien för en diskussion som jag hade önskat se ännu mer av. Här får vi en hastig inblick i problem som många gästarbetares barn upplevde, till exempel en diskrepans mellan barnens uppfattning av Sverige som deras hemland och majoritetsbefolkningens inställning till dem.

Det finns med andra ord mycket mer att berätta, särskilt eftersom kändisskap alltjämt villkorar medieutrymme. Med tanke på att okända människor har utgjort den tysta majoriteten av arbetskraftsinvandrare i Sverige blir det ganska tröttsamt att de sällan lyfts fram, men förmodligen gissar TV4 att publiken inte skulle kunna vara intresserade av deras berättelser. Här finns mycket mer att upptäcka och gestalta för intresserade filmare och tv-producenter. Bortom framgångssagor och eländesskildringar.

Läs också: In kommer Stelios från den svenska filmhistorien

Annons