fbpx
Kommentar & debatt Calle Wahlström, 24 januari 2020

Dags för ett nytt maktskifte i Hollywood?

Paramountbeslutet innebar början till slutet för studiosystemet i Hollywood. Nu menar det amerikanska justitiedepartementet att tiden sprungit förbi konkurrenslagstiftningen från 1948. Calle Wahlström skriver om oberoende biografägares oro för en osäkrad maktbalans i filmvärlden.

I november rapporterades det att amerikanska justitiedepartementet vill riva upp 1948 års så kallade Paramountbeslut (mer känt som the Paramount decision eller Paramount decree). Det var en filmpolitisk stornyhet som i Sverige inte förärades mycket mer än en notis på Omni Ekonomi. Att en över 70 år gammal amerikansk konkurrenslagstiftning inte toppade några svenska nyhetsflöden 2019 är väl ingen överraskning, men samtidigt kan det ha konsekvenser också på den globala filmmarknaden.

I United States vs. Paramount, Inc. formulerade USA:s högsta domstol ett samtyckesdekret för att stoppa det direkta ledet mellan filmproduktion, distribution och biografvisning i syfte att stävja den då rådande maktbalansen på den amerikanska marknaden. Fram till dess hade de stora filmbolagen ägt egna biografkedjor genom vilka de släppt sina filmer. På så sätt kontrollerades filmen från tidig produktion till och med att biljetten revs i biografen. De största bolagen, de så kallade “big five” (Paramount, Metro-Goldwyn-Mayer, 20th Century Fox, RKO Pictures och Warners Brothers) och “little three” (Universal Pictures, Columbia Pictures och United Artists) upprätthöll på så vis mer eller mindre ett oligopol genom vertikal integration.

Nu menar det amerikanska justitiedepartementet att lagstiftningen har blivit obsolet. Visst har också mycket förändrats sedan 1940-talet. Det så kallade studiosystemet föll med Paramountbeslutet och för RKO kan det väl beskrivas som början på slutet. Howard Hughes, som nyligen hade förvärvat bolaget, blev den första att bryta de stora bolagens enade front genom att sälja bolagets biografer. Eftersom RKO ägde en mycket mindre andel biografer än de andra bolagen gjorde den oberäknelige magnaten antagandet att den nya lagstiftningen skulle jämna ut spelplanen och i slutändan gynna RKO. Det visade sig vara en våghalsig manöver som inte gjorde någon större nytta för RKO, under Hughes kaosartade styre. Drygt tio år senare, efter ytterligare ägarbyten, hade bolaget gått i konkurs.

Oberoende biografer fruktar att en aktör som Disney skulle kunna utnyttja ett hävande av Paramountbeslutet till att driva upp biljettpriserna för sina blockbusters och skaffa sig egna biografkedjor.

Det amerikanska justitiedepartementet har alltså en poäng när de konstaterar att några av de berörda bolagen i United States vs. Paramount, Inc. inte längre existerar, samtidigt som andra har blivit uppköpta. Men att ett bolag som Disney tycks svälja allt som kommer i dess väg (exempelvis 20th Century Fox, LucasFilms och Marvel Studios) är knappast något som lugnar biografägareförbundet The National Association of Theater Owners. Oberoende biografer fruktar att en aktör som Disney skulle kunna utnyttja ett hävande av Paramountbeslutet till att driva upp biljettpriserna för sina blockbusters och skaffa sig egna biografkedjor. Eriq Gardner på The Hollywood Reporter har påpekat att Disney, som inte fanns bland de svarande i United States vs. Paramount, Inc., däremot skulle behöva förhålla sig till andra antitrustlagar inrättade på 1970-talet. Bland de berörda parterna i Paramountbeslutet var det egentligen endast Fox och Warner Brothers som ålade sig att aldrig köpa nya biografer utan rättens godkännande.

En annan praxis som förbjöds i och med Paramountbeslutet, och vars återkomst biografägare kan ha större anledning att frukta, är så kallad blockbokning, som innebar att framgångsrika titlar paketerades tillsammans med mindre åtråvärda filmer. I det avseendet handlar oron lika mycket om möjligheten att kunna visa smalare titlar som någon blockbuster. Streamingjättar som Netflix eller Amazon ger fortfarande prestigefyllda titlar, som The Irishman, Marriage story eller The report, ett litet fönster för biografvisning. I vissa fall har det varit ett krav från renommerade filmskapare. Noah Baumbach lyckades för Marriage story förhandla sig till det längsta biograffönstret någonsin för en Netflixfilm och Scorsese har uppmanat publik att se The Irishman på så stor skärm som möjligt (eller åtminstone en surfplatta istället för mobilen).

>En av de stora farhågorna med blockbokning är att biografägarna i framtiden åter kan tvingas att köpa ett gäng mindre lyckade filmer för att få visa nästa prestigeproduktion eller kassako. Samtidigt har exempelvis Netflix uppvisat en kompromisslös attityd när filmens parnass ställt krav på dess på verksamhet. Deras vägran att ge Baumbachs föregående film, The Meyerowitz stories (new and selected), fransk biografpremiär först 36 veckor efter dess medverkan i Cannes 2017, startade som bekant Netflix oförlösta konflikt med festivalen. Samt en regeländring som stipulerar att alla filmer i festivaltävlan måste få fransk biopremiär.

Disney kontrollerar idag 20th Century Foxs filmhistoriska katalog – inklusive Allt om Eva (Mankiewicz, 1950).

Disney kontrollerar idag 20th Century Foxs filmhistoriska katalog – inklusive Allt om Eva (Mankiewicz, 1950).

En annan invändning i streamingåldern är att Paramountbeslutet borde uppdateras och utvidgas snarare än rivas upp. Många menar att det idag borde omfatta även streaming och inte avgränsas till biografvisning. Blockbokning torde inte vara ett mindre problematiskt verktyg bara för att bilden är strömmad snarare än projicerad. Farhågorna rör sig inte minst om Disney plus. Bland annat har det spekulerats kring att Disney valt att stoppa kommersiell biografvisning av sina äldre filmer, liksom hela 20th Century Foxs filmhistoriska katalog, vilket skulle innebära att titlar från Allt om Eva till Die hard i framtiden kommer att visas exklusivt i bolagets digitala visningsfönster.

Enligt en rapport publicerad av svenska filminstitutet förra året är streamingutbudet i Sverige redan dominerat av amerikansk film från de senaste två decennierna. Det gäller inte minst utbudet på Netflix och HBO Nordic, vilket ibland är att likna med fyndkorgarna man förr kunde hitta nära kassan på matbutiker. I bräschen för äldre film liksom en mer internationell filmflora ligger istället aktörer Draken film och SVT.

Det är lite förhastat att säga att andelen amerikansk film skulle öka lavinartat om det amerikanska justitiedepartementet får sin vilja igenom. Särskilt som streamingtjänster verksamma inom EU måste ta hänsyn till EU:s regelverk, som bland annat förutsätter kvoter om trettio procent lokala produktioner.

Det är svårt att se hur en förändrad konkurrenslagstiftning skulle leda till en ny filmisk mångfald i USA, samtidigt som det är tydligt att Paramountbeslutet har blivit tandlöst i många avseenden. Det är desto lättare att förstå att justitiedepartementets intentioner mottas med viss alarmism av biografägare och kommentatorer. Vilka följderna än blir lär det avspeglas också i de filmer som når europeiska biografer och streamingtjänster.

Annons