FILM. Andernas drömmar (Patricio Guzmán, 2019).
Patricio Guzmán har med Andernas drömmar lyckats avrunda en otrolig essätrilogi, där hans egna minnesprocesser vävs samman med det kollektiva minnet och Chiles historia. Genom att utforska skärningspunkter där geografi, filosofi, politisk historia korsar hans egna erfarenheter och upplevelser, har Guzmán skapat en filmserie som inte liknar något annat.
Under de senaste åren har hans filmer tagit en mer kontemplativ och metafysisk riktning. Guzmáns stora filmiska gärning har varit att hitta metaforiska kopplingar mellan det kosmiska, det personliga och det politiska. Trilogin började med Nostalgia for the light (2010) som fokuserade på norra Chile och fortsatte med Pärlemorknappen (2015), som vände sig åt söder. I Nostalgia for the light undersökte han den nationella fascinationen för astronomi och radioteleskop i Atacama-öknen och gick sedan vidare – via idén att vi alla är gjorda av stjärnstoff – till att skildra människor som genomsöker öken efter resterna av sina släktingar, som försvann under Pinochets diktatur. Uppföljaren Pärlemorknappen ägnade sig åt Chiles kustlinje och inte minst utnyttjandet av landets ursprungsbefolkningar.
Nu har han rört sig till de majestätiska Anderna, som sträcker ut sig längs Chiles östra gräns. I denna eklektiska filmessä utgör Kordiljärerna en utgångspunkt för filmmeditationen. Guzmán träffar konstnärer, författare och forskare som inspireras och använder sig av bergskedjan i sitt skapande. Kordiljärerna bidrar med material för skulptörer, bilder för målare, stoff för författare. Bergsmassiven utgör ett helt land som finns vid sidan av Chile. Kordiljärerna framställs i filmen som både en beskyddare och en isolationist. Som en naturligt förekommande, vacklande enorm vägg, har bergen avskräckt invasion och aggression från Chiles grannar i århundraden. Men de har också bidragit till perioder med stagnation och en instängdhet som Guzmán osentimentalt kritiserar.
Filmen är rakare och präglas av en stark politisk skärpa. Guzmán kritiserar den kollektiva amnesi som uppstått efter Pinochets död. Den ekonomiska tillväxten tog fart med införandet av nyliberalism, men få vågar ifrågasätta och påminna om dess konsekvenser. Höstens protester i Chile har samtidigt visat att missnöjet med nyliberalismen till slut kommer upp till ytan och ut på gatan. Andernas drömmar erbjuder en nyckel till att förstå bakgrunden.
En av filmens mest minnesvärda figurer är Pablo Salas, en filmare som stannade i Chile under hela Pinochets repressiva regim. Salas började filma i början av 1980-talet och har samlat ett ovärderligt filmarkiv. Hans enorma samling av videoband och hårddiskar från de senaste 40 åren är tagna på gatorna vid olika protester, där han filmade polisen som slog demonstranter, sköt tårgas och vattenstrålar mot dem och våldsamt tvingade in dem in i polisbilar för arrestering. Som Guzmán konstaterar är Salas verk värdefullt eftersom det har gjort det ”omöjligt att radera historia” för kommande generationer. Detta är i slutändan poängen även med Guzmáns egna livsverk, något han överlämnar till nästa generation filmskapare, som enligt regissören ”skriver framtidens minne”.
I en scen befinner sig Guzmán på en fotbollsstadion och parallella, delade minnen väller fram. Platser man sett tusentals gånger ter sig som helt nya efter en traumatisk händelse. Guzmán låter oss ana en viss skuldkänsla för att ha överlevt traumat. Plikten som ofta föds ur skulden styr Guzmáns estetiska och tematiska val i livet. Exilens fenomenologi och samexistensen kring det som gått förlorat. Guzmáns kameraöga bär spår av enorma övergrepp och en outplånlig insikt om att en förbundenhet med platser man fysiskt tvingats lämna kommer att stanna kvar livet ut.
Guzmáns film har ett evigt värde, just eftersom han kombinerar det djupt personliga med det kollektiva. Det handlar om sköra nätverk av minnen och idéer som i associativa passager avspeglas i bergssprickor, stadskartor, övergivna hem, berg av kapitalistiska höghus, med mera. Andernas drömmar förlorar aldrig den intellektuella och analyserande skärpan hos en man som klarvaket vandrar i det Andreas Huyssen kallar för ”minnets ruiner”.
